jeneli

Träningspass nummer två av veckans fyra är avklarat och båda gångerna har jag tagit i så det snurrat i skallen och flimrat framför ögonen. Jag har blivit illamående och musklerna har vibrerat som värsta.... vibratorn! Jag undrar hur kroppen gillar mitt träningsupplägg med fullt ös ena veckan och ingenting alls, förutom långa promenader andra veckan. Jag funderar på att inhandla en mp3-spelare och kanske satsa på att köra lite styrketräning dagtid under Joel-veckorna. För jag tänker inte minska ner träningen när jag väl har tid med det, för jävlar vad kul det är! Under uppvärmningen står man med ett stort, fett flin på läpparna, som är omöjligt att dölja. Men varför skulle man dölja det egentligen, även om det ser jävligt fånigt ut?

Imorgon är det tredje pumppasset för veckan och på torsdag ska jag boxas med Tessa. Fredag är det vilodag, lördag är det eh... dansaerobics på Arken och på söndag får jag mig i bästa fall en tur mellan kylskåpet och soffan.

Dagens fråga: 
Vafan gör Carolina Gynning och Kayo i tv-rutan? Är det något skämt från tv4:s sida? Jag har sett Förkväll två dar irad nu och jag väntar med spänning på att Carro ska slita upp skjortan och våldta kock-Pelle där på köksbänken, så som hon flamsar och kladdar på honom (och på alla andra också för den delen). Och hennes hesa skånska gör en bara irriterad. Hon är värdelös på intervjuer och samtal med gäster och beter sig som en unge när tv kommer och filmar på deras skolgård - hon sträcker huvet framför kameran och vinkar och spexar.
Kayo står och flinar med sina hästtänder och kisar lite äckligt flirtigt in i rutan och hade hon haft hår hade hon med all säkerhet slängt med det och riskerat stora nackskador. Hennes tal är inte bättre än Carros, då hon slirar lite fejk-amerikanskt på R:en och det blir helt fel då hennes engelska uttal är skitkasst.

Som tur är är Carina och Mari lysande och proffsiga och gör att programmet trots allt går att titta på.

Igår:
- var det fem busiga barn hos mig hela dagen
(jag var barnvakt åt två, sen var min egen unge här och så fick vi påhälsning av två grannbarn).

- önskade jag att jag hade haft öronproppar
(ungarna var snälla, men väldigt högljudda!)

- stekte jag plättar till en hel bataljon
(av dinkel/grahamsmjöl och lättsockrad sylt på. Emelie påpekade: "Jenny, du glömde gräddden!" Då sa jag att det gjorde jag inte alls. Hon tittade förvirrat omkring sig tills jag berättade att jag inte brukar ha grädde till plättar. Hehe.)

- torkade jag tre bajsrumpor
(Mitt i allt oväsen kunde man höra en kvävd röst från badrummet: "Jag är fääärdiiiig!" Jaha, nån har tagit kackpaus. Man öppnar dörren och ser en liten människa luta sig framstupa över toastolen med näsan i golvet och ändan i vädret, väntandes på att få dajmen torkad.)

- fick jag skrapa och skrubba bordet rent från fastkletad modellera

- nagellackade jag 40 naglar; 20 fingrar, 20 tår i ceriserosa

- killade jag runda barnmagar

- log jag med huvet på sned åt att de var måna om att alla skulle få vara med ("Li måste få vara med, fast hon är så liten. Här Li, så... kasta den nu. Braa!")

- redde jag upp några mindre dispyter

Halv åtta på kvällen gick de sista hem, eller rättare sagt, jag kastade ut dem! Jag öppnade en cider och mös ner i soffan med en lite krasslig Joel, såg ett par tvprogram och gick och la mig.
Fan vad skönt att bara ha ett barn!

Black eyed peas
Alfalfa
Bulgur

Nej, det är inte olika musikgrupper jag listat, utan en del av ingredienserna som trängs på min lunchtallrik. I en enda röra ligger dom, tillsammans med gurka, avocado, purjo och rödlök. Till det; en skiva av mitt hembakta bröd (som trots hårdheten smakar rätt gott) med makrillfilé på. Låter det inte smaskens, så säg!

Nu ska jag äta och läsa noter.

Så var det "mammavecka" igen. Det är skönt med mammaveckorna, man har rutiner och visst är det härligt att ha "familjen" samlad. Joel brukar nöjt säga att "nu är hela familjen hemma" när vi sitter i soffan och kollar Bolibompa och Seidi ligger bredvid och snarkar och Nylock står på bänken i köket och knaprar på sina torrisar. Jag tycker om familjelivet, att få pyssla om min lilla unge och känna hur magen bubblar och hjärtat värker när jag ser honom komma rusande över dagisgården på eftermiddagen, så söt i sin töntiga mössa, den för stora jackan och utebyxor. Sen åker vi och handlar mat för 80 euro, går på biblioteket, lagar näringsrik middag, busar, ser på Björnbröder och serverar kvällsmat, borstar tänderna, läser saga och pussar godnatt, väcker, äter näringsrik frulle, skjutsar till dagis osv...

Igårkväll stod han i sitt rum och provade utstyrslar inför morgondagen. Det är inte bara att lägga fram kläder, de måste provas först så han vet att de är bekväma. "Nu provar jag den här tröjan mamma, och om den inte passar kommer jag inte att börja gnälla utan då ska jag säga: `snälla mamma, den här känns lite obekväm`." Haha, han anstränger sig verkligen, och då kan man ju inte låta bli att knipa han i armen och säga att han är världens sötaste.

Och den där hunden vi har... man kan inte annat än skratta åt henne och hennes upptåg. Vi har köpt en frisbee och en kastleksak till henne och skulle ut och leka häromkvällen. Jag släppte Seidi och viftade med frisbeen och kastade iväg den. Som ett fån stod hon och tittade hur den gröna mojängen flög all världens väg och ställde sig sedan och betade gräs. Suck. Jag hämtade frisbeen och gjorde ett nytt försök, kastade den mot henne. Den träffade henne i sidan och hon rörde inte en min, utan stod där och drog av grässtrå för grässtrå med sina spetsiga tänder.
Vi beslöt oss för att byta plats, och gå nånstans där det inte fanns så mycket gräs. Då blev det fart på tjockisen, frisbeen brydde hon sig fortfarande inte om, men kastleksaken var urkul. Hon har ju dock inte förstått det där med att apportera, utan springer efter leksaken, lägger sig ner och tuggar på den. Så man går fram och försöker få den av henne; "loss, Seidi! Loss!", men hon tror bara att man vill ha dragkamp och börjar morra och slita så man tappar taget, eller är livrädd att få fingrarna avknpisade.

Aja, så kul har vi på dagarna, men jag trivs med det - ungefär en vecka :)

Jag och Joel har haft en jättemysig dag tillsammans med Tessa, Chrille, Li och Moa. Moa, det lilla yrvädret, var till låns för dagen och de tillfälliga vårdnadshavarna hade fullt sjå med att hålla reda på henne. Först lunchade vi på Sittkoff innan vi drog till Mariebad för lite vattenlek. Joel, som vet att regler är till för att följas (ibland), försökte hålla koll på ALLA badgäster och hytte med pekfingret så fort det var något han ansåg opassande.
"Mamma, FÅR man faktiskt kasta boll här inne?" frågade han medan han i full flytmundering gnuggade kinden som just fått sig en smäll av en flygande boll som två grabbar lekte med.
"Mamma, man FÅR väl inte simma med glasögon?" frågade han då han plaskade förbi en tant i brillor.
I bubbelpoolen försöke han ha ordning på Li, som glatt skvätte vatten och tjoade; "Li, man FÅR inte plaska vatten i bubbelpoolen!" Sedan sneglade han ner mot trappan till stora poolen, där två killar hoppade, och undrade om man faktiskt fick hoppa i trappan. Jag blev slut och sa till honom att sköta sitt, eller att han annars kunde söka jobb som badvakt.

Efter badet bänkades ungarna framför Lejonkungen på video, och jag och Tessa åkte och handlade käk medan Chrille passade barnen. Tacosen smakade väldigt gott och ölen som dracks till var inte helt fel den heller. Sedan var det bus i hängmattan och små fötter och armar sprattlade runt i en enda röra med ett och annat klagomål: "Ajjj, aktaaa! Flytta på deeej! Jag ska ligga! Jag har inga ruum! Liiii, sluuutaaa!" Chrille fungerade som lekfarbror och kom mitt i allt på att göra lite trolleritricks med en flaska parfym och en tändare. "Woooschhh!" och så jubel från skaran i hängmattan... därefter stank av gammal damparfym. En chokladkaka, några dajm, en och annan lakritsstång och popcorn senare, var det dags för oss att bege oss hemåt. Jag hade ju ett och annat att pyssla med inför skolveckan, som t ex att tvätta kläder och packa väska, det som alltid görs i sista minuten.
Och eftersom det är bara skit på tv och ingen annan att prata med (ungefär som att jag pratar med tv:n...) är det väl lika bra att jag går och lägger mig. Rätt trött faktiskt efter full rulle hela dagen. Men kul var det!

Joel kan inte läsa ännu, förutom några ord som han ser som bilder, t ex POLIS, JOEL och MAMMA. Ser han HesBurger skylten fattar han även att det står HesBurger på den, inte för att han kan läsa det, utan för att han helt enkelt känner igen loggan.
Igår satt han och lekte med sin leksaksbil av märket Ford. Mitt i allt utbrister han: "Men titta mamma, det är Idol-bilen!" Idolloggan påminner ju onekligen om Fordloggan!

Längst inne i ett skrymsle av min dator hittade jag en bortglömd mapp med gamla favoritlåtar som jag för länge, längesen laddat ner. Där fanns b la Lifehouse (min förredetta favoritgrupp), The Weakerthans, Maroon 5, Lowest of the Low och Bo Kaspers. Genast översköljdes jag av gamla minnen och nu sitter jag här och skrålar och minns, plockar ner tabbar och plinkar på nylonsträngarna på gitarren. Och med risk för att skrämma ihjäl Linda (som ibland tror att mina depp-bloggar är självmordsbloggar), kan jag berätta att jag nu vilken låt jag ska ha på min begravning. Den låten är ett bevis på att man hur enkelt som helst kan sjunga och spela en låt, men göra det ack så vackert! Om jag inte vore allergisk mot låttexter i bloggar, (som ingen orkar läsa och ingen bryr sig om eftersom det oftast är en låt som är ytterst personlig för personen som lagt ut den), så skulle jag göra det på direkten!

Låten då... ja, jag berättar vilken det är på dödsbädden... eller i självmordsbrevet (Linda, jag skojjar juu!) :P