Propp å jobb.

Efter månader av dövhet fick jag idag äntligen tillbaka min hörsel. Det har verkligen varit besvärligt, t ex när vi var i Egypten för ett par månader sedan slog vaxet i örat helt lock och jag gick i ett par dar och gnällde över min dövhet. Locket släppte dock på flygplatsen påväg hem, då en ilsken arab slog handen i disken då han ville snabba på tempot i kön.

Men nu har det verkligen varit olidligt. Så fort jag lagt mig på högra örat har det täppt igen och jag insåg att jag nog behövde söka professionell hjälp för min åkomma.
I två nätter droppade jag Remo-Vax i öronen, pluggade igen dem med papperstussar och spolade ur på morgonen.

Idag åkte jag till hälsocentralen för att bli ursköljd. Sköterskan tittade först i mina öron med sin örontittargrej.
"Ojojoj, här var det vax minsann!"
Hon styrde ihop spolspruta, ljummet vatten och rondskål. Sen fick jag sitta och hålla i skålen medan hon tryckte in sprutan i örat och sprutade in vattnet.
"OJOJOJ, här kommer det grejer!" utbrast hon.
"Få se, få se!" sa jag och tittade ner i rondskålen.
En brun klump hade landat i den och plötsligt uppmärksammade jag att ventliationen brusade i rummet.
"Jag hör!" strålade jag. Sen var det nästa öras tur. Samma procedur.
"OJJJ OJJ OJJJJJ!" skrek sköterskan av upphetsning.
Tillochmed jag blev lite äcklad när jag såg vad jag gått och burit på inuti mig. En brun sörja böljade i rondskålen, vari det låg en klump och guppade.

Glädjestrålande skuttade jag från sjukhuset och inte bara för att jag blivit av med vaxproppen, utan jag har ju fått jobb idag också. FAST tjänst! Känn på den!

En tirsdag i april.

Jag är trött.
Jag är svullen.
Och ikväll ska jag ut och springa med Fredrika och Patrik. Jag och Fredrika ska delta i Sjöjungfruloppet den 8 maj. Vi börjar träna nu. I tid, tycker vi. Fast vi är ju rätt tränade redan ;) Bara lite kondis som fattas.

Jag vet inte vad som var värst med jobbet igår: att ungarna påstod att jag hade clownbyxor, eller att min kollega tyckte jag såg ut som en "Mogen kvinna" i min nya frisyr. Vem fan vill se ut som en Mogen kvinna??
Suck.


Sverigehelg.

Den här helgen åkte jag och Joel till Stockholm för att:
a) hälsa på brorsan med familj.
b) se på bio.
c) shoppa lite.

Tyvärr valde Simon att ta med sig Elias till Åland precis den här helgen. När vi ska komma! Jag misstänker att han undviker oss... Men ialla fall var Adis och Ann-Catherine hemma för att ta emot oss, och det blev bra det med!

På lördagen åkte vi då och vi började med att stoppa till i Heron City för att kolla på Draktränaren. Vilken härlig film! Både jag och Joel gillade den, även om jag måste ta mig en liten tupplur för att orka igenom hela. Draktränaren rekommenderas skarpt till alla barn över 7 år!!
Efter filmen åkte vi vidare till Skärholmen för lite shopping. Joel köpte sig en ny kickbike "razor" som sprutar gnistor när man bromsar med den. Fränt. Han fick också nya skor och en snygg, röd Adidaströja.
Mamman fick slita åt sig tri plagg från JC på REAhyllan utan att prova. Men det är tur att allt klär en skönhet ;)

Sen drog vi hem till familjen Pettersson/Renfors. Adis har verkligen lärt sig mycket sen Faster såg honom sist. Han pratar utav bara tusan. Långa meningar!
"Ja ingen bebis. Ja toj pojke" förklarade han. När jag frågade vad han heter svarade han: "Ajan Pättässån". När vi såg på Pirates of the Caribbean sprang han och gömde sig: "Jädd!! Läskit!" 
"Fastej pjuttaj. Fastej luktaj ijja." kläckte han också ur sig. Jag vet inte var han fick det ifrån...
Han härmade allt man sa, men fick problem då jag försökte få honom att säga "nationalencyklopedin".

På söndagsförmiddagen tackade vi för oss och åkte till IKEA och gjorde av med massa penningar. I min enkla boning har jag nu b la nätta sittdynor till köksstolarna, kuddar till soffan, dvd-hyllor, turkosa handdukar och nån onödig kökshylla som jag slet åt mig utan att titta på prislappen. Den var dyrast av allt. Suck. Åt Seidi köpte vi en ny bädd, jättefin, grå med tassavtryck på. När vi kom hem försökte vi locka Seidi till sin nya, fina säng, men hon bara snusade misstänksamt på den och gick och la sig på soffan.

Det var en trevlig helgtrip!

Däcksbyte.

Idag har jag bytt tossor på bilen. Nästan helt själv. Jag hade blinkat vackert med ögonfransarna och lurat hit K att hjälpa mig. I god tid plockade jag fram däcken, radade upp dem och började leta domkraft och fälgkors.
Var satan är dom då?! Sökte och letade, grävde och rotade och efter mycket om och men hittade jag grejerna i en lucka på reservhjulet. Där fanns också startkablar som jag sökt efter vid nåt annat skede.
Bra att veta!

K dröjde. Jag bestämde mig för att sätta igång på egen hand, det kan väl inte vara så svårt? Jag satte fälgkorset på bultarna, kickade till det med foten så bulten släppte och lossade på alla. Sen hissade jag upp bilen och tog loss det ena däcket. Jag blev fundersam. Det brukar vara skillnad på vilket däck som ska vara var. Jag sket i skillnaden och satte på det som låg närmast.
När jag stånkande och stönande börjat med hjul nummer två kom grannen strosande.
"Ska du ha hjälp?" undrade han.
"Nätack, det här går finfint det" sa jag och fumlade med bultarna, tappade dem, skruvade åt fel håll etc.
Grannen stod envist kvar och samtalade lite, men till sist kunde han inte låta bli att hjälpa mig med den där bulten.
I samma stund rullade K upp på parkeringen.
"Så dags att komma nu!" ropade jag.
Tjopp, tjopp så hade grannen och K fixat på resterande hjul och jag behövde bara bjuda på kaffe som tack för hjälpen.

Men nu vet jag att nästa gång jag ska byta däck så behöver jag inte "ordna" nån att hjälpa mig. Jag behöver bara börja själv, så strömmar hjälpen till från alla håll :)

Lip-söndag.

Herregud, vad är det med mig??
Jag har hittills lipat mig igenom söndagens tv-utbud.

Först Oprah. En dvärgfamilj gästade programmet. De var framgångsrika, glada och härliga människor med tre adopterade dvärgbarn. Och de såg så himla gulligt ut när de i samlad tropp, likt Snövits dvärgar, tågade in på Oprahs stora scen och hon tryckte in deras små dvärghuvuden i sin stora barm för att hälsa dem välkomna.
Sniff, sniff...

Sen kom Extreme home makeover. Jag hatar egentligen det programmet, för att det är så överdrivet och amerikanskt. Och för att det alltid får mig att gråta. 
Idag: den amerikanske hjältepappan tjänade sitt land i Irak, medan resterna av den amerikanska kärnfamiljen stod med armarna runt varandra på den rangliga trappan och bad med tårar i ögonen: Please, ABC, give us a decent home and bring us back our dad! Och där kommer han! I stridsmunderingen landar han med en helikopter på den bruna och fula gräsmattan och familjen är återförenad!
Buuuääääää!

Körslaget.
Team Picasso är ju helt suveräna! De har sången, koreografin, glädjen och.... allt! När de sjunger M. Jacksons They don´t really care about us, så får jag en smärtsam klump i halsgropen och underläppen börjar darra. Så bra!
Bröööööl!

Nu ska jag åka till Sparis. Jag ska försöka att inte börjar gråta när jag ser den gula sparisgubben, som står där på parkeringen med ett påklistrat smajl. Egentligen är han ensam, kall och ledsen.



Gravid.

Uuuuh, jag känner mig bakis. Gertrud kom hit igår och vi såg på Talang och drack nån öl. Närmare bestämt tre stycken. Och så vaknade jag imorse med sprängande huvudvärk.
Inte nog med det, inatt drömde jag att jag var gravid. Jag hade köpt en begagnad, beige barnvagn som jag bestämt skuffade uppför Skutviksbacken.
"Vad ska du med den där till?" ropade mamma.
"Du ska blir mormor igen!" fräste jag, lagom lycklig över mitt tillstånd.
Vilken fasa.
Men innan drömmen var slut hade jag bestämt mig för att det inte skulle ligga nån unge i den där vagnen ialla fall.
Idag ska jag och Lindisen göra stan. Kul kul.

Peace and love!

Jag har aldrig varit på festival, men nu är jag duktigt sugen! Jag vill åka på Peace & Love. Vem ska med?
Här finns detaljerna!
Här är artisterna:
PEACE!

Rotten.

Tänk att jag börjar ruttna så fort jag blir instängd mellan hemmets fyra väggar. Påsken - ingen hit. Åkte till mor, till far, i övrigt satt jag bara hemma och blev bara mjukare och mjukare, började lukta illa och antog en brunaktig färg. Sakta men säkert höll jag på att ruttna bort.
Igår ropade Gertrud in mig till henne när jag kom traskandes på parkeringen. Joel hade precis gått till Johannes, så jag vi tog oss en promenad. Jag kände hur jag blev upplyft av lite kompissällskap. Jag har inte träffat NÅN på hela påsken. Förutom päronen då, å jo, det var väl trevligt på sitt sätt också.
Idag. Joel blir sjuk. Ont i halsen och kraxig, hostar så det skräller i bröstet. Vi blir hemma. Imorgon också. Och jag ruttnar.
Imorgon åker Joel till sin pappa. Sen är jag barnledig och Då ska jag TRÄFFA FOLK. Jag har bokat in med Linda redan, vi ska fika/luncha på stan på lördag. Jag vill se folk. Jag vill prata. Jag vill inte ruttna.

Efter.

Jag tror jag bloggat längst av alla jag känner, men ändå är jag sist med att göra en personlig "framsida" på bloggen. Hur gör man det? Är det massa html-koder och skit? Hjälp mej då!

Ålands dejtingstatistik.

På Åland bor det för närvarande 27 734 personer (31.12.09, ÅSUB).
Om vi lite krasst säger att hälften av dessa människor är män betyder det att 13867 personer har snopp.
Nu tänker jag dela dessa 13867 i tre olika ålderskategorier.
Kategori 1: 0-20 år. Kategori 2: 21-40 år. Kategori 2: 41-100 år.
Den ålderskategori som skulle vara aktuell för mig är kategori 2, där det då finns 4622 män. Nu antar jag att hälften av dessa redan är upptagna. Då finns det 2311 stycken kvar. 

Av dessa 2311 män är:
- 1000 st BMW-älskande, fjuniga landsortsynglingar som står i Arkenkön och skriker: "När ni inga tääär någgi!!"
- 500 st är förmodligen på den äldre skalan och gillar att klä sig i skjorta, chinos, loafers med tofsar. De tycker Old Spice doftar fräscht och bryr sig inte om att håret blivit lite väl tunt på senare år.
- 500 st är skitiga bilmekaniker som tycker att en kvinna hör hemma framför spisen och tror att sonen blir bög om han provar mammas rosa nagellack.
- 200 har ett tvivelaktigt förflutet.
- 11 är bögar.

Jag låter siffrorna tala för sig själva.

Jag har just skapat ett konto på Spraydate.

Generösa Göta.

Igår var Joel hemma från skolan, efter mycket om och men. Jag är hård. Han ska helst ha feber eller ha spytt eller ha något konkret fel. Inte bara känna sig dålig, snuvig, ha ont i huvudet eller magen. Då måste han åtminstone försöka gå till skolan, så får han väl gå hem sen om det blir för jävligt för han. För rätt ofta "glöms" sjukan bort när ungarna kommer till skolan.
Men igår ringde han när jag var påväg till skolan. Han var väldigt snuvig, hade svårt att somna kvällen innan och var aptrött på morgonen. Efter mycket divlande hit och dit kom vi överens om att han skulle stanna hemma, men fick vara ensam ett par timmar medan jag tog hand om klassen och ordnade med vikarie. Att få vikarie är inte det lättaste, jag fick ringa runt till andra skolor och be om numret till folk på deras vikarielista.
Till slut ordnade det sig. Jag kunde åka hem och vårda mitt sjuka barn.
Plikten kallade ändå på kvällen då jag hade utvecklingssamtal. Vi hade kommit överens om att Joel skulle få fara till Gammelmommo Göta i Kroklund. Eftersom jag visste att Göta älskar att skämma bort sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn så gav jag stränga order till Joel om att tacka nej om Göta tänkte ge honom pengar. Detta för att han förra veckan fick 60 (!!!) euro av henne. Likväl när jag kom för att hämta Joel visade han mig uppgivet en tia, som Göta gett honom.
"Mamma, jag lovar, jag sa: Nej, tack! Men hon var så envis!" Dessutom hade han med sig en förpackning kycklingar, en coca cola, en stor chokladkanin, två gräddmunkar och färgpennor hem.
Jag förstår inte det där. Hur blir man sån att man måste ge och ge? För inte är det enbart av generositet, tror jag. Det måste ju också handla om det egna välbefinnandet på något vis. Eller att människan tror att den inte blir accepterad eller omtyckt om den inte skänker något.

Tom garderob.

När jag skulle ha bord på Bettans rensade jag ur det mesta ur garderoben. Jag tänkte: för pengarna ska jag köpa nya, snygga kläder. Tyvärr blev kovan inte så stor och det lilla som blev gick åt i helgen. Nu är läget såhär:

Joel - prima ballerina?

Idag tog jag och Carola med oss våra väna gossebarn till Ålands musikinstitut för instrumentprovardag. Fast egentligen var de mest sugna på att dansa som man också får göra där på åmi. En massa glada barn och föräldrar var på plats för att prova på att spela tuba, klarinett, gitarr eller kanske trummor. Vi strosade runt och pojkarna blåste för brinnkära livet i munstycken som någon annan liten knatte just varit och dreglat i.
Inne i lokalen fick barnen också prova på att dansa. Läraren Elzbieta (eller nåt liknande) är en glad och käck polska, och danslärare där. Hon samlade barnen och lärde ut några enkla steg. Joel och Tristan var de enda pojkarna och deras mammor var mäkta stolta över sönernas rytmkänsla.
Åå, vad de dansade. Och mera, mera ville de! Till slut var Elzbieta svettig och svag så hon fick lämna över till en annan dansfröken. Och det var nu den riktiga dansen började, den klassiska dansen.

Med kraftig brytning började dansfröken lära ut olika balettpositioner. Första positionen - hälarna ihop, sträckta ben, stark hållning. Som ungarna kämpade med att uppfylla frökens alla önskemål. Pojkarna tryckte ihop hälarna och tog i så att de liksom spretade med stela fingrar av ansträngningen. Olika andra positioner följde, mer avancerat blev det och våra killar tog allt på fullaste allvar och kämpade så svetten rann med att hålla händerna som "svanhuvudet" och göra "plie". 

Men, herregud vad vi skrattade.
Hysteriskt. Fast tyst. Jag tryckte in ansiktet i Joels varma tröja som han kastat av sig och hörde Carolas kvävda garv bredvid mig och kunde-inte-sluta. "Tänk tråkiga tankar, tänk tråkiga tankar" upprepade jag för mig själv, för inte ville jag förstöra ungarnas första balettlektion. Till sist avslutade dansfröken genom att visa hur pojkar tackar och sen flickor. Utan ord. Dansen är våra ord.

När vi åkte hem frågade jag Joel vad som var roligast. Var det kanske trummorna, eller fiolen? Nej, det var dansen!

Go Saltvik!

Det är tur att jag är anställd i en RIK KOMMUN! Idag fick vi sprojlans och personliga laptopar. En blank, svart sak som jag fick riva plasten av helt själv och märka med JENNYS! En nätt liten väska har jag till den också.
Tur att man int jobbar i Finström, ialla fall :)

Ge mig tiden tillbaka!

Blev som vanligt väckt imorse alldeles för tidigt av ett svagt: "chi-chi-chi" på dörren. Det var ljudet av Nylocks tunna klor mot bastant ytterdörr. Och oavsett hur tungt jag sover, tycks jag vakna av det svaga krafsandet.
Jag klev upp och såg att klockan var halv nio.
"Fint" tänkte jag, då hinner jag med en massa idag. Jag lagade mig en näringsriktig frukost, bryggde kaffe, filade lite på klassens sida på nätet, såg på nyheterna och släpade ut Seidi på promenad. När jag kom in damsög jag hela lägenheten, satte en matta på tvättning, torkade golv och diskade.
Nöjd med min insats tittade jag på klockan. Bara 12! Och så mycket jag har hunnit! Fixade lite lunch bestående av Ryvita-knäckis med ost, tonfisk och avokado.
Sen ringde Joel och när jag tog upp telefonen blev jag ytterst förvirrad. Är klockan över 13? Hur kan den vara det när den just var 12? Jag kollade datorn. Samma sak där. Klockan var över 13. Gick tillbaka till köket. Över 12. Har någon skojat med mig, ställt om köksklockan? Vem skulle isåfall ha gjort det? Jag upplevde under några minuter en ytterst stor förvirring tills jag kom till sans och insåg - det är nog idag man ska ställa om klockan till sommartid.
Jag blev så besviken.
Här hade jag stigit upp tidigt, fått gjort en massa och trott att jag hade resten av dagen på mig till att först träna lite och sen vila mig resten av dagen. Men så har jag blivit SNUVAD på en hel timme!

After Dark.

After Dark överraskade mig verkligen. Jag hade egentligen inga förväntningar på de där sjungande transorna. Jag tänkte att de sjunger väl några halvtråkiga låtar i rosa klänningar. Men tji fick jag. Gud, vilken bra show! Det drevs en hel del med såväl den svenska som den internationella artisteliten, det var snuskigt, det var allsång och även om skämten kändes väldigt förutsägbara och gamla, så gick de hem hos publiken. De skämtade t o m om Skarven. Dansarna var snygga, speciellt de som inte klätt ut sig till kvinna, och de hade vi ett flertal tillfällen inte särskilt mycket kläder på sig! Dregel, dregel.
Efter showen drog jag, Carro och Annika till Indigo på öl. Vi fick sällskap av Fredrika och några arbetskompisar till henne. När vi tröttnat på Indigo gick vi till Arken.
Arken en fredag.
Will never happen again.
Det kryllade av 18 åringar som alla hade samma outfit: en svart, tight, lårkort klänning och svarta leggings. De skreks och skränades. Det grovhånglades och smektes på dansgolvet. Jag fick äntligen anledning att använda mig av den välbeprövade frasen:
"Get a room!"
De förstod inte vad jag menade, tror jag.
Även Lars-Åke minglade runt i lobbyn. Han hade lämnat Babsan på hotellrummet och jag och Carro började genast hålla utkik efter hans snygga dansare. Vi hittade dom inte förrän halv 4 och då gjorde vi sånt fint intryck tydligen, så vi blev bjudna upp på hotellrummet på en bärs.
Det tackade vi inte nej till! Tyvärr var majoriteten av de där killarna bögar och gnällde över att det inte kom några snygga killar på besök. Efter en öl drog jag hem till Skrakis och vaknade "imorse" med sprängande huvudvärk. Helt slut har jag varit, men nu såhär på kvällskvisten börjar jag kvickna till.

Carro hade fått två biljetter till showen ikväll som killarna ordnat, men jag sa att hon fick gå med någon annan. Jag ska ha myskväll med Seidi =)

Joel i tv.

Joel och hans kompis Linus berättar om en bok i Aland24. Kolla in!

Lova.

Har lilla Lovas öde förbigått er? Kika in på bloggen som Lovas mamma skriver och skänk en gåva till Lovas spargris!

Vem äddä?!

I lördags åkte jag och Sofie på combat och bestämde oss för att försöka få plats igen på onsdag. Sånt jävla roligt pass nu!!! Aj lööv it! Hursomhelst, vi skildes åt med löftet om att höras närmare onsdagen.
Ikväll ringer telefonen, från ett okänt hemnummer.
"Nu är det Sofie" tänkte jag och svarade.
"Jo, hejjo, det här är Anna-Lena Gustavsson (eller nåt liknande)" sa en viktig och damig röst på andra linjen.
Hähä, Sofie, den lilla luringen, tänkte jag och började garva högt:
"Hahahahääää, hej på dej du 'Anna-Lena Gussstavssåån'"skrålade jag.
"Ehrm... eh, hej" lät det i luren.
Jag kom av mig i mitt ljudliga flabbande och började ana oråd.
"Vet du varför jag ringer?" undrade rösten sedan lite ängsligt.
"Emmm, nä?" sa jag och nu förstod jag. Det VAR verkligen Anna-Lena Gustavsson. Inte Sofie som ville driva med mig. Hur kan jag ens vara så dum och omogen så jag fortfarande tror att mina närmare 30-åriga vänner skulle ringa och fejka rösten? Sånt där höll man väl på med i tioårsåldern?? (Okej, Fredrika och Tessa är undantagen då. De tycker fortfarande sånt där är kul.)
Slutligen fick jag veta att Fru Gustavsson ville veta om Joel tänkte komma på övningstillfället inför skolans Småstjärnorna på torsdag kväll. Jag fick be henne om ursäkt för mitt omogna beteende och sa som det var: Jag trodde min vän ringde och drev med mig.
Satan vad skämmigt. Tur att det är Fredrik som får fara på det där övningstillfället med Joel på torsdag.

Jakten på smörgåsen.

Seidi har det kämpigt för överlevnaden varje dag. Många av dygnets timmar går åt till att söka föda. Likt en utsvulten hyena smyger hon runt på områden där hon känner doften av något ätbart. Hyenor drar sig till gnur, Seidi får nöja sig med Joels bortglömda frukostsmörgås. Ack, så hon kämpar för den där torra brödbiten med svettig ost. Hon börjar med att smyga sig på sitt byte, lägger sig på golvet intill bordet och låtsas se oberörd ut. Håller ändå ett vakande öga mot smörgåsen för att se att den inte flyttar på sig. Småningom avancerar hon och börjar liksom valla brödet. Kretsar runt bordet, stannar, lyfter huvudet och vädrar, tittar lite bedjande ömsom på smörgåsen, ömsom på den människa som sitter i närheten.
Seidi är en klok hund. Hon vet att hon inte har rätt att stjäla smörgåsen från bordet, åtminstone inte när hon är iakttagen. Då tänker hon: Måtte den där människan flytta på sig så att jag kan hämta mitt byte! Men det gör inte människan, den sitter envist kvar och då vet Seidi att det enda som hjälper är att se till att smörgåsen kommer till henne. I detta skede börjar Seidi utstöta en en serie halvkvävda lockrop, sådana som hon tror att passar smörgåsar. Samtidigt gör hon sitt bästa för att inte avslöja sig, försöker titta lite åt ett annat håll som om ljudet kom från någon annan.
Efter ihärdigt lockande börjar människan förstå vad som är på gång. "Seidi, sluta tigga!!" brukar de morra åt henne. Då vet Seidi att det är nära. Snart är smörgåsen min. Hon har fått människans uppmärksamhet, nu gäller det att vara på sin vakt. Precis just kommer människan att ta den där smörgåstallriken och bära iväg den till köket. Seidi sätter sig i startposition. Där! Där sträcker människan fram armen, tar tag i tallriken och ... och reser sig upp! Bytet flyr! Seidi kastar sig upp, hon kretsar och snurrar kring människans ben utan att ta blicken från smörgåsen. Hon får kämpa, hon blir knuffad, men hon ger sig inte! Nu är smörgåsen i köket. "Måtte den landa i min skål" tänker Seidi.
Men ack.
Den onda människan ställer läckerheten på diskbänken. I ett sista tappert försök att undvika svält utstöter Seidi ett desperat och uppgivet ljud. Då händer det!
"Ja ja, du får väl den där jävla smörgåsen då!" säger människan.
SMACK!
Brödbiten landar i Seidis skål och försvinner lika fort som den kom dit.
Seidi slickar sig belåtet om munnen.
"Undrar när dom tänker äta middag..."

Tidigare inlägg Nyare inlägg