Skamsna Seidi
Hon är en känslig liten vovve som tror hon gjort nåt fel, bara man i all välmening ropar hennes namn för att hon ska komma. När vi var bortresta häromdagen åkte mammas man och hämtade henne efter jobbet. Trött och hungrig, var han ivrig att komma hem men hamnade bakom någon sölig bilist som körde 70 på 90-väg. Han började svära och muttra i bilen, men avbröts när en liten tass krafsade honom på benet. Det var Seidi, vovven, som satt i framsätet på vanen och kisade med ögonen och var alldeles utom sig av skam. Hon trodde förstås att det var henne han svor åt och vill be om ursäkt för sitt "dåliga beteende."
Hur hunden blivit såhär vet jag inte, jag har inte för vana att skrika och gorma åt henne, verkligen inte, för oftast finns det ingen anledning. Hon är bortskämd, ja, men ändå väldigt snäll och lydig. Gör hon dumheter, räcker det med att ge henne en arg blick och hötta lite med fingret, då fattar hon genast att hon gjort fel.
Vovven Seidi och katten Nylock är ialla fall Joels ögonstenar, de leker och busar varje dag. Såhär sa Joel till mej för ett tag sedan:
"Mamma, jag ärskar dej och du ärskar mej. Och vi två ärskar våra djur!"
Skansen
När båtfärden närmade sig sitt slut, baxade vi fram vagnarna till landstigningen för att hinna först till bussen. Tjejerna var trötta och deras mammor hoppades på att få plats med barnvagnarna i bussen så flickorna skulle få sova. Det blev ett race med mammor och vagnar, det var fler som ville ha sin vagn i bussen. Ulle (Fannys mamma) var först framme, men konstaterade besviket att det var "fel" buss, ingen man fick plats med någon vagn alls i alltså. Färden gick bra ändå, alla barnen (någon mamma också kanske) slocknade på vägen och var sen pigga och glada när vi kom fram till Stockholm. Vi började med att luncha på Mackedonken, sen knatade vi iväg mot Skansen. Det blev varmt! Det var bara Ulle som förutspått väderleken litegrann och hade sandaler och uppvikta jeans, jag och Tessa traskade på i varma jympadojor och jag hade gjort vadsomhelst för att bli kvitt jeansen. Tessa frågade sig om man fick gå runt i bara trosorna, jag och Ulle som känner henne rätt väl blev lite rädda att hon menade allvar och tittade oroligt på varann. Som tur var behöll hon byxorna på!
Efter att Joel frågat "När är vi fraaammeeee?" hundra gånger och jag försäkrat att "nu är det bara en liten bit kvar" lika många gånger, betalade vi in och började med att gå till Lill-skansen. Sedan betade vi av alla djuren ett efter ett. Ett och annat blöjbyte på vägen var givet, och en hastig matrast när Tessa och Ulle började undra varför deras tjejer var så gnälliga. Vi fikade på en uteservering och Joel åkte slänggunga och red på en häst. Mitt i allt började vi få bråttom, det är ju så att tiden går fort när man har roligt och vi mödrar ville gärna hinna shoppa lite också. Vi började sakta men säkert knata tillbaka. Nu var det hett, alltså, vi var alla svettiga och trötta. Fanny hade somnat i vagnen, men Li busade som värst och testade mamma Tessas nerver rätt kraftigt. Joel skrek: "Kör mej i röven!" hela tiden och vi skrattade. Han har svårt att skilja på R och L, och ville egentligen att jag skulle köra honom i löven så han fick sparka på dem.
Någon vidare shopping blev det inte, det var ingen som hade ork och lust. Men en sväng till H&M har man alltid krafter till, först till barnavdelningen såklart. När man är mamma är det helt plötsligt mycket roligare att handla där, än att köpa någonting till sig själv. Joel köpte en snygg tröja som han valde själv. Han har bra känsla för mode, fast han är bara fyra år. Han betalade själv och sa till expediten att klippa bort lappen (rappen) för han ville ha tröjan på sig direkt. När vi shoppat klart gick vi till cityterminalen och pustade ut. Barnen fick springa av sig lite så de skulle klara av att sitta still en liten stund i bussen ialla fall. Färden gick lika bra som förut, småtjejerna somnade och Joel satt nöjd och lyssnade på cd-skivor. Fast emellanåt tog han av sig lurarna och frågade: "Är vi framme snart?"
Återigen satt vi i lekrummet på båten och såg på när ungarna vilt vältrade sig i bollhavet och attackerade leksakerna. Vi åt middag i cafeterian, kyckling och ris. Fanny försökte äta ris med sina små knubbiga händer, men det mesta hamnade på golvet. Joel käkade köttbullar och spillde lingonsylten på bordet innan han välte ett glas mjölk ovanpå. Men han var duktig och hjälpte servitrisen att duka av. Sen hittade han en hårsnodd på golvet, som han envisades med att hitta ägaren till, så han sprang fram till en flintskallig gubbe i bordet bredvid och frågade om han möjligtvis tappat en hårsnodd.
Resan gick mot sitt slut och vi var nöjda med dagen och det tog inte många minuter innan Joel somnade när vi kom hem. Okej, berättelsen kunde ha varit mer spännande som att något av barnen hoppat in till björnarna eller villat bort sig mitt i storstan, men vi var glada vår trip inte bjöd på sådan dramatik.
hurtigbullar!
Vårt egentliga ärende till ön var, förutom att hälsa på farmor, att jobba! Joel, min företagsamme son, hade nån dag tidigare klippt hela gräsmattan hos min pappa och nu var han sugen på större utmaningar. Gräsmattan hos farmor är ingen liten plätt, nämnligen. Så det var bara att dra fram det gamla åbäket ur garaget på direkten, för Joel var ivrig. Här skulle klippas gräs! Tyvärr har inte farmor samma nymodigheter på sin gräsklippare som pappa, den drar inte av sig själv, utan måste knuffas. Det betydde förstås att det blev jag som fick klippa det mesta.
Efter ett par timmars slit och en miljon myggbett, bad jag "arbetsledaren" om nåd, torkade svetten och sjönk ner på en trädgårsstol. Ahhh... ljuvligt... solen skiner, vinden fläktar lite skönt, tar en slurk va.."Jag har inget att göööö-raaaaa!" På två minuter var Joel uttråkad. Jag var förvånad. Här fanns allt en unge kan önska sig. Stora öppna spring-ytor, garage med traktorer, skog att leka i, vatten att bada i. Det sistnämnda kräver ju sällskap av vuxen, men annars fanns det ju hur mycket som helst som en unge kunde roa sig med på egen hand. Men.. är mamma i närheten, ska hon minsann leka också. Hon ska inte tro att hon kan sitta stilla och lata sig. Jag lyckades få någon minut där på stolen, medan barnet skrålade: "Det är tråååkiiiigt!" Något irriterad tog jag itu med nästa uppgift. Att hacka bort ogräs från grusgången. Till slut kom farmor och avbröt oss, det var dags för mat. Farmödrar lagar god mat, mycket smör i såsen och på smörgåsen. Vi åt och njöt, mätta och belåtna dukade vi av och tänkte att en tunna kaffe på det här skulle vara pricken över i. "Nääää... ni får inte dricka kaffe!" Joel sa ifrån. Kaffe är lika med att lata sig, det ska pratas vuxenprat och barn får inte störa, det tyckte han inte alls att passade.
Vi cyklade ner till pappas stuga och mös i sängarna en stund, vi hittade hallon vid vägkanten som vi trädde upp på strå och överraskade farmor med, Joel fick åka traktor med min farbror och cross med min kusin, vi tittade på när farbror Tommy bytte däck på skördetröskan, vi åkte ner till sjön och såg på när hunden badade (det var för kallt för att vi skulle våga oss i) och vi studerade en liten snokunge på vägen. Det var fullt program hela tiden och jag var nöjd att åka hem igår. Visst kan det vara ljuvligt ute i skärgården, men att ligga på latsidan är inte att tänka på!
Boxercise och Härnösand
Åh, vad det är skönt att slåss för att få ut sina aggressioner! Min dag började sannerligen inte bra, jag orkar inte ens berätta vad som hände, men incidenten gjorde att jag tappade humöret. Jag var på jobbet och gick runt och tyckte att allt kändes skit, jag orkade inte vara trevlig mot kunderna och prata väder, utan tänkte ungefär som min mormor brukade göra förr: "Ät och tig!"
Men så ringde min kompis Tessa och undrade om jag inte skulle komma med och boxas på kvällen. Jag kände att det skulle vara underbart skönt, inte bara för kroppen, utan det skulle nog göra gott för mitt sura humör. Och jag fick rätt! Jag kom in på gymmet och kände den där speciella doften av svettiga trikåer, pratade några ord med Tessa, som jag skulle slå på (okej, okej, inte på henne, men hon höll i mitsarna) och sen var uppvärmningen igång. Det var ett stentufft pass och jag sopade på "kuddarna" allt vad jag orkade och tänkte: "Bort ditt dumma dåliga humör!" Efter en timme var livet ganska okej ändå och kroppen hade fått sig en riktig genomkörare.
Sista dagen på jobbet imorrn förresten, sen ska jag vara ledig två veckor innan det är dags för skolan igen. Den 4 september sitter jag på en buss på väg mot Härnösand. Det ska bli helt underbart att träffa alla igen, speciellt min "sambo" Hanna, som jag delar rum med. Vi trivs bra ihop, vi kan ligga och snacka en hel natt om killar som inte hör av sig, om vilda fester vi varit på, om skolan och om ingenting. Vi skämtar om Hatzek, den slemmige killen som bor i vår korridor, och hotar varann med: "Du får sova med Hatzek om du inte diskar!" Vi går över till reguljärernas korridor och låter oss bjudas på tequila. Vi går våra dagliga morgonpromenader, äter vår frukostgröt och vår fil till lunch. Gröt till middag igen, och sen frågar vi oss: "Varför är vi så dåliga i magen?" Vi går till Intersport varje dag, så Hanna får spana in killen som jobbar där och på kvällen frågar hon: "Tror du han tycker att jag är snygg, eller är han trevlig mot oss för att han tycker att du är snygg?" Det är sådana där världsliga frågor vi ställer om kvällarna, sen somnar vi, Hanna omsvept i ett fluffigt täcke i den sköna sängen. Jag på min punkterade luftmadrass, med pennor i lufthålen och pappas sovsäck.
Längtarrrr!!!
Surprise party
Idag fyller jag år, 24 stycken. Jag hade bestämt mej för att jag nu blivit så gammal att jag inte behöver fira någon födelsedag mer. Så jag sa till mina vänner att de gärna fick komma på lite mat och vin på fredagen, bara litet samkväm i lugn och ro, och inga presenter skulle jag ha. Jag skulle ju ha barn hemma också, och det skulle inte bli någon utgång. Men på fredagen kom min kompis Fredde till mej och sa: "Du ska ut ikväll, vi har fixat barnvakt och vi ska inte alls vara hos dej!" Jag satt som en fågelholk i mina solkiga mjukisbrallor, med barnet som rev mej i ärmarna och en hund som svansade runt mina fötter och började genast oroa mej för vem som skulle ha barnet, hur det skulle ordna sig för hunden och allt annat praktiskt. Men det behövde jag ju inte, de hade tänkt på allt.
Barnvakten dök upp tidigt på eftermiddagen och vi stack genast till Alko för att handla dricka. Sen strosade vi runt på stan och önskade att vi hade jättemycket pengar. Det hade vi inte efter att ha köpt två lådor vin och diverse "tjejdrickor". Så vi gick hem till Fredde och började rusta i ordning för kalaset. (Jag fick ialla fall stå för maten, som jag lovat!) Efter att ha somnat på soffan och svurit över strömavbrott och en hackig cd-spelare, fick vi äntligen till käket och småningom dök "våra" grabbar upp också. Simon hade bakat en paj och en underbar marängtårta som det stod Jenny på :) Sen hade han målat en snopp i choklad under mitt namn... varför vet jag inte! ;)
Sen bar det förstås iväg till Arken och jag lyckades få komma gratis in, efter en diskussion med den irriterade tjejen vid "insläppet". ("Jag fyller ju åår! Asså, int idag, men på söndag, men jag måste gå ut idag, för jag ska jobba på söndag, därför! Du kan få se leg, jag har det här nånstans... var fan är det? Tommen, har du mitt leg?!") Gå in för fan, så jag slipper se dej, eller nåt i den stilen fick jag till svar. Sen dansade vi ålnajtlång, eller Fredde dansade bara en liten stund, eftersom jag lyckades hoppa på hennes fot med min sylvassa klack. Jag märkte inget förstås, utan rockade vidare och undrade sen vart hon tog vägen. Jag fick se henne sitta och oja sig vid ett bord intill baren med en servett med is på foten. Simon hade en tröstande hand runt hennes axel.
"Vad har hänt?" frågade jag oroligt.
"NÅGON har trampat på hennes fot" svarade Simon.
"Nää-i, stackars! Vad var det för idiot?" undrade jag.
"Det var du!" väste Fredde
Jag var ångerfull förstås, men Fredde förlät, men förblev sittandes vid bordet förutom när jag fick leda henne till toaletten.
Jag dansade vidare och lade märke till en liten utvecklingsstörd kille som stod längst fram vid scenen och sjöng med i alla låtar, han kunde texterna utantil och jag var skitimpad. Jag och Tommen drog med honom i vårt dansande och när sista låten kom bjöd vi upp honom. Så stod vi där, jag och Tommen och killen och skrålade till "From this moment on" (eller vad den nu heter, Shania Twain-låten) ikapp.
Efter krogen stängt var vi hungriga och gick till korvmojjen för att köpa några med bröd. Där intygade jag för en kille som jobbar på Ålandstidnigen att jag och mina armmuskler var värsta scoopet, och så hamnade jag nästan i slagsmål med en högljudd kärring i kön. Ialla fall, jag åt mina korvar och åkte hem!
Jag måste säga att det inte var så dumt att fylla år ialla fall, inte när man har världens underbaraste vänner som bryr sig om en!
Ernst och IKEA
Ernst Kirschteger (eller Kirshstänger, som Linda Skugge kallade honom) är en trevlig prick. Så himla klämkäck och genomgo, sån som man skulle kalla svärmorsdröm. Händig, kan fixa och dona med allt från gardintyger till att kakla badrumsgolv. Han fick t o m ta över julfirandet på SVT istället för gamle goe Arne. Men herreguu vad jag skrattade idag när jag fick se honom posera i nån tidning, kommer inte ihåg vilken tyvärr. Det ligger Ernst utfläkt på en solstol med sitt häärliga leende och visar upp senaste modet inom inredning. Tydligen räcker det inte nu med att matcha gardiner och soffkuddar, utan man själv ska vara en del av inredningen. Ernst matchade nämnligen den vacka fruktskålen, med några härligt saftiga gröna äpplen, perfekt där han låg i en läcker kortärmad skjorta som var exakt samma gröna nyans som äpplena. Byxorna hade han antagligen färgat själv med nån hemmixtur i samma varma purpurnyans som fruktskålen. Det är Ernst i ett nötskal det!
På tal om inredning var jag till IKEA igår och shoppade lite med sonen och två kompisar. Direkt när vi kom in fick barnet syn på lekrummet, där man får lämna in ungarna för att kunna strosa runt i lugn och ro och kluma på tyger och provligga sängar. Innanför glasrutan satt några barn med neongula västar och en stor siffra på varje. Nummer 3 satt och lekte med lego, nummer 6 tittade på tv och resten lekte i bollhavet. Jag gick fram och presenterade sonen och han fick ta på sig en väst (nummer 8) och lägga skorna i en låda. Vinke vink, hejdå ses om en stund! Jag gick oroligt iväg och tittade om han skulle få ett hysteriskt utbrott när han såg mej gå, men inte! Han hade redan kastat sig i bollhavet och hade skitkul!
Jag hade inget speciellt ärende på IKEA (det har man inte om man är fattig) utan var mest med som sällskap och smakråd åt mina vänner. Rummen som de har byggt upp därinne är skitfina, men de skulle nog vara ännu läckrare om Ernst låg där i barbröstad i sängarna med kalsonger i samma mönster som gardinerna, isåfall skulle jag skita i min dåliga ekonomi och shoppa loss direkt!
Förresten, borde man inte döpa nån IKEA pryl efter Ernst? Elvispen Ernst.... Fruktskålen Ernst.... eller varför inte Madrassen Ernst?
Klyftan och dom
Just nu pågår friidrotts VM och jag sitter klistrad framför tv:n så ofta jag får tillfälle, naturligtvis. Klüft och gänget har ju haft träningsläger på Åland inför VM och bott på ett hotell alldeles intill grillen. En dag såg jag Kajsa stå och lura utanför grilluckan när jag gick förbi. Jag stannade till, gnuggade ögonen och tittade igen. Jovisst var det hon! Jag gick och gömde mej.
Vi ålänningar är ett konstigt släkte, blandning mellan finne och svensk, pratar svenska men tillhör finland, ser på svenska tv kanaler och äter svensk mat. Hejjar på Finland i hockey, men när det gäller friidrott är det de svenska stjärnorna vi hejjar på (kanske för att Finland inte har någon speciellt guldhopp i friidrotts VM...) Så när det kommer kändisar till stan vet vi inte hur vi ska bete oss. Ska man gå fram och hälsa ("Asså, guu vad du är bra, får jag din autograf") eller ska man låtsas som om det regnar och visslandes gå förbi? Tur att de haft öppna träningar på arenan, så man kunnat gå dit och glo för att inte känna sig så påträngande och få sig en autograf om man vill det. Lokaltidningarnas intresse har varit stort också förstås, och de haft stora löpsedlar om att "Systrarna Kallur syntes på stan".... "Klüft visade (k)lyft på höjdhoppsträning" osv Man måste till och med skriva i tidningen att en ålänning synts i Expressen. Men förutom en efterhängsen frilansfotograf har ändå stjärnorna fått vara ifred på Åland. Jag menar, inte tvärnitade jag med cyklen när jag passerade systrarna Kallur och nåra till på stan. Inte för att jag inte ville, utan för att jag är drabbad av den åländska blygheten.
Liten hjälpreda!
Jag är ensamstående mamma med en pojke på 4 år. Det känns som om man alltid har nånting att göra när man är mamma. Det är väckning, frukost och dagis. Sen jobb, hem, laga middag, reda upp, tvätta. Ut och sparka fotboll eller cykla en sväng. Kvällsmat, Bolibompa och natti natti.
Detta flyter ju ändå på rätt bra, förutom vissa trotskamper om vilka skor man ska ha, om tandborstning och "det är inte du som bestämmer!!!!" Men ibland strular det till sig och då har man ett helvete rent utsagt att få dagarna att gå ihop.
Idag, t ex. Jag skulle jobba till klockan 20 och hade ingen som kunde hämta sonen från dagis. Ja och är det ingen annan som kan, så måste jag göra det själv. Jag pratade snällt med min arbetskompis, tackade för att högsäsongen är över vilket innebär att det är lugnt om dagarna, satte mej i min gamla Datsun och fräste iväg till dagis efter barnet. Passade samtidigt på att rasta hunden och åkte sen tillbaks till jobbet. Förklarade för ungen: "Vad rooooligt! Du ska få vara med mamma på jobbet, visst ska det bli kul?" men tänkte samtidigt, hur f'n ska det här gå.... Jag utrustade honom med ett förkläde ("preciiiis sånt som mamma har, kul va?") och satte honom i arbete. Gladeligen fick han riva upp lådor med hamburgerbröd och stuva in dem i korgar, snoppa korv (vilket förstås var jättekul, snopp, hahaaa) och sopa upp skräp vid serveringen. När det blev långtråkigt, fick han äta vad han ville, glass, pommes frites och delicatobollar, bara för att han skulle vara nöjd ("men vi måste komma ihåg att borsta tänderna ordentligt ikväll" påminde jag). Och vips hade tre timmar gått och det var dags att åka hem. Jag kunde inte fatta att det gick så lätt utan minsta gnäll. Även om det kör ihop sig ibland, så löser det sig ändå i längden.
Tur ändå att sommaren snart är över och jag får återgå till pluggandet!
Resfeber!
Om 48 dagar ligger jag på en strand, med en vattenflaska i handen. Solen steker på från en klarblå himmel och vattnet skvalpar över mina fötter. Aj! Där kom en badboll och träffade mej i huvudet och ungen som sprang efter den sparkade sand på min handduk! Men vad gör det, jag är ju i Bulgarien!! Eller, där gick jag visst händelserna i förväg lite, jag ska dit alltså... om 48 dagar.
Resan bokad idag. Efter sommarens slit på grillen tycker jag att jag är värd den! Jag åker tillsammans med Tessa, en kompis som jag rest med en gång förut. Då åkte vi till Turkiet och gjorde oss kända i hela Alanya. Bistro Bellman blev vårt stamställe och vi lyckades t o m skaffa oss en privatchaufför! Vi hade också en guide, som vi iofs tröttnade lite på till sist, han trodde typ att vi var hans tjejer! På hotellet var receptionisten Alp ett utmärkt sällskap sena nätter när vi vinglade in i entrén. Han var nog glad när vi äntligen åkte hem, Hakan och Cobra i hotellbaren, samt servitörerna var desto ledsnare. Vi fick t o m en liten avskedsgåva som en av servitörerna kom utspringande med innan vi klev ombord på bussen. Ett litet vitt paket... någonting som låg inuti en servett. Jag vek försiktigt upp servetten och inuti låg... en morot! Det fina var att han hade "täljt" till den och format den till en snopp. Under den två timmar långa bussfärden till flygplatsen blev jag dock så hungrig, så jag åt upp den.
Tune in next time...