jeneli

Vad ger dom dig att äta då?

Stig upp nångång, jag vill gå ut!

Jag ska byta bana och börja som livsmedelsforskare (om det nu finns nåt som heter så). Jag har nämnligen i all hemlighet gjort ett litet potatisexperiment, ingen har vetat om det! Inte ens jag själv! Jag tänkte här att jag skulle skriva en kort sammanfattning om mina intressanta resultat.

Först lite bakgrund...
Jag mottog av min kära farmor för många, många månader sedan, det kan röra sig om ett år... eller två, en påse potatis som hon själv odlat och förvarat i sin potatiskällare. Potatisen har sedan dess legat i köket i ett skåp invid mitt kylskåp. Ungefär i samma tidpunkt (kan ha varit före eller efter jag fått farmors potatis) inhandlades på Kantarellen en påse potatis av mig själv. Denna potatispåse satte jag i köket i ett skåp i närheten av diskbänken. Man kan fråga sig varför jag inte la potatisen på ett svalt ställe, typ kylskåpet. Man kan också fråga sig varför jag inte åt upp potatisen. Till sist kan man fråga sig varför jag inte kastar bort potatis som legat två år i ett skåp.

För några månader sedan började jag fundera vad det var för brun fläck i det ena skåpet, men jag har inte brytt mig nämnvärt om den. "Nåt som läckt" har jag tänkt och stängt skåpet (ungefär som att fläcken skulle försvinna om jag inte låtsades om den!). Idag var jag dock på städhumör (inträffar sällan) och beslöt mig för att torka upp den stora bruna fläcken i skåpet. Det var då jag upptäckte att fläcken kom av en brun sörja som låg i en påse som låg gömd längst inne i skåpet. När jag lyfte på påsen droppade och rann det. Illamående och hulkande slängde jag de ruttna potatisarna. Det var då det gick upp för mig att jag nog hade en till potatispåse i ett annat skåp (Farmors potatisar), det vid kylskåpet. Försiktigt öppnade jag dörren till skåpet, som om jag väntade mig att något skulle hoppa ut och bita mig i halsen. Där låg den - påsen. Inget brunt hade runnit ur den, så jag greppade påsen, svalde, höll andan, blundade och klämde till. Det hördes ett frasande ljud. Potatisarna i den påsen var torra som krut!

Resultat...
Alltså, två påsar potatis har i ungefär lika lång tid legat och gottat sig i mina skåp, blivit gamla och sega och oätliga. Kantarellenpotatisarna ruttnar till slut till en brun, illaluktande smörja. Farmors potatisar torkar till fnöske. Varför blir det så?
Farmors potatisar kanske är av bättre kvalitet, som odlats i skärgården och förvarats svalt i potatiskällare innan de skänktes till mig. Kantarellenpotatisarna har legat rätt varmt i en affär innan jag köpte (och försummade) dem. Kan de bero på att Farmors potatisar legat nära kylskåpet och Kantarellenpotatisarna legat lite fuktigare till bredvid diskbänken? Eller beror det på potatissorten. Jag har ingen aning om den ena var bintje och den andra King Charles Cavalier, eller vad det nu heter. Men en slutsats kan jag dra. Att ha Farmors potatisar att ligga i ditt skåp i två år är trevligare än potatisar från Kantarellen.

Tur att du påminner mig Linda, har ju glömt att berätta att jag fått jobb (iofs, den lilla skara som läser min blogg vet väl om det redan :) Tänk att de löser sig varje år, man kan inte annat än vara nöjd.
Det där med att söka jobb är inte riktigt min grej, har jag märkt. Ofta har jag fått jobben av en slump, lite som denna gång, då Tessa tipsade mig.

Det är svårt att söka jobb. För det första krävs det ofta att man skriver en ansökan, något som jag är urusel på. Att vräka på med positiva superlativ om sig själv är i min mening nästan lika fult som att skryta. Det gäller väl att blanda de positiva egenskaperna och samtidigt visa att man är en smula ödmjuk, antar jag. Det är lite lättare med arbetsintervjuer dock, även om min senaste inte gick så överdrivet bra. Återigen, när jag skulle berätta om mina positiva egenskaper, fick jag tunghäfta. Jag satt där och funderade och tänkte, men nä... jag kunde inte komma på nåt jag var bra på!

Vad handlar det om, egentligen?! Det finns väl massor med saker jag är bra på, men varför ska det vara så svårt att "erkänna" det, utan att det känns som om jag skryter? Dålig självkänsla, eller har jag blivit påverkad av Jantelagsmentaliteten, månntro? Tur att jag hittade den omvända Jantelagen, den ska jag hänga upp på kylskåpet!

1. Du skall tro att du är något.
2. Du skall tro att du är lika god som alla andra,
och att alla andra är lika goda som du!
3. Du skall tro att du är lika klok som andra-ibland klokare!
4. Du skall veta, att du är lika bra som andra.
Om du vet att du gör ditt bästa, kan du uppskatta dem som som är bättre!
5. Ibland vet du mer än andra.
6. Du är inte förmer än andra.
Men du är enastående-som alla andra!
7. Du duger till mycket!
8. Skratta åt dig själv och din värld! - Det gör dig fri!
9. Du skall tro att många bryr sig om dig.
10. Du skal tro att du kan lära andra en hel del
- Och lära av dem!

Och jo, ge mig gärna några positiva superlativ, så jag kan gotta mig och tycka att jag är anställningsbar i fortsättningen!

Många brukar säga att de "inte sovit en blund" överdriver ofta. I själva verket har de nog sovit en 2-3 timmar åtminstone. Ungefär lika länge som jag sov i natt med andra ord.

Efter att barnen äntligen somnat igår, jag hade kollat Melodifestivalen klart och lagt mig, började Joel snurra i sängen. Efter att han inte sovit ordentligt utan varit vaken och gråtit över diverse krämpor på 4 nätter kände jag att denna natt kommer jag inte att sova en blund. Nu kliade det på honom. Han mystiska utslag hade inte givit med sig och Joel trodde han hade fått loppor. Efter 4 nätters avbruten sömn var det svårt att vara förstående, tröstande och deltagande mor, men vad gör man? Det är ju inte barnets fel, så med grus i ögona bet jag mig i min sandpappriga tunga och räknade långsamt till 100 samtidigt som jag sa saker som "sååja, det går nog över snart... nååå, jag förstår att det kliar jäättemycket!" Och jo, till sist somnade han. Vid det laget hade jag burit ut Elias säng till vardagsrummet, allt för att pojkarna inte skulle väcka varandra. Jag lade mig på soffan och hann blunda innan nästa grabb tog ton.
Han vrålade som en besatt och jag provade som tidigare med att vyssja och lulla, laga välling och allt. Nä, ingenting dög. Vid det här laget kände jag mig rätt uppgiven och lade helt sonika Vingmuttern i sängen och kastade täcket över huvudet på honom. Knäpptyst.
SEN kom mina 2-3 timmars sömn som en skänk från ovan.

Nu är minstingen uppe och vi har tagit hand om ett stort bajs-lass.

Joel sover fortfarande...

... lyckost han.

Det här är ju fantastiskt, Finland ligger för tillfället på första plats i Melodifestivalen!!! Vinner Lordi skrivs historia, bara det att de tagit sig till finalen är en otrolig bedrift. Tänk att det skulle till ett par fruktansvärda monster som Lordi för att Finland skulle lyckas charma Europa!

Tänk att ha Lordi i hejjaklacken nu under ishockey VM, tror vi skulle kamma hem guldet isåfall.

... den tidigare så exemplariske lilla vingmuttern gastade sig igenom större delen av Melodifestivalen. Han var helt otröstlig! Vi provade allt, jag och Joel. Han fick välling, han fick låna Joels kramdjur, han fick nappen, jag vyssjade honom i famnen, jag la ner honom, men inget funkade. Han överröstade t o m Carola, så nu när röstutdelningen har startat har jag ingen aning om vem som borde vinna. Ialla fall, Joel gav Elias en korv och då tystnade ungen och hulkade och snyftade medan han tryckte den i sig... sen var det färdigt igen!

Nåja, till sist slocknade han och jag kunde återgå till att pyssla om Joel, som fått mystiska utslag mitt i kalabaliken. Vi baddade med våt trasa, eftersom det kliade jättemycket.

Nu sover han med... och jag ska väl lägga mig ifall nån av gaplapparna vaknar miss i nassen.

Flyttandet gick bra. Joel skötte sig exemplariskt hela tiden. Han var ivrigast av alla då det gällde att bära lådor och stuva in i bilarna. "Kom igen, nu tar vi den här fåtöljen!" kommenderade han och började febrilt slita i armstödet, men kunde inte ens rubba den stora möblen. Vi lät han hålla på.

Idag har vi varit barnvakt till Elias, killen med vingmuttrarna. Asså, lättskött unge ialla fall! Inte ett pip på hela dagen. Glad och nöjd tultar han på för sig själv och grejar, man behöver bara kasta ett öga då och då för att kolla så han inte petar ut ögonen på Seidi. Hundögon är roligt, tydligen. Joel var och lekte med Marcial, så vi knallade dit sen och fick middag och blåbärspaj till efterrätt. Kom hem vid 21-tiden och jag gav Elias välling sen somnade han på två röda. Joel sitter och kollar på TV, men nu ska jag lägga honom också!

Joel har varit lite krasslig de senaste dagarna. Det började med att han vaknade med ögonen igenmurade av var en morgon. Happ... ögoninflammation. Doktorn skrev ut droppar utifall att det inte skulle bli bättre.
Två nätter har han legat och hostat och gråtit för att det känns så "tokigt i halsen". Och jo, han låter ungefär som Sven Wollter.
Idag är han dock ivrig, då han ska få åka på nya Eckeröbåten för första gången. Och få en egen peng att köpa nåt för. Och få åka till Gävle i en stor bil och hjälpa till med flytten. Kul kul!

Imorrn sticker vi till Gävle och hämtar ett flyttlass, några fiskar, en hund och en Linda. Ska bli skönt att ha Linda hemma på ön igen, lilla bollplanket som har så himla fina axlar att luta sig mot (lite beniga, men fina ändå :). Jag och Joel åker upp imorrn eftermiddag så återvänder vi på fredag kväll.

På lördag har jag lovat att barnvaka Elias med vingmuttrarna, min söte lille brorson. Hans mor och far ska på kalas, så då ska han få sova hos oss. Joel har lovat att hjälpa till att sköta honom och undrade ivrigt om han fortfarande hade blöjor. Det är tydligen det han ser mest fram emot, blöjbytena. Tja, han får ju gärna sköta det om han vill!

Har inte hört nåt nytt om kaffebönejobbet än, så idag ringde jag upp till "chefen". Ja, det var helt och hållet på Tessas initiativ egentligen då hon ringde och sa: "Hörrö, nu måste du ta itu med det där jobbet. Ring chefen nu!" Tur att jag har någon som hjälper mig se till att saker blir gjorda.

Jag är ganska bra på att gå runt och klaga om jobbiga saker, utan att ta itu med dem. Det är på det viset små orosmoln tornar upp sig över mig och blir till jäääättetunga vattenmoln. Till slut börjar det regna liksom och då önskar man att man redan tagit in tvätten, om ni förstår vad jag menar.

Sagt och gjort, jag ringde upp och var på mitt allra hurtigaste och mest positiva humör och fick chefen att tycka att "jag hade en bra inställning".  Så det där fixar sig nog!

Kan ju tillägga att jag fick en lapp i lådan av fastighets-Krister senare:
 "Reservnyckel finns numera hos BGT Security. Öppningsavgift om 50 euro debiteras hyresgästen."

Jag får inte glömma nyckeln igen, jag får inte glömma nyckeln igen, jag får inte glömma nyckeln igen!

En gång är ingen gång, två gånger är en vana. Jag har lagt till med den fula vanan att låsa mig ute. Denna gång var inte balkongdörren öppen, så jag fick ringa fastighets-Krister och be honom öppna. "Kostar det nåt?" undrade jag oroligt, men Krister bara skrockade och sa att han inte skulle ta nåt för det. I fortsättningen ska jag dock försöka hålla reda på mina nycklar. Kanske göra det till en vana istället.

Liten kotte måste akta sig när han traskar över vägen... *snyft*

Ni som läser detta: maila aldrig kedjebrev till mig! Aldrig! Aldrig nånsin! Jag blir arg när såna där skitmail dyker upp i inboxen med hot om olycka i kärlek för alltid, sorg och död. Hur schysst är det att skicka såna där hotmail (asså, hot-mail) till sina vänner?! "Skicka inom 10 minuter, annars..." Det är inte schysst!

Många av de hot-mailen som skickas inleds med en fasansfull historia, typ:
"Berit önskade att Göran, hennes stora kärlek, skulle fria till henne. En vacker dag gjorde han det, men ånej, hon hade glömt att vidarebefodra detta mail och därför körde en taxichaffis över henne, han var full som ett spjut!"
Denna historia ska väcka känslor, medlidande och slutet av mailet bär ett budskap, som knappt lämnar någon oberörd:
" Ååååhhh, glöm inte dina vänneeeer! Varför vänta till imorrn med att ringa, då kan det vara försent. De kan ha dött i en bilolycka, ve och fasa. Kärleken är ljuvlig, livet likaså, ta vara på dagen för vem vet om det finns en morgondag."

Vid det här laget ska man sitta med tårarna rinnandes ner mellan tangenterna och frenetiskt trycka på "skicka, skicka, skicka" till alla man känner. Nää-ii, skicka aldrig hot-mail till mig, då kommer jag personligen att ringa upp och hota er via telefon!

... en bra dag, det har jag bestämt mig för!

Har haft en riktigt skön helg tillsammans med världens bästa. Det enda smolket var ett elakt skavsår, lika stort som en femkrona, som satte sig på min högra häl och plågade mig hela helgen. Nya skor kan vara häftigt, men hälarna klagar och vill inte kännas vid hårda, "oingådda" skokanter. Som tur var det rätt varmt ute, så vi kunde knalla runt barfota i stan. Det var också så varmt så man kunde ligga ute på Martins lilla terrass och lapa sol, grilla och höra hur han nöjt kuttrade om sin kära lilla humle som växt 5 cm på bara en dag.

På fredagen träffade jag Jonathan över några bärs. Özcan, från Club Goa , råkade jobba på stället och efter några bira bad jag honom skriva sitt namn på en lapp. (Försöker undvika att säga att jag bad om hans autograf). Kan ju vara kul att ha, tänkte jag. Özcan blev glad över att få göra mig glad och skrev hälsning med puss och kram på ett kvitto. Jonathan skämdes.
Senare mötte jag upp Martin och drack sura drinkar innan vi gick hem vid ettiden. Det var först på morgonen som jag kände att det lilla skavsåret, som jag omsorgsfullt plåstrat om på baren medan Jonathan himlade med ögonen och sa: "Det ska alltid vara någonting med dig, man får ha tålamod", blivit till ett uppfläkt sår med slamsor av löst skinn.

Tur att man förnöjt ligger på samma fläck i soffan en hel söndag, så man kan vila sin skinnflådda häl och gosas med en man som förstått att vägen till kvinnans hjärta (nåja, åtminstone mitt) går genom magen, en som får en att skratta, som skrämmer halvt ihjäl en och som gör en allmänt knäsvag av att bara vara som han är.

Idag låste jag mig ute, men hade som tur var lämnat balkongdörren öppen. Jag ställde mig under balkongen och funderade ett tag på hur jag skulle ta mig upp. Det är ändå rätt högt, och jag är inte så lång.
Men jag drog Joels traktor, som han parkerat vid trappan, till balkongen och ställde mig på den. Sen var det lätt att häva sig upp på grannens vägg vid deras uteplats och greppa tag i balkonggallret. Med min goda armstyrka ;) hade jag sen inga problem med att dra mig upp över räcket, och väl uppe på stadig mark möta en förvånad Seidi i dörröppningen.
Några rispor på armar och ben fick jag, men jag kände mig modig och smidig som Spidermaaaaan!

Förresten! VG på tentan! Vad sägs? :)

Hett tips: Ha inte jättekorta shorts på dig när du ska träna pump!
Vid rörelser som kissande hunden samt andra slag av sära-på-ben-övningar kan verka stötande mot dina medtränare. Som tur var, var det Tessa som låg närmast mitt skrev när vi körde kissande hunden och hon har sett den förut, så det var inte så farligt. Men nästa gång tar jag byxor!

Stockholm imorrn, roligt det!

Att vara serviceminded är viktigt när man jobbar inom t ex restaurangbranschen. Man ska vara glad och trevlig och ha lite humor, le ofta och komma ihåg att kunden alltid har rätt. "Smakade det bra?-frågan" är lika förutsägbar bland servitriser som "mår ni braaaa-vrålet" är på konserter.
Ikväll bjöd Tommen på middag på Dino´s, där vi blev omhändertagna av en jättetrevlig och serviceminded servitris, som tyvärr fastnat i sitt "smakade det bra?" och slängde ur sig frasen till gästerna helt rutinmässigt till höger och vänster med den förutfattade meningen att allt naturligvis var till gästernas belåtenhet.
Jag satt och studerade henne medan jag knaprade på mina ostgratinerade nachos med guacemole och salsa och bara väntade på att hon skulle komma fram till vårt bord. När jag såg att hon styrde stegen mot vårt håll, beslöt jag mig för att skoja litegrann.

- Smakade det bra? frågade hon och var i samma andetag påväg bort från vårt bord.
- Njaee... sådär asså, sa jag och såg hur servitrisen hajade till lite och stannade.
Hon vände sig förvånat om och jag log och sa att jag bara skojade och att det var jättegott! Som tur var hon utrustad med lite humor, så hon skrattade bara och stressade vidare.

Får jag jobb på Robert´s ska jag hitta på en alldeles egen smakade-det-bra-fras och åtminstone låtsas som om jag lyssnar på vad gästerna svarar.

Alternativ till "smakade det bra?":
- Gott elle`?
- Funka´?
- Smarrigt?

Tja, det var dåliga förslag. Ge mig gärna andra tips!

Förresten! När jag var på kinarestaurang i Stockholm sa servitörn: "Smakaa de blaaa?" De va rolit!

Man hade hoppats att hunden varit lika entusiastisk...

Jag tyckte jag klarade min debut som kaffeböna riktigt bra idag! Det är nästan lite coolt att stå där vid kaffemaskinen och trycka och ha sig, pressa kaffe, knäppa på och ånga mjölk så det ryker och fräser. Kan man göra det snabbt med en van min är det ännu coolare.

Marielle, som lärde mig att laga latte och capuccino, lovade att lägga in ett gott ord för mig. Kanske man är en riktig barrista innan sommarn är slut!

När jag kom hem var jag helt slut. Jag är inte van vid tempot, märker jag. Så nu ska jag vila en stund, sen ska jag ringa runt och fråga om det är någon som vill leka med mig ikväll!

Ska iväg på första pump-passet på länge och ta oskulden av mina nya träningsskor som jag köpte på rea i Härnösand. Jag har tränat barfota i.. tja... ett år? Så jag tyckte att jag kunde ta mig råd! Sen tog jag mig råd till ett par nya jeans idag, också på rea. Är det en röd lapp på plagget är det på nåt vis tillåtet att handla. Då spenderar man inte pengar egentligen, då sparar man!

Idag sparade jag 36 euro!

Och på skorna sparade jag 500 kronor!!!

Konstigt bara att jag är fattigare nu än då...

Det är varmt, idag igen! Joel packade ner shorts och "keps utan tak" (keps med bara skärm och inget... tja... tak!) i sin lilla dagisväska imorse.
"Säg åt tanterna att jag får ha shorts om det är varmt" påminde han. "Säg åt Kerstin, för hon är så noga. Hon är så HIMLA NOGA med oss" suckade han.
Mors ord är lag, det vet han... åtminstone vill han att dagistanterna ska lyda mamma. Har mamma sagt, så får jag! Huruvida han själv lyder sin mor beror helt och hållet på humör.

Igår rök vi ihop igen, två gånger. Suck... och jag känner mig som världens sämsta mamma, brister i gråt och undrar vilka men min son ska få i livet. Hur ska en unge som har en sån hemsk mamma kunna vara lycklig och få ett gott liv? Ibland är jag så himla okonsekvent. Att vara konsekvent är ju liksom själva nyckelordet i barnuppfostran. Sen när jag velat hit och dit i flera minuter, så blir jag arg. Nä nu! Det är faktiskt jag som bestämmer... och så blir det bråk. Kan jag aldrig lära mig att säga till vänligt men bestämt med en gång, och slippa tjafset i fortsättningen???

Nu ska han vara hos sin pappa en heeel vecka, och det moler och värker redan i magen av saknad. Under veckan som går ska jag öva på att vara konsekvent. Ehm... kan dock bli svårt utan någon som trilskas. Aja, Martin är ibland olydig. Jag får öva på honom i helgen :)

Det är underbart, men lite farligt, att få en försmak på sommaren såhär. Shit, vilket härligt väder! Vi har tillbringat hela helgen utomhus, på stan, cyklat, sparkat fotboll. Vi har fått färg på armar och kinder och nu vill man inte gå klädd i annat än shorts och t-shirt.

Snacka om att man kommer att bli besviken NÄR (för det förutsätter jag) vädret fattar att det gjort ett misstag, eller spelat sitt lilla spratt färdigt, och det blir kallt, blåsigt och mulet. Nåja, det gäller att vara glad åt vädret så länge det varar!

Mats var på dans
och såg sin chans
att bjuda upp den söta Lorna
men han var rädd att trampa henne på tårna
Och hur skulle han göra
om han ville kyssa henne bakom öra?

Herman visste inte hur
moroten slitit sig från sina rötter
Morötter är inga djur
och har heller inga fötter
Hur skulle han få moroten att förstå
att han egentligen inte kunde gå?

Att vara en bra försäljare innebär att man skall kunna sälja sin egen mor, fick jag höra idag. Tja, hon ska väl inte vara så svår att få iväg, kan jag tänka, hon ser ju rätt bra ut för sin ålder :)
Jobbar man på Robert´s coffee ska man inte bara kunna sälja kaffe och bullar, utan även sälja in sig själv litegrann för att få kunden att vilja återkomma.
Efter min anställningsintervju som kaffeböna idag, kändes det som om det var just det jag var urkass på - att sälja in mig själv. Det är ju viktigt att göra ett gott första intryck och att kunna tala om sina positiva och mindre positiva sidor. Men aj aj, vad svårt det är. Helst ska man väl vara lite kvick och rapp, trevlig och med glimten i ögat. Jag kände mig istället helt tom i skallen och svarade "hmmm... vad ska jag svara på det.... hmmm... asså, liksom...tjaaa..." på alla frågor. Jag kände mig totalt bortkommen!

Är jag en bra försäljare? Vad är skillnaden mellan att expidera och försälja? Vad gör jag om det kommer in två män i caféet och ber om att få en kaffe? Sitter jag inne på ett kontor när frågan ställs, får jag blackout. Står jag i caféet när detta inträffar, agerar jag väl annorlunda, på det mest naturliga sättet i just den situationen. För under en arbetsdag behöver man inte tänka vad man ska svara och göra. Man bara gör det! Därför borde anställningsintervjuer ske efter att man har provjobbat, då man agerat i en naturlig miljö och arbetsgivaren har fått se hur man bemöter kunderna.

På tisdag får jag väl chans att visa framfötterna då jag ska provjobba. Då ska jag väl inte säga: "hmm, jaa... eeeh" när någon frågar vilket som är godast, en muffins eller en chokladboll.

Jag är nog en sån där mamma som dagisfröknarna sitter och suckar över i kafferummet. En sån där som glömmer att ta med galonisarna en regnig dag, eller som inte kommer ihåg att returnera lappar om behov av dagisplats under sommaren. Såna saker kan få dagistanter att bli smått irriterade ibland, vilket man kan förstå. Igår när jag hämtade Joel påminde de mig om att barnen skulle på teater idag, och att de skulle åka från dagis kl 8.15. "Javisst, ses imorrn!" sa jag, tog Joel vid näven och vi skuttade hem.

Imorse lite över 9 kom vi skuttandes igen hand i hand över dagisgården och mötte mattanten Stina i dörren. "Nämen, kommer ni nu? Alla är i Vinkelboda på teater!" ..... Skit också, det hade jag glömt bort. Stina föreslog att vi skulle åka dit, men Joel hade tappat sugen och ärligt talat var jag heller inte så sugen på att komma dit med andan i halsen och be om ursäkt för att vi var sena och få surblickar från dagistanter. Han fick bli hemma med mig.

Det blev en riktigt bra dag. Vi har gått två riktiga långpromenader på skogsvägar vi aldrig gått på tidigare och "helt utan gnäll" som Joel uttryckte sig. Och han hade rätt! Fantastiskt att en kille, som ibland inte ens "orkar" gå från bilen till dörren, glatt struttar runt på knöliga stigar i skogen i närmare en timme. Och två gånger på en dag! Nu är vi alla nöjda, glada och trötta. Seidi har slocknat på soffan och Joel har ätit en stor portion gröt och två limpmackor till kvällsfika.

Teater i all ära, men ibland roar man sig bäst själv.

Jag är nog en sån där mamma som dagisfröknarna sitter och suckar över i kafferummet. En sån där som glömmer att ta med galonisarna en regnig dag, eller som inte kommer ihåg att returnera lappar om behov av dagisplats under sommaren. Såna saker kan få dagistanter att bli smått irriterade ibland, vilket man kan förstå. Igår när jag hämtade Joel påminde de mig om att barnen skulle på teater idag, och att de skulle åka från dagis kl 8.15. "Javisst, ses imorrn!" sa jag, tog Joel vid näven och vi skuttade hem.

Imorse lite över 9 kom vi skuttandes igen hand i hand över dagisgården och mötte mattanten Stina i dörren. "Nämen, kommer ni nu? Alla är i Vinkelboda på teater!" ..... Skit också, det hade jag glömt bort. Stina föreslog att vi skulle åka dit, men Joel hade tappat sugen och ärligt talat var jag heller inte så sugen på att komma dit med andan i halsen och be om ursäkt för att vi var sena och få surblickar från dagistanter. Han fick bli hemma med mig.

Det blev en riktigt bra dag. Vi har gått två riktiga långpromenader på skogsvägar vi aldrig gått på tidigare och "helt utan gnäll" som Joel uttryckte sig. Och han hade rätt! Fantastiskt att en kille, som ibland inte ens "orkar" gå från bilen till dörren, glatt struttar runt på knöliga stigar i skogen i närmare en timme. Och två gånger på en dag! Nu är vi alla nöjda, glada och trötta. Seidi har slocknat på soffan och Joel har ätit en stor portion gröt och två limpmackor till kvällsfika.

Teater i all ära, men ibland roar man sig bäst själv.

En liten gnagande oro någonstans långt inne i kroppen förökar sig snabbt och blir till miljoner små orosmoment som till sist kryllar runt i mellangärdet och sänder ångestsignaler till nervknuten. Man vet inte vart man ska ta vägen och önskar att klockan inte alls var 22.30 på kvällen, utan snarare 8.30 på morgonen. Dels så man slapp gå och lägga sig, för vem kan sova när det känns som om en kall isbit snurrar runt inuti magen? Och dels för att man måste ta itu med allt som hänger över en.

Som tur somnar man till sist och när man vaknar på morgonen kan man nästan skratta åt sig själv och fattar inte hur man kunde tro att livet var över för bara några timmar sedan. "Problem är till för att övervinnas" tänker man lite kaxigt. Sen tänker man att det är bäst att ta itu med allt det där som hänger över en, som inte alls var så farligt egentligen, men att man borde göra det trots allt för att skona sig själv från att återigen låta det lilla orosfröet gro och yngla av sig.

Så nu, lilla orosfrö, må du få ligga kvar långt därinne vid min ryggrad bredvid tolfte kotan, ty jag skall bekämpa dig med min handlingskraft och företagsamhet!