jeneli

Lillkillen är trött efter sin superhelg. Han sover, jag är vaken... det stämmer inte. Andas han? Jo, vääldigt tungt.
Igår var alltså den riktiga födelsedagen. Mommo, Johan och Fammo och nåra till kom hit och åt upp rester från strandpartyt och senare på kvällen drog vi på tivoli med Tristan, Carola och Marcial. Det var roligt ...och dyrt. Mina sista slantar gick åt till hoppslott och sockervadd, men det fick det vara värt för att göra Joels helg till superhelg. Men jag vet inte om det var värt att åka flygande mattan och kaffekopparna, och illamående stapla iväg med inälvorna huller om buller i buken efter åkturerna.
Påtal om buk, fick jag nån jäla kramp likt förlossningssmärtor i min buk igår kväll. Jag trodde jag skulle dö, eller åtminstone få men för livet. Jag var på vippen att ringa akuten och be dem ge mig en insomnande spruta för att skona mig från eländet. Men Joel sa: "Mamma, andas iiiiin... och så andas du uuuuut." Efter hans profylaxövningar, en panadol och en stunds vila kändes det lite bättre, förutom att magen var rund och spänd som en sexmånaders preggabuk.

Idag ska jag jag på jobb igen. Kul kul.