jeneli -

På sjukan.

Helgen har gått i arbetets tecken och jag hade just kommit hem, avnjutit min goda sparrissoppa, lagt mig på soffan under täcket och börjat kolla Spiderman2 när Joels pappa ringer och meddelar att han är påväg med lillen till akuten.

Långvarig tillochfrån-feber, förkylning, hosta och mystiska utslag hade slagit ut lilleman totalt och när jag mötte upp dem i sjuksalen låg en väldigt trött liten kille på en brits. Hela kroppen skakade av den höga pulsen, ögonen var halvslutna, kinderna var knallröda och fulla av nässelblåsor och han hade "trollsalva" i båda armvecken. Trollsalvan gjorde att det inte tog så ont att få nålstick i armen då de tog blodprov. I tre timmar satt vi på akuten innan vi fick komma upp på barnavdelningen kl 02 på natten. Vid det laget hade Joel piggnat i och hade inte ens någon feber.
Efter en natts sömn trodde jag att vi skulle slippa hem ganska tidigt idag, men nä... de höll oss kvar ända till klockan 15. Vid det laget hade både jag och Joel myror i brallan, då vi dessutom var isolerade på rummet p g a hans förkylning.
Joel var en exemplarisk patient! Han sa inte ett knyst när sköterskorna tömde tre rör blod eller satte i en droppgrej i armen. Han var väldigt intresserad och frågade varför de gjorde si och varför de gjorde så. Han tyckte nog mest det var spännande och trevligt att bli lite bortklemad av morsan samtidigt.

Stackars Seidi fick spendera hela natten alldeles ensam. Som tur ställde Calle upp och rastade henne och gav henne mat imorse, och senare hämtade Catta lillvovven och underhöll henne tills vi kom hem.
Tack för det!

Valborg kommer alltså bli en lugn tillställning.
Skönt!

2007-04-30 @ 15:19:06 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackback ()

Musik gör en glá!

Mina hörlurar till telefonen är borta, spårlöst försvunna, och nu har jag gått promenad utan musik i två dagar. Benen känns liksom lite tyngre, armarna lite slappare och ryggen kutar aningens mer. Man har inte samma stuns i steget utan att ha takten i öronen. Det blir ingen powerwalk alls, snarare en "stros".

Det är likadant under träningspassen. Där är det musiken, framförallt under uppvärmningen, som avgör om man har ork och lust att ta i. Är det bra musik frigörs en massa endorfiner och adrenaliner och vad det nu heter. Man blir stark, man blir lycklig! Man kan inte låta bli att le och känna rysningar av välbehag längs ryggraden. När sedan 16 personer under uppvärmningen trampar i golvet så det gungar i takt till musiken, som en militärtropp påväg ut i "battle", känns det ännu coolare!

Tänk er att köra bil utan musik! Det skulle inte gå! Ingen annanstans kan man släppa på hämningarna och ge sig hän som i bilen (jag talar fortfarande om musik... ;). Där är det ingen som hör en, utan man kan vrida upp volymen till max, öppna truten och bara skrika om man vill det.

Nu ska jag promenera till Robert´s med min hund och min bok om Lärarens värld, sätta mig på uteserveringen i solen och läsa och dricka kaffe i några timmar.

2007-04-27 @ 09:40:59 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackback ()

Stor förvirring.

Under tiden jag skrev på det förra inlägget, ringde Marielle. Förvirringen är stor bland de cafeanställda, och det visade sig nu att det faktiskt var jag som ska jobba i helgen. Inte den andra Jennyn.

Pust.

2007-04-26 @ 11:55:31 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackback ()

Jenny Pettersson, eller Jenny Pettersson?

Tydligen har det skett ett litet missförstånd på jobbet.
Det visade sig att det nuförtiden finns två Jenny på Robert´s coffee. Detta brukar ju lösas genom att man kallas vid tilltalsnamn+första bokstaven i efternamnet (t ex Nisse L. och Nisse S.) Klart och tydligt läste jag på schemat att "Jenny P" skulle jobba på caféet i helgen och eftersom jag inte ens visste att det fanns en till Jenny, tog jag för givet att det var jag som skulle ånga mjölk i espressomaskinen hela helgen.
Igår ringde Sussi på jobbet och sa att det var den andra Jenny som skulle jobba, hon som heter Jenny P.
"Vilken Jenny? Finns det fler? Men det är ju jag som är Jenny P." försökte jag.
Tydligen, för att försvåra det hela ännu mer delar vi inte bara tilltalsnamnet. Båda heter också Pettersson i efternamn. Detta ställer till det en del.
Catta var här igår för att ta med Seidi på promenad, och berättade om sin stora förvirring då hon ringt till Jenny Pettersson, i tron att det var jag. "Har hon bytt nummer?" funderade Catta när siffrorna inte kändes igen på "personaltelefonnummerlappen" på caféet. Hon slog dock numret och ännu mer konfunderad blev hon när rösten som svarade lät jätteolik den Jenny Pettersson hon kände. "Jaja, alla låter ju lite konstiga i telefon" tänkte Catta och framförde sitt ärende.

Hur löser vi nu detta namnproblem? Med mitt enkla namn, har jag ju aldrig fått nåt smeknamn.
Kanske man får använda någon variant av mitt mellannam; Elisabet.
"Bettan" är väl inte så tokigt?
Sedan är jag lite orolig över hur de på lönekontoret ska hantera detta. Enligt uppgift är den andra Jenny 15 år, och jag undviker gärna att en förväxling av våra löner sker. Andra Jennys ringa ålder kan dock lösa namnproblemet, vi kan helt enkelt bli Lilla- och Stora Jenny. Eller Unga- och Gamla Jenny om hon nu skulle råka vara smällfet.

2007-04-26 @ 11:52:12 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackback ()

Adrenaline Trip.

Även denna helg kommer att gå i arbetets tecken. Jag skickade ett sms till Marielle med vädjan om att få springa mig svettig, bränna mig på espressomaskinen och tvätta händerna så ofta att djupa ökensprickor på knogarna förorsakar långvarigt lidande, framförallt när man smörjer dem efter arbetsdagens slut och det svider så man tror man smort in sig med nåt radioaktivt.

En hel del arbete har det blitt på sista tiden. Tröttsamt, men nödvändigt. Pengar kan man ju aldirg får för mycket av, speciellt inte då man planerar en Adrenaline Trip, som Sajmon kallade det. Jag tror Linda också är på, hon har ju redan förberett sig då hon kastade sig utför nåt högt med bara ett snöre kring bena nånstans på andra sidan jordklotet.

Jag talar såklart om den förestående fallskärmshoppningen.

Sajmon blev eld och lågor av min förfrågan om han ville delta. Han kan väl knappas avskräckas nåt mer efter sina äventyr i Borneos djungler och snart ska han till Bali och klättra runt på nån vulkan. Han påstod sig ha simmat bland pirayor också, men jag vet inte om jag tror på honom. En som gjorde det var ju den där galningen som simmade längs hela Amazonfloden. Floden är ca 7000 km lång, och däri plaskar inte bara pirayor, utan även krokodiler och nån slags mask som tar sig in via rektum och äter upp en inifrån typ. Han klarade sig som tur helskinnad utan vare sig penetrering eller bett. DET vore ett äventyr det!

Man kanske skulle börja lite mjukt genom att simma genom Göta Kanal, som "bara" är 190 km lång. Där blir man väl på sin höjd biten av nån abborre i tårna eller slagen i skallen av en kanotpaddel.
Det kunde ialla fall vara en del av vår Adrenaline Trip, där det såklart är fallskärmshoppningen som är själva huvudakten.

Nån som har nåt förslag på nåt mer sätt att få adrenalinet att flöda?

2007-04-25 @ 13:55:40 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackback ()

U.

Det var den mest svårflörtade besiktningsgubbe jag varit med om. Han sa knappt ens hej, när jag parkerade Carro vid bromstestet och lämnade över ratten åt honom. Nu låg allt i denne surgubbes händer, som vi för enkelheltens skull kan kalla Rune.
När rullarna började snurra under hjulen och Rune tryckte på bromsen, studerade jag nervöst de där pilarna som åker upp och ner på en klockliknande tavla. Jag har ingen aning om hur man avläser det där bromstestet, men jag antog att 1 inte var så bra och att ju högre siffra, desto bättre bromsar. Carro var tydligen lite klen, för pilen darrade någonstans mellan 1 och 1½. Jag såg hur Rune kliade sig i huvet genom förarrutan och hur han krafsade ner nåt i ett protokoll. Jag försökte tyda penrörelserna, som jag hoppades skulle forma ett O och ett K under kategorin bromsar.
Rune fräste tutandes, blinkandes och vindrutetorkandes iväg med min ögonsten och stannade vid avgastestet. Han fortsatte med att hissa upp bilen, kika under, slita i däcken, lysa med lampan och krafsa bort rost någonstansdärunderifrån. Hela hans kroppsspråk sa "Fy fan, ännu en rostig rishög", där han gick och suckade, kliade sig i huvet och ruskade trött på huvet.
Jag önskade att jag fått den andre besiktningsmannen. Han var pratglad, rolig och t o m snabbare än kollegan Rune.
"Du ser nöjd ut" sa han, där jag stod och smålog lätt tillbakalutad mot verkstadsväggen. Det gällde att se oberörd ut, att inte visa sin nervositet. Det är ju aldrig attraktivt.
"Nöjd och nöjd" svarade jag. "Jag har inte fått domen än!"
"Det går nog bra", sa Den Andre och tog sig an nästa kund. Jag blinkade lite mot Rune: "Ja, eller vad säger du?" frågade jag leendes.
Han log faktiskt tillbaka, men det var säkert bara för att han var skadeglad då han meddelade att det var nog ett och annat som borde fixas.
Fan.
Som tur var det rätt lätta problem. Lite sneda lampor och nån lampa som överhuvudtaget inte lyste. Och som jag trodde, handbromsen låg precis på gränsen till "anmärkning".
"Kom tillbaks om en måna" sa Rune och sträckte mig pappren.
"Med nöje" sa jag och tänkte att det kunde ju ha varit värre.

2007-04-25 @ 13:24:44 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackback ()

Inte obes.

Ja, Mamma Mu? Jag tror bestämt det är Lindas Mamma Mu som är här och klämtar med koskällan titt som tätt. Min egen Mor är så dålig på att skriva kommentarer, hihi.

Jag har just satt i mig en tallrik fiberberikad havregrynsgröt, kryddad med linfrön, solrosfrön och russin - bra efter ett hårt corepass. Svetten rann längs tinningarna och varenda muskel i kroppen darrade av mjölksyra, så jag trodde jag skulle skaka av mattan tillslut. Nu jobbar jag på att återhämta mig innan jag ska iväg och få Carro besiktad. Hon är väl förberedd och fin i lacken idag, tur att det kom regn som sköljde av den värsta dammen på huven. Jag har t o m letat upp registreringspapprena och kollat oljan. Jag kommer inte att sminka mig, duscha eller klä mig fint idag, jag hinner inte riktigt. Så jag hoppas på att charma besiktningsmännen med min inre skönhet och bara jag pillar bort rester av linfrö mellan tänderna, ska jag nog kunna le mig till ett godkännande.

Idag är det ingen skola, jag gjorde sista praktikdagen igår. Jag bjöd på glass åt 48 ungar (tur att de inte är fler på skolan, det hade blivit dyrt) och 5 personal. Jag fick många kramar och lovade att komma på deras vårfest i slutet av maj.

Oj, jag skriver mer sen... jag måste dra till besiktningen!

2007-04-25 @ 12:24:51 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackback ()

Jenny on a g-string.

Nu har jag hobbyspelat gura i över två år. Jag har träsat och tränat hemma, jag har gått en gurakurs (rätt värdelös iofs) och läst musikspecialisering och tränat lite till. Jag anser mig vara ganska van guraspelare vid det här laget, börjar få in den rätta känslan, kan improvisera lite, jamma... fast utan jammkompis.

Och så fick jag äntligen mitt första officiella uppdrag! Det var musikläraren på min praktikskola som föreslog att jag, som var så duktig på gitarr (det ni!), kunde spela introt till Där gullvivan blommar (den vackra Pugh Rogerfeldt/Mikael Rickfors-låten) som barna ska framföra på avslutningen. Jag gick i taket av lycka (visade det inte förstås, sa mer: "tja, kan já väl" lite nonchigt) och började öva och öva.
Jag var tänd till tusen och började nästan fundera på vad jag skulle ha för fräckt artistnamn.
PJP (Pettersson Jenny Productions) är ju lite av min signatur. Det var SajmonK som hittade på det till mig ett nyår då jag gjort någon väggbonad som alla festdeltagare skulle skriva sitt namn på. Nu är ju gitarrspelande inte någon produkt direkt, men jag funderade ändå på att ha kvar PJP fast med annan innebörd: Praktikant Jenny Pettersson. Eller kanske PJ(s)P=Pettersson Jenny (s)Pelar. Annars bara Jenny. Eller Jenny on a g-string, eller Jenny with a g-string, kanske?

Hursomhelst... idag kom bakslaget... jag kan inte vara med och spela!
Just när barnen sjunger som allra vackrast i den stämningsfulla kyrkan och föräldrarna sitter och snyftar, sitter jag själv i ett svettigt klassrum i Härnösand och deltar i någon tråkig redovisning. Sista skoldagarna i Härnta alltså. Så himla typiskt! Vad ska jag nu öva på? Ingen som behöver en "sådär" gitarrist till nåt event?
Helst spelar jag Där gullvivan blommar, för den kan jag jävligt bra!

2007-04-23 @ 15:20:30 Permalink Allmänt Kommentarer (7) Trackback ()

Måndagar...

Måndag och allt blir annorlunda. Helgen är över och även om jag har jobbat känns det som om jag går från ledig till "oledig". Ny vecka och nya rutiner och hela hjärnan måste programmeras om från kringdrivande slacker till ansvarsfull mor.
Hämtar "Junior" från dagis och får en skitig kram och en sandig puss innan vi går till Robert´s och äter en varsin glass. Joel har ingen lust att åka buss hem, utan vill gärna promenera i det vackra vädret. Först en sväng till bibban, han ska låna "skolböcker" och plockar i hyllan "lättläst". Han tar två böcker med stora bokstäver som handlar om en delfin och en kamel.
Jag lagar goda köttfärsbiffar till middag och påminns genast om hur det är att tjata om mat. "Ät lite till nu".... "du ska åtminstone smaka!"... osv. Vi ser på Narnia, ritar och läser i "skolböckerna".
När jag lagt Joel i säng och läst saga kommer jag på: han har inte fått någon kvällsmat! Det blir till att kliva upp igen, äta macka, vindruvor och apelsin.

Måndagar är annorlunda och hjärnan hänger inte alltid med så bra.

2007-04-16 @ 21:46:29 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackback ()

Wörk.

Idag har jag extraknäckt på Robert´s coffee. Sist jag jobbade där var på självaste julafton 2006, då det bl a började brinna. Inga sådana dramatiska händelser inträffade idag, även om det emellanåt kändes som jag hade eld i baken. Vackert väder = många fikasugna gäster = cafébiträden får kuta.

Igår kväll fick jag sällis av Marielle och Catta som var lite törstiga och sugna på att dra till Dinos. Vi var ganska panka allihop och ingen kunde köra bil vid det laget, så vi bestämde oss för att cykla in till stan. Dessvärre hade vi bara två cyklar. Marielle, som är lättast av oss tre, fick offra sig och skava rumpan mot min pakethållare. Sen hade hon mage att klaga på att hon fick mjölksyra i benen när hon måste sitta och hålla ut dem för att inte slipa ner klackarna mot asfalten - hallå... vem var det som gjorde grovjobbet?! :)
Kvällen blev trots allt ung - och billig. Jag hade tydligen glömt min plånbok hemma. Jag trampade hemåt utan passagerare vid tolvtiden och det var riktigt skönt att krypa ner i sängen och sen vakna pigg, snygg och fräsch i morse.

Ikväll blir det hemmakväll med te och Postkodmiljonären, eller vad det nu kommer för fjantigt på teve.
Jobb imorrn igen!

2007-04-14 @ 19:18:07 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackback ()

Brännboll!

Idag fick jag hoppa in som "eftistant" och delade glatt uppgiften med fritidsledaren Johan att underhålla ungarna genom att spela brännboll. Johan hade den minst roliga uppgiften: att vara klockare... eller brännare, eller vad man nu vill kalla det. Väldigt bra träning för rumpmuskulaturen iofs, men då jag har kört fyra träningspass på tre dagar tyckte jag att min rumpa fått sitt för den här veckan. Däremot var jag redo att bättra på slagarmen och flåset genom att slå sjukt långa bollar och springa kungavarv.
Lite ringrostig var man ändå och jag slog mig bokstavligen blodig innan jag lyckades få fullträffen som liksom bara tjoffade till i slagträt och skickade iväg bollen en bra bit utanför grusplan. Fyra ivriga utespelare stack alla iväg efter bollen och slogdes om vem som skulle få kasta iväg den, medan jag joggade kungavarvet och var nöjd.

Brännboll är kul!

2007-04-12 @ 21:41:50 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackback ()

Jippiii!!!

Inget skänker en väl mer välbehag, lycka och motivation som en godkänd hemtenta!

När jag nyfiket kikade in i postlådan då jag kommit hem från skolan låg kuvertet med Mittuniversitetets logo däri och glänste. Jag utstötte ett halvkvävt "Oh" innan jag med darrande händer tog upp kuvertet och försiktigt bar in det. Jag städade undan på köksbordet och gick på toa innan jag öppnade det för att inte störas av någonting när jag skulle få resultatet av den fasansfulla tentan jag slitit med i fyra dar.
Och faaan vad skönt att få se det där G:et klart och tydligt på förstasidan!

Nu ska jag åka iväg på pump och eventuellt boxas med Linda efteråt (om hon inte hittar nån annan "partner").
Just nu klarar jag allt!

2007-04-10 @ 14:58:11 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackback ()

Yoga Yenny.

Under påskledigheten var det inte bara fredagen som var lång. Speciellt lördagen blev långdragen, då vi var på 50-års fest, och det blev så sent att det mitt i allt var söndagmorgon - utan att vi ens gått och lagt oss. Konstigt...
Ett par timmars sömn fick jag ialla fall innan det var dags att hämta Joel, som varit hos "Mommojohan". Han hade fått leta påskägg, täljt pilbåge och blivit osams med Mommo då hon vägrade leka krig och få pilar skjutna på sig.
Resten av söndagen trampade jag upp en stig i bråten hemma mellan kylskåpet och soffan, jag tror jag somnade på soffan med ett popcorn mellan tungan och gommen kl 24.

Efter de två tidigare dagarnas osunda leverne, bestämde jag mig idag för att göra en drastiskt förändring av mitt kaloriintag och åkte till Kantarellen och handlade hälsosam mat för 67,24 euro. Konstigt hur det blir dyrare att äta mindre... Jag köpte också en ToppHälsa tidning med Yoga-cd på köpet. Här skulle inte bara städas i tarmområdet, utan också i hjärta och själ. I tidningen läste jag om yoga och fick en genomgång av övningarna på cd-skivan. De förklarade att yogan inte bara ger starkare självdisciplin, ökad kroppsmedvetenhet och livsglädje, utan även en ökad förbränning och därför också en viktminskning. Härligt!
Jag drog på mig mjuka kläder som jag trodde skulle vara bra för yogaövningar och satte på cdn. En lugn mansröst talade om varför man ska utöva yoga (se ovan) och förklarade hur man skulle andas: ta djupa andetag, spänn ut magen och bröstet när du andas in och tryck aktivt in magen när du andas ut. Vid inandning ska du tänka SAPP och vid utandning ska du tänka NAM.

Men vi inledde med att säga, eller snarare sjunga, ett mantra som lät såhär: ONG NAMO GURU DEV NAMO i långsam rytm. Jag glömde för ett ögonblick att koppla bort verkligheten och koncentrera mig på andning och mantra, istället funderade jag på om jag dragit för persiennerna och stängt vädringsluckan.
Nåväl, efter intoningen gjorde jag några rörelser som rösten sa åt mig att göra. Under tiden spelades stillsam musik och en liten kör sjöng SAPP NAM hela tiden. Jag tänkte lite på SAPP NAM, men också lite på hur jag skulle lägga upp morgondagens undervisning då jag ska vikariera.

Efter alla övningar var det dags för uttoning och denna gång skulle jag sitta med händerna på hjärtat och lägga fokus på mig, vem jag är och vill vara. Under tiden spelades ännu ett mantra som hette "I am". Man fick sjunga med eller bara lyssna, jag valde det senare då jag fortfarande inte visste om vädringsluckan var stängd.

Efter yogapasset drack jag två glas vatten och kände inte någon speciell förändring. Inte hade jag fått ökad självdisciplin (skolböckerna ligger fortfarande i en orörd hög) och jag var säker på att jag inte blivit nåt smalare runt midjan heller. "Konstigt" tänkte jag och gluttade en extra gång i tidningen och insåg då mitt fruktansvärda misstag. Det var inte SAPP man skulle säga vid inandning, utan SAT! Med fasa tänkte jag att jag säkert förstört hela min själ och förevigt kommer att leva med dålig självkänsla och bilringar!

Skämt åsido, det kan säkert repareras. För jag ska ge den här yogagrejen en chans, för det var faktiskt riktigt skönt att bara sitta och andas och koppla av. Men nästa gång stänger jag vädringsluckan!

2007-04-09 @ 19:29:24 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackback ()

Fynd under badkaret.

Fingrarna är skrynkliga och jag har ont i magmusklerna av tillbakahållna kräkreflexer, men badrummet skiner som aprilsolen! Jag kom på varför det är så nedrans asigt att storstäda badrummet, det är för att man gör det alldeles för sällan! Ni må tro det fanns mycket geggajox under badkaret och mina dyra Enjodukar kom verkligen väl till pass.

Enjo är jäkligt bra grejor. Jag skulle mer än gärna kunna ställa upp i ett TV-shop inslag, där jag först skulle stå på ett skitigt golv med en Viledamopp och ömsom svepa med den över golvet, ömsom torka svetten ur pannan, sucka och uppgivet skaka på huvudet åt TV tittarna. Med mer smink, snyggare frisyr och leende på läpparna skulle jag sedan stå där med Enjomoppen och dansa över ett blänkande kakelgolv som sken som... aprilsolen! Jag skulle visa hur rrrrrooooligt det faktiskt är att städa med Enjo, PLUS att det är bra för miljön!
Nåja, nu funkar det ju inte riktigt så i verkligheten, t ex när man kör badrumsstorstädning. Då knäar man framför badkaret med två rufsiga flätor, svettig panna och blöta byxor. Emellanåt måste man svänga huvudet 45 grader och hulka över toaletten medan man tänker på tårta för att undvika att böa. Men dukarna är bra!

Fynd under badkaret:
- en fotfil
- orginalproppen till badkaret
- badskum i form av ett skelett
- två halkskydd (som inte varit mina, de måste ha legat där i 5 år typ)
- två prylar till tvättmaskinen
- fastkletat hundhår, damm och annat skit

2007-04-05 @ 18:00:41 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackback ()

Feta barn.

Samantha, 9 - 91 kg.
Connor, 8 - 89 kg.
David, 10 - 100 kg.

Ungarna blir allt fetare och det värsta är att föräldrarna inte inser vad som är problemet när myndigheterna vill tvångsomhänderta deras feta barn för att de inte ska äta ihjäl sig. Fetast av alla i Europa är engelsmännen. När TV kocken Jamie Oliver gick in i de engelska skolköken med ambitionen att få bort den färdiglagade skärpamten och istället få in god mat lagad från grunden, rasade elevernas föräldrar. De stod utanför skolorna och tog beställningar av sina feta älsklingar och langade hamburgare, pommes och läsk åt dem. Har man faktiskt en sådan hemsk matkultur i England att man inte inser vikten av en hälsosam kost med mer grönsaker och mindre fett? Att mata ihjäl någon är ett minst lika stort brott som att svälta ihjäl någon. Likväl som att ett barn med anorexia får hjälp, bör ett barn med fetma få hjälp. En ätstörning bottnar oftast i mer än själva maten. Det handlar om barn som mår dåligt och hamnar i ett beroende. Har man inga föräldrar som stöttar och hjälper går det åt skogen.

Vad har en 100 kilos 10-åring för glädje av livet när han inte klarar av en sjuminuters promenad till skolan och knappast då orkar leka med kompisar. Samantha (ovan) kanske har svaret: "Choklad är det första jag tänker på när jag vaknar"; efter att man inte längre kan röra sig normalt, finns det bara en sak kvar att sysselsätta sig med: ÄTA!

I min praktikskola finns en härlig salladsbuffé framdukad alla dagar. Det är härlig blandning av bl a paprika, gurka, morot, ruccola, isberg och grynost - och ungarna älskar det! Framdukat på borden står härlig hemlagad husmanskost och det bästa av allt: det är helt gratis! Vi får vara glada att våra skolor erbjuder så bra mat och att vi i vårt samhälle är rätt upplysta om hur man ska äta för att må bra!

2007-04-05 @ 14:28:04 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackback ()