jeneli

Vi sparkade boll med ett gäng riktiga sportsmanskillar igår. Killarna på Backebergs fotbollsplan ropade i kör: "Javisst!" när Joel och jag lite blygt sådär, pillandes med tårna i gräset och med ängsliga blickar, frågade om vi fick vara med och spela. Eller... jag satte mig på gräset och följde med stor förundran matchen, där min lille son i fotbollströja som räckte honom till knäna och dubbskor som var tre nummer för stora, lirade med de tuffa grabbarna. För tuff är man om man är 9-10 år, skitbra på fotboll och inför polarna låter en femåring vara med och spela. Man är tuff om man låtsas bli av med bollen, bara för att lillkillen ska få chans att göra mål. Och tuff är man om man garvar åt den störste killen, finnig och förpubertal, som klagar på att målisen alltid kastar bollen till den som är minst.
Svettig och lycklig cyklade Joel sedan hem, och jag kunde inte tacka killarna nog för att de var så schyssta och lät honom vara med.

Ikväll har vi varit på fotbollsmatch på WHA, farbror Wiklöfs påkostade arena med stooor läktare. Green Mean Machine, IKF:s hejjaklack var lite snåla med ramsorna och sångerna idag, men det hindrade inte det grönvita hemmalaget från att spöa de gästande finnarna i gula tröjor med 2-0. "Jag hejjar på Sverige" sa Joel när vi satt där på läktaren med 8 knackkorvar dränkta i ketchup och en balja läsk. Marielle från jobbet var där med sin femåriga dotter Emelie, som i extas ropade: "Hejja ISK!" Bäst gillade ungarna dock att hoppa på höjdhoppsmattan invid fotbollsplanen, eller att gosas med chihuahuan Ba... Be... vad-han-nu-hette. Ögonen som pingisbollar, ängslan i blick och skakandes som ett asplöv satt han i Emelies famn under en marinblå plät och guppade upp och ner i takt med hennes "ISK, klapp-klapp-klapp".

Nu är vi trötta... både i ögonen och på Seidi, som gnäller här och vill ut och lukta på hanhundskiss. Löptider... jobbigt det.

"Att förvandlas och att utvecklas är ungefär samma sak. Fast om man utvecklas måste man snurra runt."

Midsommar var trevlig, men jag har varit slut och hängig i två dar efteråt och levt på bara sill och potatis. Jag har någon slags jobbig separationsångest, tror jag och känner mig allmänt skör och känslig. Men när den ene åker, kommer den andre hem. Joel kom cyklande mot mig på en trehjuling och gav mig en bamsekram när jag hämtade honom från dagis idag. Sen lyfte jag upp honom på pakethållaren på min tvåhjuling och vi trampade hemåt, medan jag frågade ut honom om veckan som gått. Han svarade inte utan undrade bara om han hade fräknar. "Nej", svarade jag. "Är jag allergisk då?" undrade han. Nej, inte det heller. "Kan jag få fräknar om jag äter en groda?" frågade han.
Påminn mig om att jag inte ska beställa in grodlår nästa gång jag äter på restaurang... men iofs, fräknar är ganska läckert.

Jag hör på nyheterna att några amerikanska soldater misstänks ha mördat en civil handikappad irakier. De har dragit ut honom från hans hus och skjutit honom. Nu kan de dömas till döden för mordet.
Men, hur många andra civila irakier har inte amerikanska soldater haft ihjäl tidigare? En bomb över Bagdad innebär med största sannolikhet att många civila stryker med. Jag är säker på att amerikanska soldater haft ihjäl hundratusentals oskyldiga män, kvinnor och barn. Men, det kanske inte räknas... eller?

Hade för övrigt en trevlig kväll igår. Jag, Fredrika, Linda och Tommen tog oss några kalla på Von Knorring och pratade om allt och inget. Många gamla minnen blir det, främst från FLU-tiden (FörLäskad Ungdom).
Vi drog oss hemåt vid 23-tiden.

Idag är det disigt och ruggigt, perfekt städväder... fan.

Vätternrundankillen cyklade naturligtvis inte 30 km, utan 30 mil på 12 timmar.

Märkliga drömmar inatt, men kul att minnas dem.

Dröm 1: Jag skulle få äran att åka med Soundway till Eckerö på spelning. Tony i bandet ville så gärna höra mig sjunga. "Cool" tänkte jag, men var inte lika kaxig när de sa att det var fullt i "turnébussen" (en skåpbil med ett Tips Ettan klistermärke bakpå) så jag blev tvungen att cykla till Eckerö. Och inte från Mariehamn, utan från Ö-by, där Carola bor. Det är skitlångt. Och hela tiden såg jag Soundway-skallarna skumpa framför mig i Tips Ettan bilen. Tänkt vad fort jag cyklade ändå.
Drömkälla: Pratade med en kille igår som berättade att han cyklat Vätternrundan, 30 km på 12 timmar.

Dröm 2: Fick besök av chefen Anders en stressig dag på Robert´s och allt jag gjorde misslyckades jag med. Jag förstod inte beställningar, jag kraschade glas och när jag skulle fråga honom hur man gjorde en smörgås, sa han "du luktar skit!". Jag ba: "Va?". "Ja, du luktar skit!" upprepade han irriterat. Sen skulle jag gå och hämta mer bröd och hamnade på Arken. Jag frågade en kille om vägen, och han var snäll och ville följa mig. Mitt i allt börjar vi tävla med hans polare som dyker upp från ingenstans, springer och klättrar i klätternät. Sen tar det slut...
Drömkälla: Kanske den har nåt att göra med drömmen innan. Det finns vissa kopplingar mellan t ex Soundway och Arken.

Nu ska jag rasta jycken, som har "mens".

Joel hos pappa denna vecka, buää buääää... Han är så härligt snäll och go nu, så jag vill hellre ha honom hos mig. Helst hela tiden. Men visst är det skönt att kunna gå en långpromenad med Seidi, vara ute sent och göra preciiiiis vad jag vill. Men när man sitter såhär, ensam hemma, inget på TV, tråkigt väder, trött efter jobbet  vill jag ha lite sällis och då gärna av en nybliven femåring som undrar om jag vill leka med hans Bionicles.

Vi somnade ihop igår, efter att ha kollat nästan hela Den gröna milen (och jag zappade varje gång någon av fångarna skulle grillas i elektriska stolen) och Joel viskar när vi ligger i sängen: "Håll om mig, mamma" och jag ser hans lilla hand med smuts under naglarna och den lilla bara rumpan i vädret, hur det rycker i ögonbrynen och hur han andas tyngre och tyngre och sen somnar vi.

Hur kan folk vara dumma mot sina barn?

Lillkillen är trött efter sin superhelg. Han sover, jag är vaken... det stämmer inte. Andas han? Jo, vääldigt tungt.
Igår var alltså den riktiga födelsedagen. Mommo, Johan och Fammo och nåra till kom hit och åt upp rester från strandpartyt och senare på kvällen drog vi på tivoli med Tristan, Carola och Marcial. Det var roligt ...och dyrt. Mina sista slantar gick åt till hoppslott och sockervadd, men det fick det vara värt för att göra Joels helg till superhelg. Men jag vet inte om det var värt att åka flygande mattan och kaffekopparna, och illamående stapla iväg med inälvorna huller om buller i buken efter åkturerna.
Påtal om buk, fick jag nån jäla kramp likt förlossningssmärtor i min buk igår kväll. Jag trodde jag skulle dö, eller åtminstone få men för livet. Jag var på vippen att ringa akuten och be dem ge mig en insomnande spruta för att skona mig från eländet. Men Joel sa: "Mamma, andas iiiiin... och så andas du uuuuut." Efter hans profylaxövningar, en panadol och en stunds vila kändes det lite bättre, förutom att magen var rund och spänd som en sexmånaders preggabuk.

Idag ska jag jag på jobb igen. Kul kul.

Joels strandparty blev ett toppenparty, tårtan var skitgod och mocca rutorna gjorde succé. Jag höll mest till på stranden eller i vattnet och räknade skallar stup i kvarten. Som tur stannade en del föräldrar och kunde hålla lite koll på sina egna barn. Vi hade fiskmete och eftersom några gäster uteblev, fick andra barn på stranden komma och meta. Jag satt som en fjant bakom skynket och krokade på godispåsar, ryckte i snöret och ropade "du har napp!".
Ungarna var nöjda när de gick hem, "det var det bästa kalas jag varit på" sa en kille. Vi stannade kvar i solen ännu efter kalaset var över, men packade ihop vid 16-tiden. Då var mina axlar svidande röda och Joel var trött, men nöjd över dagen.

Imorgon får Joel ännu några gäster då det är släktkalas. Senare på kvällen ska vi på Tivoli med Tristan och Carola.

Imorrn smäller det. Årets happening! Joel ska ha strandparty för polarna på Nabben. Igår bunkrade vi upp med kakor, tårtor, bullar, ballonger och såpbubblor. Vi bakade tillochmed mocca rutor och de blev jäättesmarriga!
Joel har bestämt att han ska ha lekar också, precis som på riktiga kalas. Gröna bönor och "gris på knorr", ska lekas. Fiskdamm är ju också givet på barnkalas. Innan vi stack iväg till Sparis för att handla skrev vi en lång lista på allt som skulle köpas. Jag sa att godis måste vi köpa till barnen. Joel himlade med ögonen och sa: "men mamma, de får ju fiska upp godiset i fiskdammen! *suck*" Ungefär som att ingen lägger i fiskarna i vattnet innan man fiskar upp dem, de bara finns där ändå.

För övrigt är han för tillfället otroligt glad och mysig att vara med. Det verkar som om den värsta trotsperioden äntligen börjar ge med sig. Men så fyller han 5 också och det lär ju ska vara en harmonisk ålder. Han är mer mammakär än någonsin, jag tappade räkningen på antal gånger han sa att han älskar mig imorse. Han ska kramas och pussas och gosas hela tiden så det blir nästan jobbigt, men ack så härligt att känna sig som världens bästa mamma för en gångs skull!

... konstaterade jag idag när jag stod på motorfordonsbyrån och skulle avregga Tryggve, min gamla kära bil, som blivit rätt dyr i och med att han varit registrerad, men ändå tagen ur bruk. Har man en registrerad bil måste den vara försäkrad och eftersom bilen stått sen i slutet på januari tyckte jag det var rätt onödigt att betala två försäkringar retroaktivt som sammanlagt skulle kosta mig ca 200 euro. Jag var i kontakt med försäkringsbolaget och förklarade situationen och de rådde mig att avregga bilen och eftersom brickorna legat på motorfordonsbyrån kunde jag få ett intyg över att bilen inte varit i bruk sen i januari. Därmed skulle jag slippa betala de 200 eurona i försäkring för en bil jag inte rört på 5 månader.

För att göra en lång historia kort...

På motorfordonsbyrån pratade jag med en tant (som hade skitkonstig underkäke, den var helt sned och hon läspade mer än Joel) och förklarade situationen (hela historien som står ovan). Gubben som står bredvid mig hajjar då till och säger: "vad handlar det om för bil, det där?" En datsun, svarar jag och han garvar och säger att det är han jag pratat med i telefon. Han försäkrar att allt är lugnt och att jag kan "på ren svenska, skita i" mina försäkringsfakturor. Sen fick jag en lapp av hon med sned käke som hon sa att jag skulle lämna in till försäkringsbolaget. "Den kan jag ta, ha ha ha!" sa den snälla gubben, "jag ska ändå dit nu!"

Så var det kirrat.

Att spela svårflirtad kan löna sig, men ibland inte om man verkligen inte är intresserad av killen i fråga. Det fick lilla Malin på jobbet erfara häromdagen då hon betjänade ett par killar i glassluckan och den ene började flörta hejvilt med henne. Malin himlade med ögonen och totalnonchade honom, medan han nickade gillande. De drack sitt kaffe och sedan kom flörtkillen för att tacka för gott kaffe och god service. Jag i min tur tackade för besöket och önskade dem välkomna åter. Innan de gick så sa killen till mig på svengelska (han var utlänning men kunde lite svenska): "schäg til din lille kampis att I love the way she hates me!" Jag bara garvade och sa till honom att det kunde han säga själv, för just då kom Malin förbi. Han vinkade till sig henne och hon gick med mallig min fram och sa nåt i stil med: "Ville du nåt elle`?". Killen blev ännu ivrigare och utbrast igen: "I love the way you hate me!" Vi vred oss av skratt, medan killen försökte säga att han menade allvar.
Hur skulle man bli av med en grabb som gillade en för att man hatade honom, men blev bara mer och mer tänd på en när man nonchade och var elak mot honom? Att visa intresse kanske skulle få hans intresse att svalna...

Stötte på en tjej på affärn idag som gick i min parallellklass i högstadiet. Hon och hennes man har varit tillsammans sen hon gick sjuan och han nian. De har gift sig, byggt hus och skaffat två barn. Shit. Hur funkar det egentligen? Att såna där "high school sweethearts" gifter sig och lever lyckliga i alla sina dagar, måste vara lika sällsynt som att bli träffad av blixten... typ en på miljonen. Man kan inte låta bli att tänka på hur det är att inte ha "provat på" någon annan, att ens första riktiga pojkvän är den enda man också haft och kommer att ha (kanske...). Och hur stor är chansen att man växer upp och blir vuxna och fortfarande passar lika bra ihop när man är 25, 35 eller 45... 65 som när man är 15? De måste verkligen tro på den eviga kärleken, att man kan älska någon för resten av sitt liv. Ja, det kanske man kan... men det krävs nog lite arbete från bådas sida. Och det är nog lättare om man är lite äldre än 13 och 15 när man träffas.

Vi har varit ute i solen hela dagen idag och börjar redan få den där typiska sommarlooken. Joel, i nyklippt sommarfrilla, rödrosig om kinderna och brun som en pepparkaka på ryggen och jag i redan solblekt hår och svidande axlar. Tog fram fjolårets bikini och det knakade lite i sömmarna (asså, inte för att de töjs extra mycket i år, utan för att de legat och ruttnat sen i fjol) men den gick att använda. Sen knallade vi barfota ner till stranden på het asfalt och ropade "aj, aj, aj" i kör när vi kom till Nabbens grusgång. Dags att vänja fötterna och låta dem få hård fotsula, bättre det än flipflops.

Helgen var het, och då inte bara för att Martin var här :)
Nä, solen sken och vi sysselsatte oss utomhus mest hela tiden. På lördagen var det båtrace vid Slemmern och jag, Joel, Seidi och Anton bänkade oss på tvärbryggan för att kolla på vidundren. Båtarna kom så nära så vi nästan blev nedstänkta med vattnet som sprutade vid snurran. Där satt vi, lääänge, och åt bananer och non-stop innan jag lyckades "lura" Joel därifrån. Jag lockade med den roliga lekplatsen som finns vid hamnen. Och såklart blev vi sittandes där läääänge också.

Vi åkte hem och sen kom Martin (som jag trodde inte skulle komma bara för att han inte ringde när han åkte av båten, men så visade det sig att han hade slut i batterit på telefoooonen och hade väntat hemma på oss då vi var och kollade på båtarna och sen hade han åkt och letat efter oss, så när vi kom hem var han inte kvar och vid det laget var jag ledsen och upprörd för jag trodde att han dumpat mig, eh eh eh...) Aja, kärleken, den kärleken...

Vidare då. Grillad flintastek till middag, lite vin och sen somnade jag på soffan.

Igår stack vi rätt tidigt till Espholm, jag, Joel, Seidi och Martin. Seidi var överlycklig eftersom hon fick bada såklart. Där gick hon, med svansen snurrande nästan lika fort som racerbåtarnas propellrar, med öronen spetsade och tittade på fiskarna. Sen blev det för kallt och blåsigt, så vi drog till Nabben istället och hittade lä vid vassen. Seidi fick lov att följa med, även om det inte är tillåtet med hundar på stranden. Men eftersom Seidi mest hålls i vattnet, kunde vi säga att hon var en jättestor fisk om det var någon som klagade. Hundfisk. Joel badade och rullade sig i sanden och drog sen iväg med grabbarna och sparkade fotboll. På söndag fyller han 5 år!

Nu ska jag städa, det är så jäla skitigt.

Japp, nu är skolan slut för denna termin.
På onsdagskvällen hade vi en liten avslutningsfest på Folkhögskolan, där vi bodde allihop. Menyn bestod av:

Förrätt
Toast med olivröra och soltorkad tomat/fetaoströra
ostgratinerade nachos med salsa
Varmrätt
Köttgryta på bädd av jasminris
Efterrätt
Citronpaj med glass

Murar Magnus från Saxnäs bjöd på snaps och alla stämde in i de tillhörande visorna. I övrigt var det främst vin som dracks.

Stämningen var på topp och inte ens en av de andra hyresgästerna, som föreslog att vi skulle dämpa oss och påpekade att det inte var tillåtet att dricka på elevhemmet, kunde rubba den goda stämning som rådde. Däremot blev vi lite skärrade när Anders framåt småtimmarna blev hungrig och bestämde sig för att köra igång lite mer nachos i ugnen och närapå brände ner kåken. För när man fått nåra i sig vill man lätt glömma bort tid och rum (och att man vridit på ugnen på 300 grader), så lågorna som uppenbarade sig bakom ugnsluckan kom som en total överraskning men släcktes strax.

Det andra orosmomentet kom när vi var i full gång med att köra vår egen tolkning av Dirty Dancing och jag och Helena skulle prova på det svåra lyftet som i filmen äger rum i en sjö, där Johnny håller Baby på raka armar över huvudet medan hon graciöst håller kroppen i vågrätt läge rak som en fura. Den första lilla missen var att Helena totalt överskattade sin styrka och sitt dåvarande tillstånd, då hon knappt ens var kapabel att föra glaset till munnen. Den andra missen var att jag helt och fullt litade på att Helena var lika muskulös som Johnny. Den tredje missen var att vi inte utförde lyftet i vattnet, ty då jag tog sats och skuttade upp på Helena, dök jag lika fort ner i golvet med huvudet före med ett "PANGGGG!". Ljudet var  öronbedövande och alla trodde nog att det var slut med "Baby" (åtminsone för den kvällen). Men det gick bra, fast bulan i skallen gör liite ont när man knackar på den.

Nåja, alla redovisningar gick bra och nu kan jag stoltsera med 80 högskolepoäng!

Tänk så mycket man får gjort bara man lägger manken till. Jag har på en dag gjort saker som jag borde ha gjort för en vecka sen, men eftersom käppen suttit jävligt hårt i arslet och motivationen sjunkit ner i tårna har hjärnan inte gått på högvarv direkt. Och att översätta engelsk facklitteratur är faktiskt mycket lättare nu när jag har en ordlista. Hur kunde jag nånsin tro att jag skulle klara mig utan!?

Ialla fall, är redo för Härnta på onsdag. Rapport klar och nu är jag även redo för litteraturseminariet. Den enda natten i Härnösand kommer att spenderas på Folkhögskolan. Där ska vi tränga ihop oss i ett enda rum, för vem bor inte trångt så länge man tjänar på det. Nackdelen är att om någon fiser, lär det märkas.
En liten avslutningsfest kommer att hållas, jag har redan hört ryktas om att Maggan ska ta med sig smarriga olivröror och brödbitar till förrätt. Lite dricka ska väl också intas. I lagom mängder dock, eftersom seminariet är på torsdagen och jag vill visa att jag faktiskt läst på och inte rusa ut och pjuka som jag hörde att någon gjorde en gång på ett annat seminarium... vet inte vem det var....

Jag har jobbat och stått i hela helgen och besvärat chefen hela tiden, eftersom jag är så himla klantig och ställer till det.

Ring, riiing!
J: Anders, hjälp! Diskmaskinen har svämmat över. Det är skum öööverallt!
A: Ojdå, jag kommer!

Riiing, riiiiiiing!!
J: Anders, du måste komma! Det finns ingen ström i apparaterna, varken kaffebryggaren eller ugnen fungerar!
A: Det måste vara nån propp som gått, kan du kolla?
J: (Kollar). Nej, ingen propp har gått.
A: Jag kommer!
(En stund senare...)
A: Jo, det var en propp som gått.
J: Oj (fnitter) jag måste missat den!
A: (tålmodigt) Äh, det är lugnt.

Riiing, riiiiiiiiiing!
A: Vad är det nudå?
J: Ja, datorn funkar inte.
A: Jaha, får kolla på det då.
J: Ouupss... kanske den for slut när jag höll på mickla med huvudströmbrytarn?
A: Mhm... kanske det. (Ringer datasupporten.)

Nåja, det kanske blir bättre bara jag får in rutinerna. Jag trivs ialla fall superbra på stället, med den ännu så tålmodiga och snälla chefen och alla andra jag jobbar med: lilla spjuvern Malin och Marielle, som får mig att skratta så jag nästan pissar ner mig.

Plugga nu.

"Nattgrubbel" inlägget är kusligt likt "en jävla tråkig kväll" inlägget. Vad töntigt.

Skolavslutning! Idag firas det nog rätt rejält med studenthippor och avslutningar. Chillers club och gratis inträde för studenter på Alvas.

Ja, det var tider det!

Jag minns när jag gick ut yrkes för hundra år sedan (okej, okej... sex år sedan). Då var det inne med linne utan ryggstycke, vilket jag hade inhandlat och på den tiden kunde jag faktiskt använda sånt också då bh inte var en nödvändighet för att hålla tuttarna i push up läge. Undrar förresten om bh är en förkortning av just behållare? Eller brösthållare...? Ialla fall... och dagen till ära hade jag klippt håret i page och färgat det i någon mörkbrun nyans. När min kusin fick se mig i tidiningen på examensbilden sa hon till farmor att hon aldrig skulle prata med mig mer, eftersom jag såg så hemsk ut (det var inte så farligt, det var bara det att hon hade sparat sina klena, små testar i evigheter för att få så långt och fint hår som jag hade och så förstörde jag alltihop genom att klippa mig). Förfesten har jag förträngt, men jag minns att jag festade upp mitt stipendium á 1000 mark på Arken, däckade på toan och spydde i buskarna utanför. Ja se, det var tider det!

Sex år senare...

Inget är sig likt. Tuttarna ligger närmare naveln än hakan. Kusinen pratar med mig visserligen, men inte ofta då hon bor i Finland och jag inte längre är hennes idol. Håret har växt ut och har återgått till sin normala, blonda färg. Jag förtränger inte längre förfester och däckar inte på Arkens toa. Inte heller spyr jag i buskarna, utan väntar tills jag kommer hem.

Jag var dödstrött efter dagens arbetspass på Robert´s. Jag är inte van vid tempot, märker jag. Men det är kul! Trots att jag kraschade en kaffekopp, bakade brownies med torra kanter, serverade fel grejer till kunderna och lagade sneda och fula mjukglassar, lyckades jag bra med att hålla ett högt tempo och ett glatt leende hela dagen. Och på nåt vis var det ingen som blev irriterad på mig ens, förutom han som hade bråttom till båten och fick service försent, enligt han själv, och som till sist surt ropade "Hejdå, nu går jag!" Nä, folk log oftast överseende när de vänligt påpekade att de fått en tia för mkt tillbaka i växel, eller när de fick choklad istället för chokladnougat.

Och så slut jag var sen, men ändock kan jag inte sova. John Blund måste tapper ha försökt få mig att slockna, eftersom jag har sand och grus... makadam, i ögonen. Men ack, likväl är jag vaken och har nu tryckt i mig en banan och ett glas vatten. Nattgrubbel lyckas alltid få en klarvaken. Jag är rädd att orosmolnet ska torna upp sig med dunder och brak, då lär jag "inte få sova en blund", men kvällarna har känts ensamma och lite ledsamma här efter att Joel lagt sig. Jag längtar efter mitt gos och tycker det är orättvist att jag ska ligga och sakna och inte få sova!

Kanske Jonas Hassen Khemiri kan få mig på andra tankar. "Ett öga rött", rolig bok!

Det känns så ensamt och trist här på kvällarna när Joel lagt sig. Jag är så trött på att sitta framför tv:n eller datorn och glo. Jag vill ha mitt gos, någon att prata med på riktigt och kramas med, som säger att allt kommer att ordna sig när skolarbetet hopar sig i takt med att räkningshögen växer. Nä, jag är less på det här. Kan det inte bli lite sommar, lite roligt jobb och många gosstunder!?

Tråkiga kväll, ta slut! Bäst att krypa till kojs.