jeneli

Här kommer det - Årets julgnäll.

Jag tror bestämt jag smittats av farsans julpessimism. Fast det vet vi ju alla, att pessimism smittar av sig.
Men jag har svårt att tycka att julen ska betyda gemenskap, fridfullhet och tindrande ögon.

För det första - vi är en jävligt splittrad familj!
Mina föräldrar lever inte tillsammans och jag lever inte tillsammans med mitt barns far. Detta betyder att julen blir ett slags vartannat år-firande. Ena året utan barn och det andra med. Och det förstnämnda är inte så kul. Oavsett om jag har Joel hos mig eller inte så har jag dilemmat: "Var ska vi vara?" Här har det dock utvecklats ett slags vartannat år-firande också - ena julen hos mamma och andra hos pappa. I år blir det hos pappa. Och eftersom mina syskon lider av samma var ska vi vara-dilemma, så vet jag ännu inte om det blir bara jag och pappa, eller om någon annan tänker dyka upp. (Just nu håller pappa och jag på och funderar på vad vi ska ha på vårt lilla julbord. Ingen av oss fixar att laga till någon julmat, så det blir väl till att köpa Bra köks lådor, Felix risgrynsgröt, Abba sill och färdigkokt skinka. Nå, det funkar väl det med.)

För det andra - julklappsköpet.
Vem ska man köpa åt, vilka förväntar sig en klapp och vilka tänker inte ge? Får jag en klapp vill jag också ge. Ibland bestämmer man sig för att inte köpa till varandra, men så vill man ändå ge "någonting litet" som till slut blir någonting stort och dyrt för att man inte har någon fantasi som räcker till att luska ut vad den där lilla, fyndiga klappen skulle vara för nåt. En enkel regel som jag försöker hålla mig till är att bara köpa till barnen. Vuxna kan idag själva skaffa sig det de behöver. Men ah, ni vet... "jag vill ändå ge någonting litet..."

För det tredje - förväntningarna.
Joel är ett barn och barn äääälskar julen. Jag minns ju själv hur det var! Men jag kan inte dela hans entusiasm och iver. Jag önskar verkligen att jag kunde få de där julkänslorna och få lust att pynta fint, skaffa gran och många tända ljus som man ska ha redan i slutet på november. Jag glömmer t o m att sätta i julgåva i hans julkalender! Jag bryr mig inte om ifall Julkalendern på teve är bra i år eller inte och jag har ingen julskiva som snurrar 24/7 i cd-spelaren. Jag kan inte leva upp till de där förväntningarna, jag hoppas att han är glad över att få en "riktig" julafton med tomte och klappar.

Sist och slutligen brukar julen ändå bli okej. Och det är väl ett tecken på sann pessimism, att först ha negativa tankar om det som till slut ändå blir bra.

Tomten, jag önskar mig lite optimism i julklapp.

Jag hörde någonstans att det som definierar värsta sortens gnällspik är att man gnäller och klagar på saker man inte kan göra nåt åt. Men jag tycker nästan det är ännu värre att gå runt och klaga på saker som man faktiskt kan förändra.

Nu tänker jag gnälla över 1) en sak jag inte kan göra nåt åt och 2) en sak jag kan förändra.

1) Det här jävla vädret! Det är mörkt när man stiger upp, mörkt under dagen, mörkt när man kommer hem och mörkt när man ska gå och lägga sig. Det är blött och asigt. Det är fruktansvärt att köra till jobbet varje morgon när man måste spänna och anstränga ögonen för att se var man befinner sig på vägen, eftersom det är kolsvart, regnstänk på vidrutan och bilar med starka strålkastare i möte. Jävla klimat, alltså!
(Och nu kanske någon vill hävda att man visst kan göra nåt åt vädret genom att sopsortera och cykla de 30 kilometrarna till Ödkarby istället eftersom klimatförändringarna som orsakas av oss elaka människor gjort att det är regn och mörkt i december istället för gnistrande snö. Men det jag menar med "inte kunna göra nåt åt" syftar till maktlöshet just nu, eller åtminstone inom de närmsta 50 åren.) 

2) Den lilla, trånga, stökiga lägenheten. Det är prylar ö-ver-allt! Och jag går runt och flyttar på dem, men då ligger de bara ivägen någonannanstans. Henrik hävdar att det inte är för liten lägenhet, utan för mycket prylar. Och jo, det kan han ha rätt i. Och jag fick lov att erkänna att om jag så bodde i ett slott skulle jag kasta grejer omkring mig. Men en större lägenhet med ett arbetsrum vore ju inte helt fel. Det jag kan göra istället för att gnälla nu är att:
- flytta till större
- städa
- hyra en lagerlokal
- elda upp skiten

Jag ska bara ta jullov först.

Joels skolas julfest innehöll allt man kan förvänta sig av en julfest:

- Klapprande lackskor i storlek 23 mot hårt gymnastiksalsgolv
- Ett sorl av röster och skrap med stolar
- Julsånger på overhead på väggen
- Ilskna, gastande småsyskon som överröstar skolbarnens röster uppifrån scen. Tänk att föräldrar faktiskt tror att de kan få småglinen att sitta stilla i över en timme! Antingen bär de sedan ut ungarna eller låter dem ligga och åla i mittgången
- Fotoblixtrande mammor och pappor som flockas nära scen i jakt på en bra bild på lille sonen/dottern som står och gäspar i kören. I vägen för alla de som inte har en kamera är de också. Han som satt bredvid mig trängde sig fräckt förbi min stol och satte handen på mitt knä för att få stöd i sin iver att fånga ett bra kodak moment. Sen pratade han HELA TIDEN med sin fru, som var tyst hela tiden.

Förutom de där obligatoriska tillbehören fick vi också se ett traditionellt julspel med Josef och Maria, herdar, får och vise män. Det var fin sång och dikter. Det var teater och tippe-tippe-tipp-tapp. Och på slutet ringdans (då satt jag i en soffa i bibliotketet med en pepparkaka och en mugg kaffe).

På torsdag har jag julfest. Vi har i vår inbjudan vänligt bett föräldrarna att hålla medföljande småsyskon i skack. Julfesten är till för eleverna, det är deras stora dag och det är synd om deras program sabbas av klapprande skor och höggljudda röster.