Krämpor.
Krämporna avlöser varandra här... är det inte illamående så är det "fel på foten". Och eftersom Joels illamående i torsdags till största delen var av en inbillsk och hypokondrisk art så hade jag svårt att smeka kind och noggrannt undersöka då han igår fick akuta smärtor i vänsterfoten mitt på Torggatan.
"Nå, sluta lipa!" var väl det jag sa ungefär medan ungen förvred ansiktet i hemska gråtgrimaser för att sedan låta det anta ett panikartat uttryck.
"Du är väl inte döende ialla fall... herregud... kom nu, seså, stöd dig på mig här nu... suck..."
Vi linkade till våra cyklar och eftersom fotsmärtan inte tillät att han ens stödde på foten så fick jag skjutsa hem Joel på min cykel och sen åka och hämta hans med bilen.
Under dagen fortsatte jag förneka att fotskadan skulle vara särskilt allvarlig. Hur allvarligt kan det vara när man får ont i foten utan att ens ha skadat den på något vis? Jag ordinerade vila och satte på bandage och pussade och kramade lite och tänkte att det nog snart skulle glömmas bort.
Men imorse hade det inte gått över så jag ringde hälsocentralen. Vi åkte dit och fick vänta i en timme innan vi linkade ut igen - nu på kryckor. Inflammation i ledbanden... eller nåt... Imorgon ska foten röntgas så får vi se.
Jag antar att min hårda pessimism mot att varje "sjukdomsfall" är särskilt allvarlig kommer från min egen uppväxt. Man skulle ha hög feber och tydliga och svåra symptom på sjukdom för att få stanna hemma. Men jag tror bara det är bra att vara lite hård och inte uppmärksamma varenda en krämpa som ungarna får. Smärta och sjukdom tillhör livet och det är lika bra att de lär sig att minsta lilla grej inte behöver innebära ett besök hos doktorn. Jag tror att man som förälder känner sina barn tillräckligt för att veta när det är allvar på riktigt.
Sådär e jag med. D går inte att pallra med mig som sällskap.
"jajajaja" eller "sluta GAPA, har du brutit nåt så jag måst ringa ambulans?", "har du ont i magen? Gå på toaletten" etc. Li inser sällan att hon själv är sjuk förrän man själv. Sist hade hon så ont i nacken att hon inte kunde svänga på huvudet men kämpade på och gick som en stelopererad gammal gumma. Hon var varm som en kamin, nacken var full av svullna körtlar och runt hela halsen, streptokocker på d och hon var hemma från dagis nästan 2 veckor.
Jo, hos oss var det inget daltande! Var man sjuk skulle det tydligt synas, antingen på blånader och svullnader eller på febermätaren! :-)
Det är svårt det där... de måste ju ändå få lära sig när det verkligen är lönt att "gnälla". Det är ju inte bra om de går runt och lider och inte vågar säga till.
Dom säger nog till då dom har ordentligt ont tror jag. Li brukar komma med tårarna i ögonen och skrapsår med blod på knäna och säga till att hon slagit sig, men att hon försöker strunta i det. Gulle.
Annat är det då de är trötta, hungriga eller håller på att bli sjuka. Då kan en knut i håret utlösa decibel som en visselpipa. Men visst ska de våga säga till, men varför skulle de inte VÅGA förresten? Li vet iallafall att det inte är någon idé att gnälla för småsaker (även om hon försöker ibland), hon lipar värre över sånt som någon kan säga till henne, sånt som sårar, då jävlar ska d kramas o tröstas =)