jeneli

Fredag idag och massa kul händer ikväll. I eftermiddag blir det spinning med Fredrika, för första gången, och senare ska vi discobowla - jag, Linda, hennes Stefan och Tommen. Sen antar jag, jag vågar nästan lova, att det blir en tur till Stadshotellet.
Stefan, ja... Nyfiken som man är hade jag lite svårt att vänta till kväller för att få skåda underverket som jag hört så mycket bra om. Så när jag satt på Robert´s med den sinande påtåren i koppen, ensam och övergiven i stort behov av sällskap, funderade jag på hur jag kunde tränga mig på Linda och Stefan utan att alls verka påträngande. Då slog det mig att jag lånat ut min cykel till Linda och att jag nog just då verkligen saknade och behövde den. Så jag sms:ade Linda lite försiktigt, frågade hur det var och vad de gjorde och att jag tänkte komma över för att hämta min cykel... om det gick bra alltså. Linda svarade att jag fick komma, och skulle ha fått komma även om jag inte hade haft någon cykel där. Hon hade alltså genomskådat mig.
Jag knatade dit och satt en stund och snackade med turturduvorna innan jag kände att det kanske var dags att dra mig hemåt, låta dem vara ifred en stund innan jag återigen ska göra entré senare ikväll.
"Jaha, var har du cykeln då?" frågade jag Linda.
"Haha, jag trodde du glömma den!" svarade hon. Förstod inte alls vad hon menade, jag hade ju kommit dit för att hämta den!

Tog Seidi vid kopplet och trampade hemåt. När jag kommer till Esso hörde jag surrandet av en cyckel sakta komma närmare och närmare bakom mig. Jag tittar lite över axeln och ser en cykelkorg i ögonvrån. Trampar oroligt vidare och undrar vad cyklisten håller på med, kastar en blick över axeln igen och bakom cykelkorgen sitter en liten vithårig tant, som sakta trampar fram på sin rangliga Helkama.
"Det är bara jag som kommer!" säger hon, ungefär som att vi kände varandra.
"Jaså, hej hej!" säger jag.
"Hunden springer så fiiiint brevid!" utbrister hon och ler kärleksfullt mot Seidi, som flåsande med halsbandet över ena örat kämpar för att orka med min cykling, a´ 1km/h.
"Jo, men man kan inte cykla så fort" ler jag och Seidi blänger surt på mig.
"Nääi, det är ju bättre det än att hålla på och... (här börjar tanten gestikulera och vifta med armarna så jag tror hon ska ramla av Helkaman). Jag nickar och tanten svänger in på en gata; "hejdåååå!".

Ja, ännu en intressant episod av mitt så händelserika liv. Nu blir det lunch.

Fotbollshuliganer som kallar sig supportrar. Fy fan. När går sportintresse över till denna hysteri? Man blir förbannad! Man får ju vara rädd för att gå på fotbollsmatcher. Här hemma är det ju lite lugnare, men den annars så gemytliga stämningen som brukar råda på IFK Mariehamns hemmamatcher, hotades ifjol med att förstöras då finska "supportrar" ändrade läktaren med banderoller som det stod "Vitut homot"
(jävla/fittans homon) på. Detta riktat till IFKs spelare då. Som tur var är våra supportrar sportsliga och bryr oss inte ett skit om att finska idioter sänker sig själva och sitt lag så jävla lågt genom att göra på det där sättet. Hur de ens fick komma in på WHA med den där banderollen är för mig en gåta. Det är som att de vill mana och mucka, så det ska bli fight. Hör det till fotbollen på något sätt, undrar man? Att ett tjugotal ska åka in i butkan efter en match, en och annan till sjukhus och någon polis med sönderslagna tänder. Jävlar vad jag blir upprörd!

Hammarbysupportrarna borde portas vid ALLA matcher resten av säsongen! De är ju livsfarliga! Huvva!

Lök är dagens ord, för de har förekommit i olika skepnader under dagen. Först som en liten knotig sak som vi satte i jorden och omsorgsfullt täckte så den skulle må gott och gro till sig under vintern.
Sen återkom lökarna som två mörka fläckar under mina armar. Tur att man "får" vara lökig på vissa ställen. Som gymmet. Där är det nästan lite coolt att ha lökringar, det visar på att man har kämpaglöd, att man är målinriktad och tar träningen seriöst. När man står där och sneglar på personen bredvid, som på sin höjd har några svettdroppar i pannan, kan man tänka: "Ha, vilken klenis, hon svettas inte ens."
På Arkens dansgolv är det också helt okej att vara lökig. Inte jättefräscht, men folk förstår. De fattar att man är på G och har skitkul. Ser man någon som lite stelt står och gungar av och an på dansgolvet helt torr i pannan och på ryggen, händer det lätt att man tänker: "Höh, har du ingen rytm i kroppen va? Det här svänger ju! Ta en öl istället."

På jobbet däremot är det lite halvsunkigt att gå omkring med lökar. Därför vrider jag fullt på AC:n, eller öppnar glassluckan (fast den är stängd för säsongen) även om Malin och Marielle, som är totalt olökiga, brukar protestera. "Ta på en tröja" säger jag, "jag vill inte bli lökig".

På fredag ska jag bowla med Linda och hennes... sällskap. Få se om det lökar till sig, det ante mig, för jag tänker visa min kämpaglöd och ta hem spelet!

Joel är ledig från dagis idag, för hans gammelfarmor vill ha lite hjälp med att plantera lökar på hans morfars gård. Vilket då innebär att jag måste följa med, fast jag egentligen inte har tid. Ska jag lära mig de där sångerna tills nästa skolvecka måste jag verkligen lägga på ett kol! Nåja, ikväll åker Joel till sin pappa så jag kommer att ägna veckan åt pianospel, jobba och träning.
En dusch nu.

Mycket av kommunikationen mellan mig och mina vänner sker genom våra bloggar. Tessa har en och Linda har en (Två vänner har jag. Man är poppis.) och man vet liksom alltid vad som händer i deras liv utan att man ens behöver prata eller chatta med dem. Så när man pratar och ska berätta om vad som hänt sen sist, så säger dom bara "ja, jag vet, jag läste det på bloggen" eller så frågar jag "hur gick det med den där.... uppsatsen" så frågar dom "hur vet du att jag skrivit en uppsats?" så säger jag att jag läste det på bloggen, osv.

Ibland får man reda på saker i bloggen om sej själv som man inte visste om. Som idag t ex när jag var inne på Tessas blogg. Så skrev hon "jag ska på hardcore/pump på torsdag, och Jenny ska med!" Jaha, okej. Kommenterade; "har du bokat in mej, eller ska jag göra det själv?". Tessa har ju tillgång till min bokningskod på Avancia och ibland ringer hon och säger; "Jag har bokat in dej på box på fredag, bara så du vet". Ja, schysst att du meddelar mej, jag kommer. Frågan är hur många pass jag har att tacka henne för, det är nog många det! Tack Therese Slivan Helsing för att du tänker på mig och min kropp!

Jag, Joel och Sassa åkte till macken för att köpa lite godis och för att tanka bilen. I kassan betalade jag och sen gick vi ut till bilen och gjorde oss redo för att åka iväg. MItt i allt sliter någon upp dörren och jag vänder mig förvånat om. Där står en av mackkillarna. "Du hade tankat va?" frågar han anklagande. "Joo..." sa jag och följde snällt med honom in. Han gick bestämt några steg före och tittade på mig med myndig blick. "Men jag sa faktiskt till att jag tankat" sa jag. Nåja, jag betalade och sen kunde vi åka iväg.

Grabbarna köpte varsitt Kinderägg. Hur i helvete har tillverkarna tänkt sig att en unge ska kunna bygga ihop den där överraskningen som ligger inuti ägget?! Man ska placera ungefär tre smådelar ihop för att sedan överlappa med en fjärde del, medan man håller i de andra tre delarna, och trycka ihop. Allt ramlar hit och dit, slinter ur händerna och när man svettig och galen äntligen fått ihop den där jävla leksaken och barnen tagit i den med sina klumpiga händer och gjort sönder den så man får bygga ihop den igen, är man heeelt färdig! Puh...

Melösa, tondöva och allmänt knäppa har de varit, människorna som sökt till Idol. Och man har skrattat och skrattat åt de där stackarna som fått självförtroendet knäckt och som gråtit bittra tårar över juryns elaka omdömen. Lite medlidande har man väl känt, men vafan, sjunger man som en ostämd fiol får man ju skylla sig själv!
De som gått vidare då? Deras glädje delar man inte genom att skratta. Nej, de får en att gråta så tårarna skvalar för deras reaktioner när de fått veta att de gått vidare är ju heeelt fantastiska! Under sekvensen i dagens program, där man ser några som gått till slutaudition, satt jag och bölade i soffan som om det var slutscenen i Armageddon ungefär. Men kan man hålla sig då, när dom kommer utrusande ur juryrummet, skrikandes? Och alla utanför jublar! Dom skuttar i famn på närmsta person, hoppar på och ramlar omkull. Ligger och gråtskrattar på golvet. Ringer hem och berättar och hulkar och lipar så de inte kan prata. Nä, ibland är det lättare att dela lycka än att känna medlidande.

Bulgursallad
Häll lite bulgur i en kastrull och koka med dubbel mängd vatten. Hacka under tiden gurka, tomater, purjo, rödlök och isbergssallad. Blanda ihop när bulgur´n kallnat. Tillsätt en halv burk fetaost i olja och se till att få med lite olja, helst sån där med kryddor och grejor i. Häv i en burk tonfisk. Lite vinäger, salt, peppar. Rör ihop och avnjut framför datorn med två tiggande hundar på var sida.

Joel kommer hem och det första han säger är: "Men Mamma! Vad rolig du ser ut! Du måste gå och fixa håret!" Hans far säger att mitt ansikte ser ut som en låda och Joel tar efter: "Hahaha, jo! Det ser ut som en kista!" Jag muttrar och blir nästan ledsen på riktigt. Jag är så svag idag, fysiskt och psykiskt. Joel kunde ialla fall stilla mitt krambehov och när han glömt bort att skratta åt mitt hår/ansikte så sa han "Du är den finaste mamman i hela världen". Och idag hade jag den finaste ungen också!

Jag låg i horisontellt läge på Lindas soffa hela dagen igår. Lyckades dock samla krafter för att hasa ner till Minimarket, som ligger i samma hus, och köpa chips och dip. Men det smakade ingenting. Smaklökarna var bedövade. Och precis när man höll på att bli människa igen, var det dags att åka på nästa fest. Fredrikas 25-årskalas/kräftskiva. Vi hoppade in i Gunnar, Lindas bil, med våra hundar. Vi var trötta. Vi var illamående. Vi hade ingen lust. Mitt i eländet utbrast Linda: "Vilket pack. Men vi är ialla fall snygga!" Och sen vrålade vi av skratt en stund.

Kom till festen 45 minuter försent. Jag pinade i mig en öl och undrade när man vågade åka hem utan att vara otrevlig. Sen fick jag en snaps. Och det var kört. Och det blev kul! Vi hade tamponglekar och Norsk kareoke. Och mitt i allt var det morgon och jag låg nerbäddad i Fredrikas föräldrars gäststuga. Tittade mig förvirrat omkring och tänkte: "Är festen redan slut?" I dörren stod Fredrika och Daniel med ett varsitt överseende leende och en burk kallt mineralvatten. Och efter vad jag fått höra borde jag ändra rubriken på den här bloggen till "Har jag gjort bort mig nu igen?"

Jag saknar Martin. Nu ska jag lägga mig ner och tycka synd om mej själv och vänta på att Joel kommer hem.