jeneli

Vi sparkade boll med ett gäng riktiga sportsmanskillar igår. Killarna på Backebergs fotbollsplan ropade i kör: "Javisst!" när Joel och jag lite blygt sådär, pillandes med tårna i gräset och med ängsliga blickar, frågade om vi fick vara med och spela. Eller... jag satte mig på gräset och följde med stor förundran matchen, där min lille son i fotbollströja som räckte honom till knäna och dubbskor som var tre nummer för stora, lirade med de tuffa grabbarna. För tuff är man om man är 9-10 år, skitbra på fotboll och inför polarna låter en femåring vara med och spela. Man är tuff om man låtsas bli av med bollen, bara för att lillkillen ska få chans att göra mål. Och tuff är man om man garvar åt den störste killen, finnig och förpubertal, som klagar på att målisen alltid kastar bollen till den som är minst.
Svettig och lycklig cyklade Joel sedan hem, och jag kunde inte tacka killarna nog för att de var så schyssta och lät honom vara med.

Ikväll har vi varit på fotbollsmatch på WHA, farbror Wiklöfs påkostade arena med stooor läktare. Green Mean Machine, IKF:s hejjaklack var lite snåla med ramsorna och sångerna idag, men det hindrade inte det grönvita hemmalaget från att spöa de gästande finnarna i gula tröjor med 2-0. "Jag hejjar på Sverige" sa Joel när vi satt där på läktaren med 8 knackkorvar dränkta i ketchup och en balja läsk. Marielle från jobbet var där med sin femåriga dotter Emelie, som i extas ropade: "Hejja ISK!" Bäst gillade ungarna dock att hoppa på höjdhoppsmattan invid fotbollsplanen, eller att gosas med chihuahuan Ba... Be... vad-han-nu-hette. Ögonen som pingisbollar, ängslan i blick och skakandes som ett asplöv satt han i Emelies famn under en marinblå plät och guppade upp och ner i takt med hennes "ISK, klapp-klapp-klapp".

Nu är vi trötta... både i ögonen och på Seidi, som gnäller här och vill ut och lukta på hanhundskiss. Löptider... jobbigt det.