jeneli

Jag har för mig att det fanns ett program som hette så förut. Spara var duktig och sparsam, medan Slösa var omdömeslös och satte sprätt på slantarna utan att blinka.
Jag vill kalla mig en Spara - handlar väl inte så mycket skräp direkt. Men idag satt Slösa på min vänstra axel och övertalade mig om att jag nog borde handla ett Singstar. I och för sig har jag faktiskt önskat mig det jättelänge. Och det var ju löning idag, så varför inte? Sen hittade jag en fin jacka på realisation till Joel. 12 spänn = inte dyrt. Seidi behövde ett nytt fästinghalsband, för hon har badat slut på effekten av det gamla (två fetluskar har hon haft på sig), och då fick jag samtidigt syn på hundflytvästarna inne på Zooligan.
"Vi provar en" sa jag till Seidi och Joel hjälpte mig att kränga på flytdonet på den motvilliga hunden. Sen stod hon och såg så snopen och söt ut, så vi slog till. Och faktiskt är det ju så att man ska ha flytväst på hunden lika självklart som att man ska ha det på ungen.

Efteråt gick vi till bibban och jag lånade Det andra könet av Simone de Beavoir. En riktig tegelsten på 800 sidor. Jag har tänkt att jag ska bli lite upplyst och allmänbildad och kunna delta i den nu så aktuella jämställdhetsdebatten. Vi får se. Jag tycker ju det är roligare att läsa romaner.
Nåväl, efter bibbabesöket var vi vrålhungriga och gick till Svarta Katten och lunchade.

Nu har vi sjungit Poison och Växeln hallå. Joel ser på film. Jag ska ge mig på Beavoir.

Sent igårkväll, efter en ytterst kämpig färjtur med M/S Grisslan, var vi hemma från Kumlinge och vår minisemester som gick i målandets tecken.
Vi har varit sååå duktiga och målat hela stugan, som står inbäddad i en skog av tallar genom vilka man kan skymta viken nedanför. Vi har brottats med getingar, sett tre ormar och så många ekorrar som hoppar från tallegren har jag aldrig sett förut. Seidi har varit ett nervknippe under veckan och gnylat och gnisslat och på alla vis försökt smita ner till sjön för att fiska. Svansen har hängt som en slapp tamp rakt ner på henne av allt badande. Vi har konsumerat öl så att man fick skämmas när vi gick till Kumlinge andelshandel för att panta tomglas. 21 burkar Carlsberg och fyra 6-pack Karhu. Jag hade en plan, om någon skulle fråga skulle jag säga att vi hade haft midsommarfest med 20 personer inbjudna. Men vaddå?? Det går åt många jobbaröl i värmen!
På Kumlinge vimlar det av mygg och "fetluskar" - fästingar alltså. Varken jag eller Joel är vaccinerade mot TBE (jag vet jag vet, oansvarigt osv osv osv.) och det var nästan så att jag såg döden i vitögat när jag tidigt på morgonen plockade bort ett fastbitet as från hårfästet. Senare på dagen fick jag tandvärk och associerade den genast med den hemska sjukdomen.
"Nu börjar förlamningen" sa jag allvarligt till Henrik, som skrattade.
"Näää, inte sprider den sig sådär fort heller!"
Det kändes inte direkt betryggande. Hursomhelst är jag fortfarande vid god vigör och inte på något sätt lam. Till och med tandvärken har släppt.

Joel hittade en lekkompis i grannstugan, Robin som var 9 år. Det var tur det, så slapp man ha med honom och måla så mycket. Det var mest färg på ungen, även om han var jätteduktig och satt tålmodigt uppflugen på högsta stegen med färgpyts i ena handen och pensel i den andra. Jag stod på andra sidan stugan och kände mig rätt trygg ändå, då jag visste att mossa och blåbärsris skulle dämpa ett eventuellt fall. Men han höll sig på plats!


Henrik, utrustad med tant Hagars "rymddräkt" , ska plocka bort en getingbölla. Getingarna ville inte låta oss måla kring deras fina boning. Nähä, era vassa jävlar. Då blir ni dränkta i Raid, då!


Det var inget fel på arbetsivern. När själva stugan var färdigmålad tog jag itu med altanräcket. Den vita färgen blev ett lyft för hela kåken!


Joel och Seidi myser i soffan. Ni ser ju hur han såg ut i ansiktet! Även Seidi har fått lite rödfärg på sig.



Jag myser i soffan och ser lätt utvecklingsstörd ut.

Hemkommen från läger och det har firats midsommar. Midsommarfirandet gick mera lugnt till hemma hos Linda och Stefan. Lindas kompisar från Gävle var där och så hade ju vi med oss Joels kusiner Elias och Adrian. Alla ungar skötte sig exemplariskt och vi kom hem vid 01 på natten.



Såhär duktig var Joel att mata Adrian.
"Skulle du vilja ha en sån härn bebis?" frågade han mig.

Visst, säkert i framtiden. Men nog var man nöjd med att skicka hem de små liven senare på dagen. Jag är impad över de som har fler en ett barn!



Adrian var nöjd mest hela tiden. Likaså var hans storebror som tyvärr inte fastnade på någon bild, han sov så länge!!

Imorrn drar vi till Kumlinge!

Nu drar jag till Vårdö på läger med duktig vaxpropp i örat. Igårkväll åkte jag till hemmahäxan Tessa, som brukar ha bot på de flesta krämpor, och fick med mig ett öronljus och propplösande droppar.
Provade först med öronljuset. För er som inte vet ser det ut som ett rör som man håller mot örat och sedan tänder man eld på ändan och låter det brinna och dra ut skiten som hopat sig någonstans vid stigbygeln... hammaren.... spiken.... Det pyste och fräste om ljuset och värmde gott i örat. När jag eldat färdigt kändes det ingen större skillnad. Örat var lika tilltäppt som förut. Men mycket trevligt hittade jag i ljusstumpen då jag klippte upp den. Gula klumpar som jag måste klippa itu med sax för att undersöka. Joel var också mycket intresserad och vi stod och gårade vid diskbänken en bra stund medan Henrik gick förbi och gjorde äcklade grimaser.
Sen provade jag "proppdropparna", men örat är lika täppt som tidigare. Det susar i hela huvudet och jag hoppas jag inte får värk nu under veckan. Jag ska ta med proppdropparna och prova ikväll när jag ligger på madrassen i Vårdös ungdomslokal.

Hejdå!

Usch, det är ett fult ord.

Ialla fall, jag lånade boken Bitterfittan av Linda och läste ut den på ett par dar bara. Patriarkat, feminism, ojämlikhet var ämnet (surprise, surprise). Det är viktigt, visst är det det. Men ibland är det som att allting går till överdrift litegrann. Det generaliseras lite väl mycket i boken, men på vissa ställen känner man igen sig och tänker att nog bor det en liten bitterfitta i mig också.

Idag, till exempel, har jag varit bitterfittig. Och det är svårt i ett sånt förhållande som jag har, för man vet inte om man borde vara bitterfitta. Nu pratar jag om mitt barn, som inte är hans. Skulle det vara hans barn skulle jag slå näven i bordet och kräva att han någongång kunde lyfta fingret och hjälpa Joel med att fixa dataspelet, laga en kvällsmacka, läsa saga och natta och allt annat som mamman ska göra.

"Mammaaaaaaaaaaaaaaaa??? Mammaaaaaaa??? MAMMMAAAAAAAAAAAAAAAAAA???!!!!!"
"Fråga Henrik!!!!!"
"Han kan inte!"

Däremot kan han plocka i och ur diskmaskinen, han sköter oftast tvätten och är noga med att bädda sängen. Han lagar ofta mat och gnäller över att det ligger grejer överallt. Sånt som inte jag kan. Kanske vi är rätt jämlika ändå. Alltså, jag kanske inte borde vara så bitterfittig?

Lille Adrian Erik döptes i Saltviks kyrka i lördags. Hela konkarongen var bjuden och alla hade haft ett finger med i spelet, tydligen. Farmor Britt läste ur barnevangeliet och hon klarade biffen, minsann. Inget prat i nattmössan där inte. Och så hade ju jag och Joel hade under ett par dagars tid övat in en sång att framträda med. Det var Ann-Catherine som ringde och frågade om inte Joel kunde sjunga, han som är så modig.
"Det vete fåglarna" sa jag."Men jag kan fråga!" Och jovisst, han vill ju alltid visa framfötterna, den ungen.
"Det kan du slå dig i backen på att jag gör" sa han på ett ungefär.

På lördagen var vi sent ute, eftersom det var bilkö på västernäsvägen pga alla avslutningsfirare. "Nu brinner det i knutarna" mumlade jag när vi tio minuter innan dopet skulle börja, inte hade kommit längre än till Färjsundsbron. I grevens tid anlände vi till kyrkan och fick en femminuters övning innan det var dags för Adrian Erik att bäras fram till altaret. Lite psalmer hit och dit och lite prästsnack och sen var det äntligen dags för tvåmannabandet J&J att framträda med Trollmors vaggsång. Jag ska inte sticka under stol med att jag darrade lite på manschetten när vi klev fram till altaret och jag drog ett första D-moll på strängarna. Men Joel, som har skinn på näsan, kastade sig hals över huvud in i låten och vi klarade biffen!

Efter framträdandet i kyrkan fick Joel verkligen blodad tand för det där med att uppträda. Direkt vi kom till "efterfesten" ville han att jag skulle dra fram guran och lira Tvärtomvisan, så han fick uppträda igen. Jag var beredd att kasta in handduken, men när det kommer till kritan så är det rätt trevligt att vara trubadur.

Så vill ni anlita ett proffsigt tvåmannaband - ring J&J. Vi har alltid nåt i bakfickan!

_________________________________________________________________

Okej... hur många idiom finns det i texten??

P.S Jag kan rekommendera boken Ordförrådet, Althoff & Nyberg. Mycket roligt i den. Snart kommer det nog en metaforblogg.