Farväl.
Vaknat, ätit, handlat, hämtat, packat, duschat, diskat.
Nu åker jag till Härnösand.
Ses om cirkus en vecka.
Tack väskan.
Ialla fall... Väskan fick jag av min snälla Mor för att hon var trött på att jag alltid slet på hennes fina kappsäck när jag skulle åka på turné till Härnösand. Ett otal gånger har den släpats fram i snö, slask, torka, stenar och asfalt. Den har dragits på gågator, tunnelbanestationer och i ankomsthallar. I tusen mil har den trängts med andra väskor i ett kallt och skumpigt bagageutrymme på Ybussarna. Den har t o m åkt flygplan och rullband på såväl Arlanda som Bourgas flygplats. Den har alltså många långa resor på nacken, och efter varje trogen tjänst har den knycklats ihop under sängen med bara ett par gamla, smutsiga sockor, som jag glömt packa upp, kvar som sällskap (för dammråttorna finns ju som sagt inte kvar där längre).
Nu börjar min fina väska minst sagt bli sliten. När jag skulle öppna väskan idag, flög det massa plastbitar hit och dit och de där hålen som släppte in snö och fukt och blötte ner mina kläder förra gången, såg verkligen oroväckande stora ut. Ett par strumpor eller hela min necessär skulle lätt kunna trilla ut genom dem. Hjulen var spåriga och nötta och några stenar hade grävt sig in i gummit. Dragkejdan hade släppt i sömmarna, så även om man drog fast den hade man lätt kunnat sticka in handen och få fatt i nåt viktigt som man glömde att man skulle haft med sig i handbagaget.
Jag bestämde mig för att låta väskan gå i pension. Tack för lång och trogen tjänst!
Nu ska jag ringa Mor.
Veterinärbesök.
När vi släppte ut Nylock ur den nästan sönderklösta frasseburen idag höll veterinärn på att ramla baklänges av häpnad.
"Men vilken bjässe! Herregud vad stor han är!"
Så fet är han väl ändå inte, tänkte jag smått förnärmad. Lite "mullig" bara. Men jag fick ändå förklara:
"Ja, han får lite tovor i pälsen längst bak vid svansen och så dras han med kangelbär då han inte kommer åt att tvätta rumpan så bra" sa jag.
"Ja, visst har han några trivselkilon, men hela han är ju stor! Och så kraftig han är!"
Då blev jag stolt och log glatt medan veterinärn satt igång och kikade i kattöronen. Inflammation, ingen skabb. Hon gav honom en spruta i nacken som tydligen sved litegrann, för då lade han sig ner och gned sig mot golvet. Sen fick vi ett recept på örondroppar och en räkning på 58 euro.
"Har du katten försäkrad?" frågade hon när jag svalde hårt och sammabitet och tog emot räkningen.
"Errh, nej"
"Jaha, då hade du fått tillbaka rubbet, nu får du inte tillbaka någonting!"
"Ja, okej. Tack så mycket, hejdå."
Hur kan det vara sådär dyyyyrt?! Jag fattar inteee! När jag återvänder från Härnta är det jag som tecknar försäkring på odjuren!
Frassebur.
Ni minns Farbror Frej va? Här kommer en liten ramsa:
Hej alla barn, nu är det barnprogram.
Titta nu här vad Farbror Frej tar fram!
En liten låda och nu ska ni höra,
vad man med en sådan låda kan göra.
Knipsa med saxen och mjaua i dur,
så har vi gjort oss en frassebur!
Joel skrev NYLOK och SEIDI på lådan och målade eldflammor på sidorna. Seidi, som nyfiket traskade runt bland kartongbitar och tuscher luktade på lådan, såg sitt namn och undrade om det var hon som skulle ligga i den. Vi förklarade att hon nog var lite för stor för att få plats och att ingen skulle orka bära lådan, utan man hade nog behövt en truck eller nåt för att rubba den. Dessutom skulle inte handtagen hålla.
Sen propsade Joel på att Nylock måste provligga sin fina bur.
Ur Nylocks blogg:
I allsköns ro låg jag på köksstolen och sov och drömde om att det skulle sluta klia i örat, när jag bryskt blev väckt av att någon burdus människa slet upp mig och slängde mig i en hemsk, trång låda. Den luktade konstigt och jag blev genast misstänksam. Plötsligt började ett skräckingivande mörker sänka sig över det klaustrofobiska fängelset och när jag tittade upp förstod snabbt att de tänkte stänga in mig där! Paniken växte och jag insåg att jag måste handla snabbt, för snart var det ute med mig! Locket över fängelset var nära att smälla fast, men jag hann med ett jättehopp ta mig ut så det bara nuddade ryggen på mig. Jag var fri! Utan att ta ögonen från den hemska, farliga lådan mitt på köksgolvet som den där korkade Seidi inte hade vett att akta sig för, hoppade jag åter upp på köksstolen och lade mig tillrätta.
Här kan man inte lite på nån.
Katten också, vad det kliar i örat!
X.
Jag försöker verkligen, verkligen mitt allra, allra bästa för att mötas på halva vägen, kompromissa, se det ur hans synvinkel, tänka mig in i hans situation, tala lugnt och sansat, förklara hur jag ser på saken, berätta vad han missförstått.
Det slutar med att neverna brister och jag ropar rätt in microfonen på luren: "Jajajajaaaaaa, herreguuuuuuuuuuuud!!!! Duharrättjagharfelhejdåååååååååå!" *klick*
Är det han eller jag som är oresonlig?
Ålänningar.
Jag är beredd på att förlåta nu.
Imorse trivdes jag så bra på min promenad med Seidi, så jag såg ett vackert Åland med vackra människor. Och jag tänkte att det är nog inte så tokigt här ändå.
Katt.
Och så börjar man ringa runt.... "vi har fullt hela veckan, då får ringa jouren."
Okeeeej.... ungefär en miljon euro fattigare blir man efter ett jourbesök.
Harry Potter, kom genast hit och vifta med spöt framför katten och säg: "Vingardium leviosa!"
Om det ändå vore så lätt.
Stor klump i magen nu....
Joel.
Han lägger sig snällt på kvällarna och stiger upp, klär på sig, äter och borstar tänderna duktigt på morgnarna. Han gnäller inte ens att han inte vill åka till dagis!
Den absolut bästa stunden är ändå när vi läser saga på kvällarna. Mommo prenumererar på Barnens Bokklubb åt Joel, och varje månad får han en bok. Nu börjar det komma hela kapitelböcker som vi läser ett par kapitel ur varje kväll. Det finns inte många bilder, men Joel lyssnar intresserat och först när jag slutat läsa böjar han fråga och prata om det som stod i boken. Igårkväll läste vi om flickan Hedvig som skämdes så över sin åsna Max-Olov, eftersom hon hellre vill ha en häst. Så Hedvig skriker till Max-Olov att han är dum, varav åsnan svänger sig om och går sakta därifrån med en istapp hängande i svansen.
"Stackars Max-Olov" säger Joel med sorgsen blick. "Mamma, tänk dig hur han skulle se ut om det där skulle vara i verkligeheten. Hur han bara... svänger sig om och är sådär ledsen."
Sympatisk kille, det där!
Det är roligt att han intresserar sig för det man läser och att han kan måla upp en bild i sin egen skalle om vad det är som händer i boken, utan att behöva titta på bilder. Han blir nog en bokmal han med!
Pectus Pack.
"Heeej, flickoo! Deé tjugoschyyy gradä i vattne heé" (han befinner sig på Thailand).
Vi bara fnös nåt i stil med "simma lugnt" och återvände surmulna till vårt plywoodbord och våra Well Nutrition kartonger och såg framför oss hur Anders just då satt och drack kall öl på någon strandbar. Vi tänkte på att han säkert sneglade upp mot den gassande solen och hur ett litet tankemoln dök upp över huvudet på honom, i vilket vi sitter: i ett lagerhus, framför ett plywoodbord, med flinka symaskinsfingrar. Och utanför är det tio minus och tre dm snö.
Varför får alla utom jag åka till Thailand?!
Och Chef-Daniel är påväg till Sälen för att skida. Jag och Catta gnällde:
"Ta oss meeeed!"
"Mjaa... kanske. Jag har en stuga för sex" log Daniel.
"Det där hade inte alls låtit lika intressant om du hade sagt: Jag har en stuga för åtta." sa jag.
Nåväl. Efter att jag packat på Pectus Pack åkte jag hem och städade upp efter Seidis kompostkalas på köksgolvet och satte mig för att plugga. Fick flimmer framför ögonen och huvudvärk, lade mig att vila, steg upp och var slut och bestämde mig ändå för att promenera till dagis efter Joel. Rattkälken på släp och en vild hund i koppel. Vägen hem blev kall och lång. Joel frös och jag med. Och när vi inte trodde det kunde bli värre, blev han kissnödig.
Vi kom hem till slut och jag har legat på soffan sedan dess.
Nu ska jag se Shark och sen lägga mig att soooooova!
Guitar Hero.
Man behöver inte se smart ut när man koncentrerar sig.
I´m a guitar hero!
Hockey.
Jag fyndade ju skydd till Joel på Cirkeln, under övervakning av allas våran Perkka. I knallrosa mössa stod han och sneglade åt mitt håll där jag vältrade mig i benskydd och handskar. 4 e för handskar och 4 e för benskydd verkade överkomligt, men jag prutade ändå ner allt till 6,80 sammanlagt. Det var allt jag hade i plånboken.
I lördags var vi ju på auktion också, för att se om jag kunde ropa in en schysst men billig soffa. Men det fanns mest handvävda mattor och kristallkronor, så vi drog rätt snart.
Nån som har en billig soffa till övers? 3+2? Skinn?
Helg.
Trevlig lördagsafton hade vi också, då vi käkade tacos och lirade Guitar Hero tillsammans med Linda, Stefan och Fredrika. Guitar Hero är det roligaste av det roligaste tycker jag. Det tyckte inte Linda. Men hon satt ändå och ropade när Stefan spelade brallorna av alla andra:
"Wuhuuuu!! Det där är min pojkvän!"
Ja, sen blev det Arken där det spårade ur lite lätt i baren då jag och Linda på nåt konsigt vis mitt i allt bafann oss i ett grogg-krig. Jag vet inte hur det började, men hursomhelst fick jag en rejäl dusch över heeeela mig varav Linda flinade brett och använde oskyldiga människor som sköld för min motattack. Jag siktade in mig och lyckades få en fullträff med ölen rätt över Lindas rygg. Det roligaste var sedan när vi stod på dansgolvet och det såg ut som om hon var svettig på ryggen, haha.
Jag fick också en sväng av styrdans på Gubbhyllan och ett tillfälle att introducera "Mr Lång" för en nyfiken Moster.
Nu måste jag pluggaaa!!! Imorrn ska jag var på packningen. Blä. Jag och Catta var där i fredags och höll på ruttna bort av tristess. Vi förtjänade några öl på Dinos på kvällen tyckte vi och fick sällskap av Marielle, Calle och Kent. Vi gick snällt hem före spöktimmen.
Plugga var det.
Här bor Jag!
Jag har då kommit till steg 1 - Lämnat tandborsten.
Jag försökte göra det lite i smyg genom att "råka" glömma den på handfatet och frågade sedan:
"Glömde jag min tandborste här sist? Nåja, kanske den kan bli kvar här? Jag kommer väl nångång igen, he he he." Men när jag märkte att Calle sjävmant utan hot ställt min tandborste bredvid hans i muggen, då pustade jag ut. Han skulle inte få stora skräcken.
Däremot har Seidi börjat flytta in för länge sen. Hon har släpat med sig sin madrass och sitt favoritben. Hon har en skål i köket och hon ser till att sin nya husse alltid fyller på den. Jag försöker säga till henne att lugna ner sig lite, men hon ser främst till sina egna behov. Hon har t o m övertalat Calle om att få ligga i bäddsoffan och försöker nu smöra in sig så att hon även får fläka ut sig i lädersoffan. Men där är det stopp. Jag tycker han är snäll ändå som överhuvudtaget släpper in hunden i lägenheten. Här är ju trots allt allergisk och får knapra Zyrtec för att kunna andas utan att det piper i bröstet!
En gång hade Seidi lagt sig tillrätta i sängen när hon var ensam hemma och när jag gick förbi sovrummet stod Calle och rullade lakanet med en såndär tejpförsedd hårborttagare. Trots sina allergiframkallande mjäll och stickiga hår tror jag att Seidi börjar få honom att gilla henne. När han tror att jag inte hör, pratar han gulligt med henne och de gillar att ha dragkamp med knuten, hennes favvoleksak.
Ni förstår att jag nog har lite svårt för det där med att "flytta in obemärkt". Det vore en annan sak om jag inte hade en mjällig hund och ett högljutt barn. De är svåra att smuggla in utan att han frågar:
"Vänta nu. Det där barnet, var kom det ifrån?"
"Ja, förlåt. Det är mitt, jag lovar att ta det med mig när jag åker."
Visst är det härligt att få leka sambos en vecka, men det är rätt skönt att komma hem till sitt också, även om min säng inte alls är lika skön som hans! Nu ska jag vara sambo med Joel en vecka, fast jag hoppas ändå på att särbon kommer över och ger mig lite vuxenkramar.
Romantisk afton.
Igår tog Calle mig vid näven och vi promenerade ner till Indigo för att avnjuta middag på tu man hand. Vi hade tidigare utbytt presenter och hade tänkt på samma sak, tydligen. Massage. Calle hade väl insett att han själv inte kan råda bot på mina stela axlar och knotiga rygg, utan överlät detta till experter. Jag utlovade dock en personlig massagestund utförd av... ta daa... mig själv, och bifogade en hjärtformad chokladklubba i paketet som han ska smaska på under tiden.
På Indigo var det utmärkt service och jag kände mig tafatt och bortkommen till en början. Jag är liksom inte van vid att äta på fin restaurang. Tur att Calle kan det där med vett och etikett och vet vilket vin som passar till maten. Han spillde inte ens på duken och använde knappt servetten. Själv fick jag kämpa för att kunna äta med gaffeln i vänster hand.
Maten var supergod och efteråt tog vi en (okej, två) drink(ar) uppe i baren innan vi gick hem. Kvällens mysfaktor var hög och jag var smått berusad på både det ena och det andra ;)
Imorse hasade jag mest runt i mjukisbyxor och fluff-tossor, drack te, såg på Nyhetsmorgon och njöt av livet i största allmänhet, innan jag åkte hem, rastade Seidi och drog iväg på lunch med Carola. I eftermiddag ska jag träna (fast det känns som om nacken ska lossna från sina fästen) och sen förhoppningsvis få tanka Calle resten av kvällen.
Fan vad jag har det bra.
Åländskhet.
Det är så typiskt: ett litet samhälle, man är bekant med bekantas bekanta, går på gympa med kusins svågrar och har föräldrars grannar som terapeut ungefär. Det finns med andra ord alltid någon som har något smaksigt att berätta om någon som för en själv är nyfunna bekantskaper.
Så jag stöter ihop med två tjejer jag gick i parallellklass med i högstadiet. Såna jag är bekant med nuförtiden och som bjöd mig på tjejmiddag på lördag. Artigt tackade jag nej och berättade jag skulle träffa Linda (som nu återvänt till verkligheten efter en lång resa i Asien, välkommen hem Linda!) tillsammans med hennes Stefan och min Calle.
"Jaha... vilken Calle är det då?" frågade tjej 1. Jag såg nyfikenheten i hennes ögon, medan hennes kompis stod tätt intill och försökte avleda sin egen åländska nyfikenhet genom att pilla på ett linne för halva reapriset. Men jag genomskådade henne, hon var lika nyfiken som sin kompis. Jag andades in och stålsatte mig för vad som komma skulle och sa:
"Lång."
........... tystnad........... menande blickar utbyttes............. jag tittade på den ena........... till den andra..............
"Vaddå?" frågade jag till slut.
"Näee... nä. Inget. Han är ju trevlig. Han brukar väl vara hos er (vänder sig till hon med realinnet)?"
Tjej 2 nickar.
"Ja, han är trevlig." sa jag.
"Haha, men tur att du inte valde hans kompis ialla fall!"
Ehhh... vaddå "valde"? Som om jag desperat stod med Calle och hans kompis uppradade framför mig med förväntansfulla blickar, medan jag ivrigt räknade icke picke pö och tog den som inte blev "dö"? Jag kände att samtalet var avslutat och önskade dem en trevlig lördagsmiddag tillsammans med sina tjejkompisar.
Och samtidigt som jag ville skita i deras reaktioner, kunde jag inte låta bli att störa mig på dem. Varför ser alla ut som om de fått ett hugg i sidan när man berättar vem man träffar? Nejtack, jag vill inte veta vem han har varit hånglat/legat/varit ihop med och jag vill inte få chockartade miner riktade mot mig som om jag sagt att jag träffade Bert Karlsson.
Jag har ialla fall min egen uppfattning om Calle och hittills har jag bara bra saker att säga om honom!
Alla hjärtans.
Besvikelse.
Nuförtiden kretsar allt kring hockey för Joel. Han har fått börja på riktig träning och det är det roligaste han vet (fast han bara har varit en gång). Igår ringde han stolt till sin pappa och meddelade att jag skulle skjutsa hem honom senare på kvällen, för att han skulle på hockeyträning. "Det är det roligaste på hela veckan!" sa han glatt och lade på luren.
Jag hade förberett middag under dagen, så det skulle gå fort. Vi åt och packade ihop oss och drog till Islandia, men när vi kom dit var det domare och lagklädda ungar på isen. Vi satte oss att vänta på att de skulle spela klart och jag försäkrade för Joel att träningen nog började efter det att matchen var slut.
Vi väntade.
Och väntade.
Vi gick till utebanan och skrinnade en stund, men det var så nedrans kallt så vi gick in igen.
Och väntade.
Joel fick syn på en kille från träningen han kände igen. Killen vinkade glatt och vi vinkade trött tillbaka. Efter över en timme kom en ledare fram och frågade om Joel ville ut på isen.
"Ja, vi väntar på att träningen ska börja" sa jag.
"Jahaa! Men det här är träningen, vi övar på att spela match. Men han kan ju skrinna på andra sidan rinken."
Varför hade ingen sagt det till oss då? Där var alla ungar klädda i matchtröjor och indelade i lag, medan Joel satt bredvid på läktaren redo med hjälmen på huvudet och klubban i handen, ivrig på att få ge sig ut på isen och träna, det som är det bästa han vet. Varför skulle han vilja skrinna "på andra sidan" och inte få vara med i matchen som de andra?
Genast blev ögonen glansiga och underläppen började darra.
"Jag vill fara he-em" snyftade han och greppade sin klubba som han är så himla noga med.
Vi hann bara komma ut ur ishallen innan han började gråta hjärtskärande och jag fick en stor klump i halsen och hade själv nära till tårarna. Besvikelsen var total och det gjorde ont i hjärtat att se honom sådär ledsen. Han hade väntat en hel vecka på det här och så blev det ingenting. Och känslan av att vara utanför är ju nästan den värsta, jag kände den nästan själv ikväll!
Nåja, han kommer nog igen nästa vecka. Nu ska jag själv fara på pump!
Sådärja.
Rensningen tog en timme.
En sopsäck med skit och bråte kastade jag bort, men fortfarande har jag för mycket grejer kvar:
Nån som är intresserad av en gammal utdragbar spjälsäng?
Eller en grävskopa som barn kan sitta på och mickla med spakar och gräva i sandlådan?
Eller två "sittbara" leksaksbilar med tuta?
Kanske ett babygym som man kan fälla in så det blir en väska?
Eller en sån där bärställning/sele som man hivar ungen i när man ska ut i skogen och plocka svamp?
Sen bjuder jag ut ett skrivbord.... nån? Snälla?
Utöver det hittade jag gamla hästprylar. Träns och grimmor som tillhört Bianca, New Foresten, och Olle, minishettisen som vi kallade Houdini för att han tog sig igenom alla stängsel man satt upp runt hagarna. Det spelade ingen roll om man stängde igen med fyra eltrådar och vallpojken på högsta styrka. Olle tog sats och dök igenom och struttade iväg i galopp på korta ben och slirade runt i sura tant Berits morotsland. En dag stod han lyckligt och oberört ute på golfbanan och betade, medan förvånade golfare iakttog honom. En annan dag ringde grannen och sa att Olle stod hemma hos dem. Hon hade ridit förbi hagen på sin hästflicka och Olle blev betuttad och bestämde sig för att följa med henne hem.
Jag fick torka en tår ur ögonvrån när jag höll upp Olles pickolilla träns, alldeles mögligt, skruttigt och bortglömt.
Nu ligger han begravd under en björk bredvid sjön i Skutviken, där mamma bor.
Prylar.
Idag ska jag ta itu med att städa ur förrådet nere i källaren, vilket kommer att bli både lite jobbigt och rätt intressant. Jag tror jag får ha en liten auktion här på alla förrådsfynd sen, eftersom jag behöver mer plats i förrådet för andra onödiga prylar jag har i lägenheten.
Hela det här "prylkretsloppet" börjar i affären, förs till lägenheten, används (oftast, om man inte impulsköpt i fel storlek, eller köpt en leksak till Joel, de kan man vara säker på att inte används), blir liggande ett par år, sätts undan, bärs ner till förrådet, kastas för att få plats med "nya" oanvända saker.
Joel är prylgalen. Imorse i bilen sa han:
"Mamma, vad jag tycker om dej när du köper saker till mig!"
Han har inte fattat det där med villkorslös kärlek riktigt än. När jag motsätter mig hans habegär, kan han ropa att jag är den dummaste mamman i hela världen och att han aaaaldrig får någonting av mig. Då kan jag påpeka att jag faktiskt köpte de där Yu-Gi-Oh korten till honom förra veckan, har han glömt det?
"Jammeeeeh! Dom vá inga roooligaaa juu!"
"Nähä, men hur länge tycker du att de där leksakerna du tjatar om nu då är roliga?"
"Dom kommer jag alltid, alltid att leka med!"
Ibland ger man med sig, köper vad den lilla älsklingen önskade sig, han är glad i fem minuter innan han önskar sig någonting nytt.
Han borde få lära sig värdet av saker, att det inte bara är att köpa och köpa hela tiden. Har någon klok mamma ett förslag? Kanske man skulle ha någon slags veckopeng? Hur mycket veckopeng är lagom för en femåring?
Tjat och tjat.
Idag har mina öron blödit av barnatjat. Herregud, att han orkar! Och mitt tålamod ryker direkt.
Jag fixar inte det där med att sätta mig på huk, försiktigt ta barnet om axlarna, få ögonkontakt och förklara lugnt och stilla varför han inte får dataspel som är för 18+:are, eller mjukt påpeka att vi inte kan sitta längst bak i bussen och trängas med andra passagerare när vi har Seidi med oss.
Nej.
Jag förklarar en gång att man inte spelar 18års spel när man är fem och klampar irriterat uppför trappan på Metro records när han inte lyssnar, men en sur unge i släptåg.
Och jag tvingar honom av bussen en hållplats för tidigt (egentligen 5 hållplatser för sent, med tanke på hur han väsnades), så vi får gå extra långt och så han får möjlighet att kyla av sina upphettade kinder efter längst-bak-i-bussen-tjatet.
Väl hemma vill han gå ut och åka pulka.
"Åka pulka på vaddå?" frågade jag och kände hur irritationen växte och det började krypa och klia på hela kroppen och ett skrik satte sig i halsen och tryckte på och ville ut ut ut.
"Titta ut! Ser du någon snö i backarna? Det enda som finns är is is och is. Det går inte ens att gå ju utan att halka och slå ihjäl sig. Pulka? Nädu gosse, du får nog hitta på nåt annat. Jag har inte lust att gå ut."
Han hade slutat lyssna för länge sen och såg väl att min mun slutat röra sig, då han återigen frågade:
"Mamma, kan vi gå ut?"
Jag trodde jag skulle explodera, men lyckades behärska mig och svarade:
"Jag har ingen lust sa jag ju!"
"Ska vi skrinna då!"
Men förb.... tjat, tänkte jag. Fast tanken var inte dum. Skrinna är kul. Och efter all cheesecake jag satt i mig, behövde jag nog en extra motionsrunda idag.
Så vi packade ihop oss och drog till Islandias utebana och sköt puck en timme.
När vi gick hand i hand mot bilen, kände jag mig pigg och glad och sa till Joel att det var en bra idé det där med skridskoåkningen.
"Jag vet" sa han.
Para sig.
Min vän Furello* lyfter ett varnande finger och säger:
"Passa dig, snart blir du parig. Går på parmiddagar och bär likadana joggingdresser." Igår höll han på dö när jag sa att jag och Calle (aka. Mr Lång) satt och lade pussel.
"Pussel?! Herregud, nu går det bara utför."
Jag försökte förklara att jag köpt pusslet till mig själv och att det ligger framme och att jag knappast kunde gå fram och slå Calle på fingrarna för att han var där och hjälpte mig och försökte passa in de omöjliga himmel- och havbitarna i varandra.
Furello himlade med ögonen (föreställde jag mig ialla fall, men jag vet inte riktigt för han sitter på andra sidan nätkabeln) och skrev: "Säg till mig på skarpen den dag jag ska på parmiddag.Tack på förhand."
Så jag funderade på det här med parighet, som jag tidigare också bara suckat över. Och jag kom fram till detta:
Det är roligt att göra saker ihop med någon man tycker om!
"Någon man tycker om", det kan vara många det. Det kan vara pojkvän/flickvän, kompis, föräldrar, syskon, barn eller husdjur, t ex. Jag gillar att promenera med Seidi. Det är okej. Är det äckligt parigt då om man promenerar med pojkvän/flickvän? Jag gillar att äta middag och ha trevligt med mina föräldrar. Är det parigt om man gör det med pojkvän/flickvän? Jag gillar att åka skridskor med Joel. Är det parigt om man gör det med pojkvän/flickvän?
Om man tycker om någon, vill man väl vara tillsammans med denna någon och ha trevligt och mysigt!
Men jag tror att det Furello menar med parighet, är väldigt pariga par som gör allt tillsammans och inte viker en tum från varandras sida. Detta kan, enligt Furello, få ödesdigra konsekvenser. Han menar att man tappar bort sig själv, för att man är så parig att man ser sig själv som en enhet och till slut glömmer man bort sig själv och sina egna behov och intressen (Furello, 200?)
Jag tycker man ska forstätta spendera tid med den man tycker om och göra saker ihop, även om det är pariga saker som att pussla eller skriva inköpslista tillsammans. MEN man får inte glömma bort att man är två personer i ett förhållande. Därför bör man även göra saker på egen hand, ha sina egna vänner, sina egna intressen, vara ensam ibland och undgå att hamna i fällan då man känner att livet inte spelar någon roll om Han/Hon inte finns där för stunden.
* Joniie Furello jobbar som bäst på en essä; "Parighetens Gissel", som kommer att utgivas inom en snar framtid, men som tyvärr är lite försenad p g a en fältstudie i Mexico.
Cheesecake.
Receptet? Här!
Har varit på isen idag igen, men ve och fasa vad kallt det var! Och Joel gnällde över att hjälmen satt tokigt. Och jag frös och var irriterad. Efter en kvart knatade vi kutryggiga hemåt i kylan och blåsten, värmde oss under täcke i soffan och drack varm o´boy.
Kvällsåkning.
Konstis i all ära, men visst är det roligare att åka på riktig is!
I flera dagar har jag och Joel sett långfärdsåkare susa runt på Slemmern och vi bestämde oss för att göra ett teståk vi med.
Nu är det ju inte alltid så lätt att bara besluta sig för att dra på sig skridskomunderingen och sticka iväg. Först måste man bråka om huruvida man ska gå ner till sjön eller ta bilen och om det faktiskt går att ha mössa under hjälmen, vilket man behöver när det är skitmånga minusgrader.
Sen kommer man på hundrasjutton andra saker att bråka om och när man bråkat klart är det becksvart ute och man hade hellre satt sig i soffan med en kopp te och läst slutet på Stieg Larssons spännande kriminalroman än att bege sig ut i kylan.
Men ska det åkas skridskor så ska det!
Efter att vi promenerat ner till Nabben, knöt vi på skrillorna och tände Joels pannlampa, som jag monterade på hans hjälm. I skenet från lampan och stjärnorna tävlade vi sedan om vem som var snabbast och åkte snålskjuts med Seidi.
När klockan var 21 var Joel "varm i ögona" och jag läste bok och nattade. Som vanligt kom han tassande en stund efter vi sagt gonatt, denna gången "höll han på bli sjuk".
"Jahapp" sa jag och slog igen boken, gick till köket, drog fram medicinlådan och viftade med en panadolsupp framför hans varma ögon.
"Jaa" utbrast ungen och drog fram en stol. "Du sitter här och så hänger jag över dig, så går det bra!" sa han och drog ner kalsongerna och lade sig tillrätta med rumpan i vädret.
Smått konfunderad över sonens glädje över att få en suppositor i rumpan, gjorde jag det jag skulle och skickade honom till sängs med kampferdroppar på bröstet för att underlätta nästäppan.
Egoister.
Jag är ingen perfekt människa:
Jag gnisslar t ex tänder på natten.
Jag pruttar öppet.
Jag är långsint.
Jag skjuter på jobbiga saker och tar alltid itu med dem för sent.
Jag är dålig på att uttrycka känslor.
Jag är ombytlig i humöret.
Jag är inkonsekvent.
Jag är trög (tankemässigt).
Jag är dålig på att prata i telefon (kan iofs räknas som en bra egenskap).
Jag betalar inte alltid mina räkningar i tid.
Men jag ljuger inte och jag är inte egoistisk!
En lögn är en oriktig utsaga som uttalas såsom varande sann, med avsikt att få dem som tar del av utsagan att anta dess riktighet trots att den som uttalar den vet att den är osann (http://sv.wikipedia.org/wiki/L%C3%B6gn).
Etisk egoism är tanken att man ska göra det som är i ens egenintresse. Det som är i ens egenintresse kan lika gärna vara skadligt för andra, nyttigt för andra eller neutralt för andra. Etisk egoism ska inte förväxlas med rationell egoism, som hävdar att det är förnuftigt att handla i sitt egenintresse, men inte att det är ett etiskt imperativt. Etisk egoism kräver inte att individer struntar i andras välbefinnande, inte heller kräver det att individen avstår från att ta andras välbefinnande i åtanke. Det tillåter möjligheten för bådadera så länge det som väljs är effektivt i att tillfredsställa egenintresset.(http://sv.wikipedia.org/wiki/Etisk_egoism, min kursivering)
Under tre års tid har jag bytt lägenhet och bott granne med en egoist och lögnare. Och sen är det man själv, dumsnällingen (ingen träff på wikipedia) som får ta skiten.
Som tur var kan dumsnällingen bli arg ibland och stå upp för sin sak för att rättvisa ska skipas.
Som tur var har dumsnällingen lättare att få folk på sin sida än egoisten, vars personlighet lätt skiner igenom.
Ishockeyträning.
Många barn och föräldrar (pappor) trängdes på Islandia igår när det var ishockeyträning för småknattar, den yngsta född -03 och de äldsta i 7-8:års åldern.
Det var första gången för Joel och han var uppspelt och ivrig när jag knöt hockeyrören på plats och knäppte på pottan på huvudet. Det enda han var orolig för var att tappa bort klubban, som inte var namnmärkt. De andra barnen var vana vid träningarna, utrustade till tänderna och skrann som proffs. Joel såg lite stel ut i jämförelse, men han kämpade tappert på och stödde sig på klubban för att inte ramla allt för ofta.
När träningen var slut var Joel glad:
"Såg du mamma!? Jag var nästan snabbast!"
Jag hade under träningen funderat ut vad jag skulle säga och "trösta" honom med, nåt i stil med: "Du får ju tänka på att de har tränat mycket längre tid än du... du ska se att du snart blir lika snabb som dem... det är ju första gången, nästa gång går det säkert ännu bättre" osv. Men si det behövdes inte, Joel var nöjd över sin prestation och skröt över hur bra han var på att vara målvakt, hur snyggt han kunde sträcka upp klubban i luften och glida på skridskorna och hur snabb han var.
Nu tjatar han om att han ska ha full utrustning som de andra barnen, men jag tror han får skrinna med skateboardskydden ett tag. Han är ju rätt ombytlig i humöret, efter nästa träning kan han vara urförbannad och tänker sluta med hockeyn....
Jag förtydligar.
En stor förvirring har uppstått efter min "rebus".
Uppgiften var alltså att ni med hjälp av de tre bilderna som ledtrådar skulle komma fram till en låtttitel. Listade ni ut låttiteln, skulle ni få reda på Mr Långs förnamn som belöning. Förnamnet hade alltså inget med själva "rebusen" att göra.
Jag ska ge bättre instruktioner nästa gång!
Morgonen har för övrigt börjat med att jag torkat upp hundspya och förfrusit tår och fingrar på morgonpromenaden. Fy tusan vad kallt det är!
Nu ska jag läsa om manlighetens omvandlingar.
Alltså.
Förnamn: Carl. Med C.
Nu blir jag lite orolig med tanke på att Carl själv läser bloggen. Undrar vad han tycker om att han är såhär på tapeten? Jag måste höra mig för innan jag går vidare med fler rebusar.
Gonatt.
Rebus
Okej. Ni ska koppla ihop bilderna med en låttitel.
Belöningen bli ett förnamn!
Nyfnikna?
Nu är ni allt bra nyfikna va? Det är lite det som är meningen. Man vill ju verka lite mystiskt och lämna ute de allra mest privata detaljerna så det får vara upp till mina kära läsare att fundera och spekulera... t ex i vem den här omtalade Mr Lång är för någon. Jag t o m vilseledde min egen mor med make, när de skulle lämna av Seidi utanför Långs hus. Det var inte riktigt planerat, utan berodde mest på taskig vägbeskrivning och jag råkade ju säga sen att de kört lite fel. Genast började frågorna hagla:
Mor: "Fel? Jaha... men var bor han då?"
Jag: "Där (pekar) ungefär vid den där grå Volvon, där svänger man in. Han bor granne med Tessa"
Mor (kikar med lång nacke): "Jahaa... Är det där du träffat honom?"
Jag: "Nej."
Kort och koncist. Utan att avslöja för mycket.
Nu när Moster Gun börjar skicka nyfikna kommentarer och min Mor har information om var "objektet" bor, är jag rädd för att det börjar lukta sammansvärjning här. Jag är inte dum! En sjukskriven Mor, som börjar bli led på att gå hemma hela dagarna kan lätt få saker för sig. Hon har ivrigt berättat om sin nya hobby; "släktforskning". Det är rätt talande, va? Där sitter hon och researchar och gräver fram betydelsefull information, samtidigt som hon ställer till synes oskyldiga frågor till mig. Och med tanke på sin för tillfället dåliga fysik, kommer hon att skicka ut Gun på spaning.
Jag kommer åtminstone att se mig om en och två gånger innan jag kliver in genom porten på Södragatan, för att förvissa mig om att det inte ligger någon moster med kikare i buskarna och trycker.
Nåja, jag är ju inte den som är den. Visst kan jag avslöja saker, men inte gratis. Antingen betalar ni mig, eller så löser ni helt enkelt den här rebusen i byte mot information. Rebusen kommer i nästa blogg.
Oren och illaluktande.
Vi pratade om skräckfilmer, orenheter, tarmsköljningar och fastningskurer och jag bestämde mig för att prova på nåt sådant för att rena min alkoholiserade kropp. Åke påstod att han, efter att han druckit någon slags vidrig saltlösning, fått fart på magen och tömt alla slaggprodukter och till sist kunde han spegla sig i sin tjocktarm. Så ren var den! Det lät onekligen lockande. Alla onyttigheter jag ätit de senaste dagarna och all alkohol jag druckit har gjort min mage uppsvälld, sur och lös.
Nåja, jag kanske ska vänta till efter helgen. Man vet ju aldrig vad som är i göringen då. Kan hända att man blir sugen på en öl eller två...
Nu ska jag ialla fall iväg och träna!
Fem dar.
Avfärd till Härnösand. Spenderar 6,5 stela timmar i buss innan jag anländer till Härnta på kvällskvisten. Termometern visar -20 grader. Brrrr.
Måndag 29/1
Kursintro och jag vet fortfarande inte om jag får börja kursen då jag inte fått nåt antagningsbesked, men det löser sig till slut. På kvällen ska vi fira Maggan som fyller år, samt Christer som nyligen fyllt 40. Det blir en tur till vårt stamställe, Pub Bittens, där vi "skjuter" pil och dricker öl och har skitkul! Vi sjunger "Ja må hon leva" för Maggan och Christer och lite senare på kvällen kommer bartendern och frågar om vi inte kan sjunga för en annan gäst som fyller år samma dag. "Javisst" säger vi och vrålar:
"Vad är det för en dag? Vad är det för en dag? Nej, det är ingen vanlig dag, för det är Henriks födelsedag, hurra, hurra, hurraaa!"
Stackars lille Henrik fick sedan skamliga förslag av alla berusade "äldre gammtanter" (mja, han fyllde 22.. så t o m jag kunde räknas som gammal...) Jag och mina rumskamrater tyckte det var bäst att avlägsna oss innan vi hakade på tantsnuskattacken mot Henrik, så vi gick snällt hem och lade oss.
Tisdag 30/1
Sov bort den otroligt sega Socialisationsföreläsningen som pågick hela dagen. Jag menar, hur tror de att folk kan koncentrera sig i fem timmar? Även om man skulle ha varit intresserad gick det ju inte att lyssna mer än en kvart i sänder, innan man blev tvungen att luta sig bakåt och vila ögonen litegrann. Jag roade mig mest med att rita porträtt av alla föreläsare och göra pratbubblor till dem, för att något så när komma ihåg vad de sagt.
På eftermiddagen åt vi resterna av Maggans goda köttfärspaj och Jennys goda sallad och sippade lite vin innan Maggans klippkunder kom till vår korridor. Där fläkte vi ut oss med popcorn, vin och öl, medan Maggan skötte om sina kunder och berättade vansinniga historier från sin tid som verksam frisör, bl a om hur äckliga gubbar smygrunkat under skynket under tiden hon klippt dem. Iccchhh!
Onsdag 31/1
Hemfärd. Beslöt mig för att skolka från skolan för att hinna hem med sista färjan. Ännu 6 fantastiskt härliga timmar på stekhet buss, som jag mest sov bort eftersom jag var lite trött av någon anledning...
I god tid satte jag mig sedan på tunnelbanan från Cityterminalen till KTH för att inte en gång till missa bussen till Grisslehamn. Jag väntar och väntar.... och väntar.... Så kommer Eva, som jag känner litegrann, och vi börjar fundera på varför vi är de enda människorna på busshållplatsen och varför bussen aldrig dyker upp. Jag anar oråd och ringer mor som "glädjer mig med den goda nyheten att båten inte går!" Jaha. Fy fan vad trevligt. Ska jag bryta ihop nu eller sen? Jag svär en stund och undrar om det är slumpen som gör att jag har sån förbannad otur att alltid missa mina planerade hemfärder. Eva och jag bestämmer oss för att ta Amorella till Långnäs, som är framme kl halv fyra på morgonen.
Vi köper varsin biljett och promenerar från Slussen ner till Vikingterminalen där vi sätter oss och väntar på att få gå ombord. Vi bestämmer oss för att göra det bästa av situationen och ha trevligt istället för att deppa ihop.
Väl ombord åt vi fin middag på restaurang, delade en flaska vin och störde oss på högljudda och oförskämda finnar. Länge satt vi och åt och pratade och när vi till sist bad om notan, fick vi en varsin snaps! Kanske ett trick för att få mer dricks? Efter maten gick vi till baren och tog en öl + jäger (specialpris)... och ytterligare en öl.
Torsdag 1/2
Kvart i tre på morgonen väckte jag mr Lång och bad honom komma och hämta oss, vilket han så snällt gjorde. Han är minsann en liten ängel! Imorse fick jag lite skuldkänslor för att den trötte stackarn försov sig, helt slut av att skjutsa runt på fyllon mitt i natten. Efter att Lång åkt till jobbet, somnade jag om och drömde konstiga drömmar med mycket naket och sprit i. Jag tror jag behöver rensa ur min smutsiga kropp från alla gifter jag satt i mig de senaste dagarna. Det börjar gå mig åt huvet.