Sexkamp på gården.
"Gu, va kul" tänkte jag. "Nu ska jag riktigt roa mig, njuta av barnfriheten och kanske bli lite på lyset tillåme!"
Solen sken, getingarna surrade runt huvudet, skogsbässarna krälade i gräset och vi hade skoj med sexkamp. För att förtydliga var det som en femkamp fast med sex grenar.
Så.
Det var spika in en spik med minst antal slag, pilkastning, stockbasket, prickskytte med luftgevär, knivkastning och mjölkkannehållning. Behöver jag nämna att samtliga grenar var utformade av män? I vissa av grenarna deltog samtliga i laget, i andra valde man ut en som skulle utföra grenen. När sexkampen var över ville alla fortsätta med knivkastandet, eller pilkastandet, eller testa hur lång tid de kunde stå med en 30 kilos mjölkkanna i handen. Luftgevärsskyttet var dock populärast och från att öva på att pricka på ölburkar slutade det med att Henrik slet ner kalsongerna och lät sitt vita arsle bli måltavlan. Man kunde vara blind för att förstå att det blev träff, eftersom skriket vittnade om att skottet satt där det skulle. När spriten går in, går vettet ut som man brukar säga.
En molande huvudvärk satte dock stopp för festeriet för min del. Typiskt. Jag tog taxi hem vid 01-tiden.
På onsdagen gick vi till vahetterre... vahetteree.... ah, den nya pizzerian vid Pommern. Fast det heter inte pizza där, utan plåtbröd. Jäkligt gott plåtbröd.
Hämtade Joel igen framåt kvällen. Han hade varit med farsan och tagit sexårssprutorna, vägt och mätt sig och kollat såväl hörsel som syn. Bra syn, perfekt hörsel. 133 cm och 27 kilo. Om 30 cm är han lika lång som mig. Vad tror ni, hur gammal är han när han växt om mig?
Hurdan solförälder är du?
Läs Terris krönika om att vara solförälder, för man ska nog inte gå på allt skit de säljer för att skydda sina älsklingar mot den livsfarliga solen. Smörja, hatt och skugga för de minsta. Borde väl räcka?
Vad i...?
Tiden går fort...
(Seidis rumpa till höger i bild.)
Tjuven har varit framme.
"Bäst att lämna cyklarna hemma" resonerade vi. "Det springer runt så många tjuvar som stjäl cyklar på stan."
Egentligen var vi kanske inte speciellt oroliga över tjuvar, vi tyckte bara att det var smidigast om barnen promenerade tillsammans med oss.
Nu har det visat sig att tjuvar inte bara slår till inne i city. De stjäl saker utanför ens egen ytterdörr. Och när de stjäl av små barn blir man fan förbannad. Det är Joel har blivit av med sin älskade kickbike!
Joel är väldigt ordentlig med sina saker, mer noga än vad jag är med att låsa cykeln och hålla reda på nyckeln. Sin nya cykel använder han bara när vi ska iväg någon längre stans och då låses den noga. Den gamla skruttcykeln tar han när han flänger runt kvarteret och hälsar på kompisar. Ibland har han tagit kickbiken och noga kedjat fast den vid en stolpe med sitt vajerlås. När cyklarna inte används, låser han in dem i förrådet. Men igår eftermiddag lämnade han för en gångs skull kickbiken olåst precis utanför ytterdörren medan han gick upp och åt middag. En halvtimme senare upptäckte han att den var borta. Nån jävel då som gått förbi och nappat den!
Vi har letat och letat ifall tjuven tröttnat på sparkcykeln och hävt ner den i första bästa dike och vi har gått runt i de närmsta husen och kollat i trappuppgångarna om den skulle råka stå parkerad där. Joel har packat sin rygga med kikare för att spana och vattenpsitol och slangbella för att kunna skjuta tjuven i ryggen med en skarp vattenstråle eller en hård sten. Jag hindrar honom inte! Förbannad blir man på folk som inte vet skillnad på mitt och ditt! Dessvärre får han nog aldrig sin kickbike åter, men jag ska minsann hålla ögonen öppna på varenda unge som kickar här utanför och ställa dem som har en likadan som Joels mot väggen.
"Det var en fin kickbike du har! Den måste ha varit dyyyyr. Var har du fått tag på den?"
"I Strandnäs springer det minsann inte runt några cykeltjuvar" meddelade jag Henrik idag, han som tycker Strandnäs är gettot. Där hade man grejerna ute hipp som happ och allt fick stå ifred.
Jävla Västernäs-Gettoungar.
Bra koll.
"Sexårsspruta?" funderar jag. "Ska de ha sån också? Joel är ju sju..."
Så idag ringde jag rådgivningen och skämdes lite när jag sa att vi visst missat sexårssprutan med ett år. Sköterskan där var dock lugn:
"Äh, sånt händer. Jag har hört om barn som frågat och påminnt sina föräldrar om den där sprutan. När kan ni komma?"
Skönt att de inte förstorar upp saken och förfasar sig över föräldrar som har dålig koll.
Låt barnen komma till mig!
Vilja var inte impad av något kvällshäng på stranden, utan krävde med hög röst att vi skulle åka hem. Vi traskade hemåt med upprörd bebis och fick vänta utanför ett bra tag innan Inger dök upp. När vi blev insläppta och tösen fått mat var allt frid och fröjd och Vilja sov tills hon blev hämtad av taxi vid 01.30.
Igår var det också häng hela dagen - i Klosterviken. Solen stekte och ett tiotal båtar stod ankrade i viken. Folk simmade mellan båtarna för att hälsa på hos "grannen" och det var en riktigt gemytlig stämning. Grillen, som stod placerad i vattnet på skidstavar, gick varm och vi fick oss biff och korv och kall dricka från kylväska. Först vid 19-tiden drog vi oss hemåt och vad som hände sen kan ni läsa i inlägget nedan.
Utsugen.
Vi drog ner med alla kidsen till Umbra, Jeff sovandes i vagnen och en trött Li och en hungrig Joel vid bordet. Vilka snälla, väluppfostrade och tålmodiga barn vi har! Li blev så trött så hon däckade över två stolar med servetten över ögonen. Joel satt med glansiga och röda ögon och petade tappert i sig sin beställda Frutti di Mare. Klockan tolv var det Rockoffavslutning med pompa och ståt då det stora fyrverkeriet brakade lös. Massor, massor med människor hade trängt ihop sig vid torget och nedanför stadshusbacken för att bevittna slutet på sommaren.
Och det kändes allt lite vemodigt. Nu försvinner folket. Nu går vi mot kallare tider. Sommaren är snart slut. Vi traskade hemåt med barnen och Joel däckade rätt fort på sin madrass på golvet (han kan inte sova uppe i sängen, det är för varmt).
Idag är jag dock rätt nöjd med att det blev en nykter afton med barn igår. För tydligen så ska man på efterfest och ännu inte vara hemkommen klockan 11 dagen därpå för att det ska vara "på riktigt". Kanske borde ringa och höra att mannen är vid liv.
Dä ä dä sänastä.
Det som hänt sen sist är att:
- Adrian har varit här och övernattat. Som vanligt är han mest glad och nöjd och rullar runt på golvet. Vi skrattade åt hans avlånga rumpa och hans glädjetjut. Joel var som vanligt exemplarisk barnskötare och matade och bar på lilla bebin. Här spelar kusinerna tevespel.
- Joel har börjat på simskola och har redan lärt sig massor! Jag ligger och fläker i solen med Linda och Vilja och äter bullar medan Joel simmar. Helst ska vi åka tidigt till simskolan och simma före och efter simskolan vill han simma igen och visa vad han lärt sig. "Jag är som en fisk" tycker Joel.
- Igår åkte jag och Joel till Rockoff för att se Amy Diamond. Hon var verkligen superduktig! När hon radade upp låt efter låt kom jag att tänka på hur många hits hon haft som spelats på radion. Jag kunde sjunga med i nästan alla. Efter Amy kom grabbarna i EMD och då skreks det i publiken. Vi skulle stå längst fram (ehrm, det var faktiskt Joel som ville det) och jag önskade att jag hade haft en tischa som det stod Jenny på, så kanske de skulle se det och tycka att det passade till låten Jenny let me love you och så kanske de skulle ta upp mig på scenen och liksom sjunga till mig och så kanske jag skulle bli bjuden på efterbajlo på Arkipelag och följa med på turné och vara deras lilla Jenny-maskot.
Eh, var var jag nånstans....?
Jo!
När vi tröttnat på EMD (?) så åkte vi full snurrfart i tekopparna och åt popcorn och sockervadd, kastade boll och pratade med folk tills Joel fick en smocka i misstag av en kille och fick så ont så vi måste åka hem.
Ja, det var väl allt för nu.
Hemma.
När vi idag på eftermiddagen tryckt och knådat in tre madrasser, fyra stora väskor, en säck med kuddar och täcken och tre personer (jag, Joel och Michela) i bilen och kommit fram till stan, åkte jag och Joel (efter att vi släppt av Michela) och hämtade Seidi från Enbergs på Tallis. Henrik har nämnligen flytt landet och åkt till Stockholm på Iron Maiden konsert och lämnat vovven hos de ständiga hundvakterna. Hungriga var vi, så vi packade ur och stack iväg till Draken och köpte kebab och hamburgare. Jag gillar Draken. De är alltid trevliga där, speciellt "pappan" som jag brukar kalla den äldre herren som brukar stå i kassan. Märkligt att man alltid föreställer sig att såna där kebabställen alltid innehas av en familj. Hursomhelst är inte den ene "sonen" speciellt ful heller. Så man får både trevlig service och ögongodis. Och så har de faktiskt jäkligt goda kebabrullar! Vi avnjöt måltiden i solen på balkongen med en öl (ja, Joel drack läsk då).
Nu är det någon som klänger på min rygg medan jag försöker skriva, så jag ska sluta innan jag måste börja härja.
Roligt och tråkigt.
Igår tog vi Uttern och skumpade iväg till Kajtoviken där brorsan och hans tjej bor med en feg hund, ett halvdött marsvin, en belgisk jätte och tre katter varav en har knorr på svansen som en gris. Vi grillade och åt och drog sen vidare till en annan vik där en kompis till brorsan hade fest. Där blev vi fram till småtimmarna innan vi åkte till hemmahamnen. Jag blev lite på fyllan, medan Henrik var nykt och körde eftersom han hade jouren. Joel var på riktigt festhumör och skulle helst ha stannat hela natten. Så rolig och duktig att ha med sig!
Tråkigt:
Jag har fått sömnproblem. Vaknade halv 5 imorse och kunde inte somna om! Ögonen sved av trötthet men kroppen kunde inte slappna av. Det är inte första gången det händer, sådär är det väl typ varannan natt.
Problem två sitter i käften på mig. På sista tiden har jag gnisslat tänder värre än någonsin under natten, eftersom käkarna är ömma på morgonen och det känns som om tänderna sitter löst. Det smärtar i tänderna när jag går (när foten stöter i marken, stöter det liksom till i käften) och ömmar när jag tuggar. Proppade i mig två Panadol 500, men det hjälper inte. Jag får väl gå till tandis och skaffa en sån där snygg skena som man sätter mellan tänderna under natten. Kanske få några sömnpiller till natten på apoteket, så man kan va människa och inte irriterad zombie på dagarna.
Imorrn är det skapande läger på Ekeborg fram till torsdag. Mhm. Jag har verkligen lust med det. Verkligen.
Den egentliga åldern?
Ibland undrar jag hur gammal min sambo egentligen är. Ja, biologiskt sett är han 30 år, men den åldern är bara en siffra. Han uttalanden och uttryck är rätt förvirrande när man ska försöka tolka hans egentliga ålder.
Exempel 1.
Vi sitter ute på balkongen med varsin tidning. Han läser Ålandstidningen och jag läser Xit. När han har läst färdigt sin tidning sitter han och trummar med fingrarna och sneglar mot mig i väntan på att jag ska bli klar, så att han kan ta över min blaska. Tydligen tycker han att jag uppehåller mig för länge på ett uppslag, för till slut frågar han:
"Har du inte tittat färdigt på de där bilderna snart?!"
Jag börjar gapskratta. "Titta på bilderna? Är det så du gör när du "läser" en tidning? Som man gjorde med Kalle Anka när man var liten. Hahahhaha!" Jag förklarade att jag faktiskt läser mina tidiningar. Nu förstår jag plöstsligt varför det tar fem minuter för honom att "läsa" Ålandstidningen.
Exempel 2.
Vi sitter vid köksbordet och pratar om prylar och Henrik berättar om någon sak han köpt på "den där butiken nere i Varmans."
Igen måste jag skratta. Varmans?
"Jaja, Magazin då" fnyser han när jag påpekar att det var typ femton år sedan huset hette Varmans. "Men dit brukade jag gå och åka rulltrappa när jag var liten" lägger han till.
________________________________________
Ni ser. De båda exemplena är totalt motsägande varandra och försvårar åldersbestämningen en hel del. Men jag måste erkänna att uttryck av typen exempel 2 är mer förekommande än exempel 1. Ofta brukar jag säga åt honom att "inte vara sådär femti" när han på åländskt sätt kommenterar att "Siddu, Göran ha fått båten i sjön å".
Verkstá på Doppingvägen.
Jag och Joel har börjat med en ny hobby - virkning! Jag är inne på tredje mössan och Joel fingervirkar metervis med snöre, som blir till armband och halsband. Vi införskaffade också lite ståltråd och gick ner till standen och plockade fina stenar och glasbitar som slipats av vattnet och gjorde smycken.
Här kommer smakprov på allt vi pysslat!
Stenar och glasbitar blir till fina smycken med lite ståltråd.
Joel har fingervirkat alla snören.
De här fina armbanden har Joel gjort till mig. (Krysset på handen har han målat dit, för det ska man ha när man är sjuk, tydligen. Jag vet inte om det ska föreställa ett kors... kanske jag är döende...?) :)
Mössor som jag virkat. 
Hamnade på sidan www.voodolls.se och fick se de söta dockorna. Tänkte, "det kan inte vara så svårt" och gjorde en egen. Utan ögon dock.
Joel ordnade butik hemma och skrev prislista och allt. Sen väntade han på att Henrik skulle komma hem för att handla. Han hade dock inga pengar, så det blev jag som fick handla smycken. Lyckan var förstås total när Henriks kompis Robert kom på besök - en kund! Robert köpte ett halssmycke i glas.
Sjook.
När man blir sjuk blir man också ynklig och känslig. Man tycker lite synd om sig själv, helt enkelt. Så efter en lite upprörd diskussion över telefon med Joels pappa, lipade jag ungefär en halvtimme så stora tunga tårar blötte ner tröjan. Världen höll på gå under. Jag var en dålig mor och förtjänade inget tillfrisknande. Jag spenderade kvällen i soffläge framför teven och tittade bland annat på Hitta hem på fyran. Att man aldrig lär sig att inte titta på djurprogram när man är vek, för när en liten vovve får dra sin sista suck och somna in och aldrig vakna mer, då sprutar tårarna värre än någonsin.
Nu ska jag trotta i mig några alvedon och släpa mig ut med min egen lilla vovve.
Pics.
---------------------------------------------------------------------------------------------------
En annan sak som Joel har lite svårt med är att hålla ordning i sitt rum. Seidi har lagt sig tillrätta mitt i röran någonstans. Kan ni se henne?
Kalajs.
På lördagen mådde jag som en strumpa - jag var lak, sladdrig och luktade illa. Jag vred ur mig i toaletten och laddade inför kalaset som stundade lite senare. Skutviksfesten.
Påväg ut mot Sund, åkte vi via Esso och tankade och köpte en varsin panini. Små, små tuggor fick jag ta och först när vi körde över Färjsundsbron hade jag fått i mig hela. Sakta men säkert kom jag åter till livet och deltog pigg och glad i alla tävlingar som gick av stapeln under eftermiddagen i Skutviken.
Det var tipsrunda genom ris och moras i skogen. Det var backklättring (på ölbackar alltså) och "hämta vatten i stövel" genom att ha stöveln på foten och kuta ner till sjöss för att sedan - utan att ta av stöveln - hälla vattnet i en hink. Sen skjöt vi luftgevär, vi fick kluriga ja - eller nejfrågor om festens deltagare och vi lade pussel.
Mitt lag - Team Brazil - var såklart det vinnande laget!
När alla lagt sig, åkt hem eller till stan, var det bara några tappra festare kvar som stela av kyla bänkade sig i lilla strandbastun. VI övernattade sedan hon mamma och Johan.
_____________________
Idag har jag ont i halsen och snorar. Jag fick ställa in boxpasset idag t o m! Jag och Joel har hållt oss inomhus och sytt en fin kudde!
Nu ska jag gå och vila mig lite. *host, host*
Skön dag.
Då ringde Carola och frågade om vi inte ville steka på deras strand i Kroklund. Sagt och gjort, vi slängde oss i bilen och till tonerna av Seidis förväntansfulla ylande brummade vi norrut.
Vi hade en riktigt skön dag med picnic vid stranden även om det kom ett och annat störande moln och skymde solen och den lätta brisen var ganska kylig. Pojkarna ville spela dataspel och först tänkte vi opponera oss och påpeka att vädret var vackert osv osv, men vi gav med oss, sträckte ut oss på filten i gräset, blundade mot solen och sa:
"Gör vad ni vill, bara vi får vara ifred."
Halv fyra åkte vi hem och jag drog till Avancia för ett pumppass och hade sen nöjet att sätta mig vid dukat bord.
Imorgon är det fredag och Joel ska åka med sin farmor till Alastaro på dragrace. Jag är sugen på en kall öl på en solig uteservering, men det verkar som om gänget tänker dra ut till Eckerö på Itech. Not my bag.
Hör av er om ni vill öla med mig!
Fetlusk.
Såna här avskyr vi.
Det är fetluskar.
Det ordet användes i en bok jag nyligen läst, Huset vid Flon heter den. Jag tyckte det var ett sånt passande namn, låter lagom asigt och fult.
Lågstadie-love!
Det är inte första gången jag är ihop med en Henrik. När jag gick i trean brann mitt hjärta för en mörkhårig och knubbig sundsbo vid namn Henrik. Han gick i min klass och det starkaste minnet jag har av honom är när vi var på klassresa till Kumlinge och jag placerade min sovsäck bredvid hans i skolan där vi sov. Jag har ett fotografi som förevigar det, där jag klippt ut Henriks huvud i form av ett hjärta. Jag minns inte hur vi blev ihop eller hur vi gjorde slut. Men jag vet att det avverkades pojkvänner på löpande band i lågstadiet och man bestämde på förhand var och när pussar skulle delas ut.
"Vid slöjdsalstrappan på tisdagens lunchrast."
Och när man sen stod där och väntade kunde det antingen komma en modig pojke som kaxigt plutade med läpparna och smackade till rätt över läpparna, medan gänget jublade. Andra gånger var det mer motvilligt från "pojkvännens" sida och då kunde kompisarna behöva hjälpa honom på traven genom att dra, skjuta, knuffa fram honom mot en, så att man kunde ta tag i kragen på honom och ta det man ville ha. Peter Bryggman var en sån blyg kille. Och lång var han, så man fick ta han till något ställe där det fanns en sten eller något att stiga upp på för att räckas hela vägen. En gång när vi lekte ryska posten, tjänstgjorde någon som pall genom att ställa sig på alla fyra så att jag kunde kliva upp på dennes rygg. Varför Peter Bryggman inte kunde böja sig ner förstår jag inte. Men som sagt, han var inte direkt villig av sig...
De där förhållandena var ju inte så allvarliga då. Ibland hade man flera stycken killar på samma gång. Var ens favoritkille redan upptagen, kunde man fråga chans på hans kompis istället. Bättre än inget! Och inte ansågs man otrogen för att man fick en långtradare av någon annan när vi lekte "Pusskrig" på rasterna.
När jag jobbat i skolorna nu, har jag inte sett samma nyfikenhet och passion råda i korridorerna eller ute på skolgårdarna. Det är knappt ens någon som är ihop i lågstadiet. Jag vet inte om det är generellt bland lågstadieskolorna, eller om jag varit i skolor barnen helt enkelt inte börjat intressera sig för att ägna sig åt steg två i "Mamma, Pappa, Barn" och steg ett i en viktig del av "vuxenlivet".