jeneli

Idag lade jag märke till många saker på min och Seidis morgonpromenad.

Framförallt doftade det så mycket! Redan när jag vaknade imorse kände jag doften av härligt rostat bröd. Romeos frukostbröd.

Ute sken solen, det var frost i gräset, frisk luft och lite dimdisigt. När vi passerade Backebergs sportfält smög sig en höströkig doft in i snoken. Jag drog in och andades ut så det rykte ur munnen. Vid MP höll man på att asfaltera. Mmmmm! Asfaltsdoft är nästan lika bra som bensinångorna man gärna drar i sig när man tankar Carro. När vi gått över Östra utfarten vid Mariebad och kom in på grusvägen genom skogen låg doften av fårpäls tung i näsan. Ni vet, den där oljiga, feta lukten som man inte riktigt vet om den är god eller inte.

Vid stängslet stod ett gäng får och glodde dumt på oss när vi gick förbi. Den ene stod med huvudet ut genom stängslet och hans (eller hennes, jag könsbestämde inte) fårkompisar stod tätt bakom. Först trodde jag att fåret ville ha gräset, som ju alltid är grönare, på andra sidan. Men sen insåg jag att fårskallen hade fastnat. Vi gick fram, jag och Seidi, för att se om han skulle dra undan skallen när vi kom nära. Men inte ens när Seidi ivrigt gick med nosen över hela huvet på honom rörde han sig. Han satt liksom fast med skallen mellan en stolpe och i ett av hålen i fårstängslet. Jag tog tag i stängslet och drog det åt sidan så mycket jag kunde för att vidga hålet. Fårkompisarna blev arga och trodde jag ville deras vän illa, så de började stånga mot mig.

Men oj, vilken lycka när den lille krabaten kunde dra skallen igenom stängslet och blev fri! Alla fåren skuttade runt honom med långa halsar och de kastade förvånade blickar åt höger och vänster. Det såg ut som om de tänkte "Hur gick det där till? Aja, men vi är jävligt glada att du är fri igen!"

Jenny - vardagshjälten!