Stavfel kan va roliga.
Man hade ju önskat att den där "han-peelingen" innebar att bli gniden från topp till tå av en het och vass hane, men icke.
Jag glömde d:et.
HanDpeeling.
Bara emot.
Nu tror ni jag ska skriva om den lyckade lördagskvällen, va?
Nä.
För den blev minsann inte långvarig. Men den var ju härlig så länge den varade, min s.k "uppiggarkväll på Cikada".
Vi som var samlade var Tessa, Sandra, Jajja, Marie, Anne och jag och vi började lätt med lite fotbad och hanpeeling. Bastun var bokad till kl 20 och vi trängde in våra svettiga rövar på lavarna och svalkade av oss i poolen under överinseende av ett gäng halvfulla golfare som fick lära sig "rumpsim" av Sandra. Några glas vin slank ner och efter bastun skulle vi göra oss vackra med hjälp av supersminkaren Anne. Det var då, när jag satte mig tillbakalutad och slöt ögonen i "sminkstolen" som världen började snurra och illamåendet steg i halsen. Det var bara att gå och böa mitt i sminkningen. Jag kämpade tappert in i det sista, men fick till sist ge mig och cykla hem under stor möda.
Och söndagen ska vi inte ens prata om. RUTTET är ordet - ruttnare än ruttnast. Jag kan säga att jag nu vet exakt vilken form "porslinsskålen" i badrummet har, jag vet hur vattnet kröker sig där nere i djupet och jag vet att jag aldrig mer vill ligga med näsan i toan en hel dag igen.
Joel som varit hos Mommojohan över natten kom hem på eftermiddagen och läste för mig i sängen. Han pysslade med sitt sykort och städade sitt rum.
"Stig upp och gå och duscha, det hjälper" sa han vuxet och förståndigt.
"Mjjaaahhhh... jag får väl prova med det" kved jag och böade lite innan jag gick in i duschen. Sen piggnade jag i efter att Henrik hämtat pizza och jag fått vila ytterligare två timmar.
Herregud.
Nä.
För den blev minsann inte långvarig. Men den var ju härlig så länge den varade, min s.k "uppiggarkväll på Cikada".
Vi som var samlade var Tessa, Sandra, Jajja, Marie, Anne och jag och vi började lätt med lite fotbad och hanpeeling. Bastun var bokad till kl 20 och vi trängde in våra svettiga rövar på lavarna och svalkade av oss i poolen under överinseende av ett gäng halvfulla golfare som fick lära sig "rumpsim" av Sandra. Några glas vin slank ner och efter bastun skulle vi göra oss vackra med hjälp av supersminkaren Anne. Det var då, när jag satte mig tillbakalutad och slöt ögonen i "sminkstolen" som världen började snurra och illamåendet steg i halsen. Det var bara att gå och böa mitt i sminkningen. Jag kämpade tappert in i det sista, men fick till sist ge mig och cykla hem under stor möda.
Och söndagen ska vi inte ens prata om. RUTTET är ordet - ruttnare än ruttnast. Jag kan säga att jag nu vet exakt vilken form "porslinsskålen" i badrummet har, jag vet hur vattnet kröker sig där nere i djupet och jag vet att jag aldrig mer vill ligga med näsan i toan en hel dag igen.
Joel som varit hos Mommojohan över natten kom hem på eftermiddagen och läste för mig i sängen. Han pysslade med sitt sykort och städade sitt rum.
"Stig upp och gå och duscha, det hjälper" sa han vuxet och förståndigt.
"Mjjaaahhhh... jag får väl prova med det" kved jag och böade lite innan jag gick in i duschen. Sen piggnade jag i efter att Henrik hämtat pizza och jag fått vila ytterligare två timmar.
Herregud.
Klagoblogg2.
Saker jag stör mig på:
1. Folk som kommenterar ens bloggar bara för att de vill ragga läsare eller röster till någon löjlig blogg-tävling. Kul vore det sedan om blogglänken ledde till någon spännande blogg med smarta och roliga inlägg. Dessvärre kommer man allt som oftast in på en rosa sida med "Gullmaja" som fotar sig själv och "dagens outfit".
2. Radiopratare med talfel.
Talfel är ett handikapp och det kan man inte gör något åt, men liksom vissa ansikten kanske inte passar lika bra i teve som i radio, så borde journalister med talfel hålla sig till tidningsmediet.
I Sveriges radio P3 finns det en reporter som har så kraftigt talfel att man enbart är fokuserad på vad han säger fel och tappar helt fokus från själva nyheten.
Jag vet att jag är elak.
1. Folk som kommenterar ens bloggar bara för att de vill ragga läsare eller röster till någon löjlig blogg-tävling. Kul vore det sedan om blogglänken ledde till någon spännande blogg med smarta och roliga inlägg. Dessvärre kommer man allt som oftast in på en rosa sida med "Gullmaja" som fotar sig själv och "dagens outfit".
2. Radiopratare med talfel.
Talfel är ett handikapp och det kan man inte gör något åt, men liksom vissa ansikten kanske inte passar lika bra i teve som i radio, så borde journalister med talfel hålla sig till tidningsmediet.
I Sveriges radio P3 finns det en reporter som har så kraftigt talfel att man enbart är fokuserad på vad han säger fel och tappar helt fokus från själva nyheten.
Jag vet att jag är elak.
Syntmaster.
En bra sak då:
Jag har blivit en hejare på att lira på synten! Det bästa köp jag gjort på länge! (Har jag sagt att jag köpt en synt... i somras.)
Just nu har lirar jag låtar ur Robbie Williams easy keyboard-boken. Är inte Angels hans bästa låt, så säg!
Den 24 oktober ska jag gå en musikfortbildning, då skall det skapas musik på datorn!
Jag har blivit en hejare på att lira på synten! Det bästa köp jag gjort på länge! (Har jag sagt att jag köpt en synt... i somras.)
Just nu har lirar jag låtar ur Robbie Williams easy keyboard-boken. Är inte Angels hans bästa låt, så säg!
Den 24 oktober ska jag gå en musikfortbildning, då skall det skapas musik på datorn!
Klagovisor.
Ikväll ska jag till Cikada på "hemma"spakväll. Det ska bli sååååå sköööööönt!
Emellanåt får man ju nervsammanbrott här när man ska passa upp på sin sjuåring stup i kvarten. Jajajajaj, jag veeeeet. Det är mitt fel, jag borde ställa mer krav osv osv osv. Men när klockan är 07 på morgonen och man är stressad och ska iväg på jobb, då väljer jag att servera frukost och hjälpa med kläder istället för att gnata om det, bli irriterad, till slut arg och sen lämna av en ledsen pojke på "föris". Sen kan man undra varför jag fortfarande springer och serverar en lördagmorgon när vi inte ska iväg till nånstans....
Lätt nervsammanbrott får jag också när jag inte kommer iväg på mina träningar!!!! Avancias bokninssystem är bra på många sätt, men när man bokat in sig och tänkt att åka och träna men mitt i allt inte kan komma loss hemifrån så får man ändå snällt betala för passet. Vattengympan var ju bara att glömma igår också, vilket inte gjorde helghumöret till ett glatt humör. Jag blir frustrerad och irriterad om jag inte får röra på mig!
Bara klagovisor på bloggen numer, hör ni. Men imorgon, när jag fått komma ut och lufta mig lite så kanske det känns bättre.
Emellanåt får man ju nervsammanbrott här när man ska passa upp på sin sjuåring stup i kvarten. Jajajajaj, jag veeeeet. Det är mitt fel, jag borde ställa mer krav osv osv osv. Men när klockan är 07 på morgonen och man är stressad och ska iväg på jobb, då väljer jag att servera frukost och hjälpa med kläder istället för att gnata om det, bli irriterad, till slut arg och sen lämna av en ledsen pojke på "föris". Sen kan man undra varför jag fortfarande springer och serverar en lördagmorgon när vi inte ska iväg till nånstans....
Lätt nervsammanbrott får jag också när jag inte kommer iväg på mina träningar!!!! Avancias bokninssystem är bra på många sätt, men när man bokat in sig och tänkt att åka och träna men mitt i allt inte kan komma loss hemifrån så får man ändå snällt betala för passet. Vattengympan var ju bara att glömma igår också, vilket inte gjorde helghumöret till ett glatt humör. Jag blir frustrerad och irriterad om jag inte får röra på mig!
Bara klagovisor på bloggen numer, hör ni. Men imorgon, när jag fått komma ut och lufta mig lite så kanske det känns bättre.
Misslyckad.
Åh, vad jag önskar att jag kunde byta liv med någon just nu.
Någon som inte är så blåögd, så impulsiv, så ansvarslös och naiv som jag. Och någon som inte är så fattig som jag. Jag tar fel beslut och går med ett dåligt samvete över den som betyder mest av allt för mig - mitt barn. Åh vad jag önskar att jag fick sticka ner huvudet i sanden och vila där ett tag för att sen titta upp på världen igen och se att allt har löst sig. Men så funkar det inte... Man får stå för sina handlingar och sina beslut.
Åh, jag instabila människa, jag förtjänar lycka som alla andra. Men varför ska det vara så svårt att hitta den?
Någon som inte är så blåögd, så impulsiv, så ansvarslös och naiv som jag. Och någon som inte är så fattig som jag. Jag tar fel beslut och går med ett dåligt samvete över den som betyder mest av allt för mig - mitt barn. Åh vad jag önskar att jag fick sticka ner huvudet i sanden och vila där ett tag för att sen titta upp på världen igen och se att allt har löst sig. Men så funkar det inte... Man får stå för sina handlingar och sina beslut.
Åh, jag instabila människa, jag förtjänar lycka som alla andra. Men varför ska det vara så svårt att hitta den?
Bra dag.
"Vi får de barn vi förtjänar" hette en föreläsning med Britt-Louise Theglander som gick av stapeln för nåt tag sen och som jag tyvärr inte gick på. Däremot har det snackats mycket om den såhär i efterhand och då i bara positiva ordalag. Enligt kollegerna är Brittan väääldigt skärpt och säger bland annat att man måste se sig själv i spegeln när man tampas med "bråkiga barn" - vad gör jag och vad kan jag göra för att hjälpa det här barnet?
Nu är inte mina elever särskilt "bråkiga", men jag får ändå ta och titta mig i spegeln dagligen och fundera kring arbetet i klassen och hur man ska få vissa knaggliga saker att funka bättre. Vissa dagar kan man känna sig helt nedslagen och tänka "vad gör jag för fel????" och andra dagar känns det jättebra!
Idag har jag haft några otroligt fina lektioner tillsammans med mina rara ettor och jag tror helt enkelt att det gick bra för att jag igår satte mig ner och funderade allvarligt på vad jag skulle hitta på för att förbättra ett par dagliga moment i klassrummet. Jag gjorde upp en tydlig strategi och var lika tydlig när jag presenterade den. Är det nåt jag lärt mig under dessa veckor i ettan är det att man måste vara TYDLIG, nästan till överdrift.
Och när jag sen märker att ungarna förstår vart jag vill komma och de är med på noterna, ja då vet jag varför jag valt det här yrket. Topp!
Nu är inte mina elever särskilt "bråkiga", men jag får ändå ta och titta mig i spegeln dagligen och fundera kring arbetet i klassen och hur man ska få vissa knaggliga saker att funka bättre. Vissa dagar kan man känna sig helt nedslagen och tänka "vad gör jag för fel????" och andra dagar känns det jättebra!
Idag har jag haft några otroligt fina lektioner tillsammans med mina rara ettor och jag tror helt enkelt att det gick bra för att jag igår satte mig ner och funderade allvarligt på vad jag skulle hitta på för att förbättra ett par dagliga moment i klassrummet. Jag gjorde upp en tydlig strategi och var lika tydlig när jag presenterade den. Är det nåt jag lärt mig under dessa veckor i ettan är det att man måste vara TYDLIG, nästan till överdrift.
Och när jag sen märker att ungarna förstår vart jag vill komma och de är med på noterna, ja då vet jag varför jag valt det här yrket. Topp!
Lilla Knytte.
Nu har jag snott bilder igen, men är inte mitt lilla brorsbarn Adrian lik Knyttet?!
"Knyttet" har blåsor på fingrarna.
"Knyttet" har blåsor på fingrarna.
Drunknad i koppen.
Ännu en punkt på listan över Jenelis mindre smarta drag.
Satt vid datorn igår eftermiddag med kaffekoppen på bordet bredvid. Simultansk som jag är, pratade jag samtidigt i telefon, och i brist på utrymme på den belamrade bordsytan lade jag telefonen ovanpå kaffekoppen. Fortsatte med datapysslet och gick sedan därifrån och lämnade som vanligt allt efter mig.
Senare ropar Joel att det ringer och jag börjar lyssna efter ljudet ("var har ja telefoon då?"), men inte hör jag nånting. Kommer på, javisst ja, den ligger vid datorn....
.... i kaffekoppen
.... med kaffe i.
Vibrationerna skickade luren rätt ner i svarta havet och sen var den trots ihärdiga återupplivningsförsök stendöd. Inte förrän imorse när den vilat ut ordentligt fick jag igång den. Men den är inte sig själv. Den vägrar emellanåt att svara mina uppmaningar som att ringa upp någon eller sätta på ljudlöst. Den stänger av sig själv och den får olika spasmiska infall som att avbryta pågående samtal.
Jag måste ändå ge mig den äran att jag alltid haft telefoner som hållit, för att jag varit noga med dem och använt dem sparsamt. Nångång får jag väl tabba mig också...
Sim.
Så har ännu en helg gått. Vi har inte gjort nånting, förutom att jag och Joel åkte på vårt, numer nästan obligatoriska, Mariebadsbesök. Vi har så kul där! Det är racerfart med simdräkten mellan skinkorna i vattenrutschen, vi hittar på det fulaste simsättet, vi leker kurragömma och tävlar om vem som kan vara ovanför ytan längst vid utepoolen. Sen går vi till Spicy café och fnissar lite elakt åt ryskan med den gälla rösten som jobbar där.
Joel fick en liten lillasyster i torsdags, så han har varit till BB både i fredags och en stund i dag och hälsat på syrran. Först blev han lite besviken över att det inte blev en lillebror, men nu verkar han nöjd över att det blev en bebis överhuvudtaget.
Jomeeen, i fredags var vi ju faktiskt till Linda och Stefan och lirade guitar hero. Jag tror hela gänget var fredagströtta, så vi tog kväll tidigt och åkte hem.
Nu ska jag gå och hjälpa Joel. Han sitter och kämpar med en sy-bild (han har ritat en bild av ett hus och nu sitter han och syr konturer) och jag hör hur han stånkar och kämpar med trasslande garn.
Joel fick en liten lillasyster i torsdags, så han har varit till BB både i fredags och en stund i dag och hälsat på syrran. Först blev han lite besviken över att det inte blev en lillebror, men nu verkar han nöjd över att det blev en bebis överhuvudtaget.
Jomeeen, i fredags var vi ju faktiskt till Linda och Stefan och lirade guitar hero. Jag tror hela gänget var fredagströtta, så vi tog kväll tidigt och åkte hem.
Nu ska jag gå och hjälpa Joel. Han sitter och kämpar med en sy-bild (han har ritat en bild av ett hus och nu sitter han och syr konturer) och jag hör hur han stånkar och kämpar med trasslande garn.
My way!
Igår hade jag mitt första föräldramöte. Inte första någonsin, men första med den här föräldragruppen. Jag har träffat de flesta flera gånger förut, så jag var inte så nervös inför kvällen. Jag hade förberett mig noga och så hade jag Tove, specialläraren, med som stöd. Likfan satt jag där knallröd i ansiktet och stammade efter fem minuter. Jag försökte kyla ner kinderna med mina kalla händer, skrattade lite och ursäktade mig med att säga "hoh, nej nu blev jag nervös mitt i allt!". Tove klappade mig på axeln och föräldrarna tittade överseende på mig när jag hakade mig vidare fram punkt för punkt på föredragningslistan.
Jag och listor är ingen bra kombination har jag kommit på. Det blir så uppstyltat och konstlat istället för spontant och lättsamt. Visst är det bra att ha punkter som man ska ta upp för att inte glömma nåt viktigt, men man ska inte följa dem slaviskt i tur och ordning som jag gjorde igår.
Jag måste lära mig att göra saker på mitt sätt och inte alltid titta på hur alla andra gör. Jag tar mycket efter hur man gjort tidigare och ofta tänker jag på vad andra ska tycka om mitt sätt och mina metoder. Men jag antar att jag måste bli lite mer övertygad om att mitt sätt är det bästa sättet och jag måste kunna motivera varför jag gör som jag gör. Men det kommer, det kommer.
Helg.
Joel och jag har haft en riktig lanthelg i Sund hos Mommojohan. Vi åkte på fredagen, fick en god GI-middag, gick till Skrakholken och hälsade på kusin Jesper och hans sambo Rafaela och barnen Roger och Rebecka. Roger är 5 år och leker gärna med Joel. Lilla Rebecka är ett år och så otroligt söt så man vill bita i de där runda kinderna. Pojkarna lekte och paddlade flotte, simmade, körde lådbil och sköt med Joels ärtpistol, medan jag och Rafaela snackade skit. Lite svårt att förstå henne ibland, hon är ju brasse. Senare såg vi på Eurovision dance kontest och lade oss sent.
På lördagen hade vi fullspäckat program:
Joel klappar tackorna i fexet. Den ena var 22 år, halvblind och när vi bräkte åt den trodde den att vi var fårkompisar.
Joel rider på Mysla, fast tycker det går lite väl sakta i skritt.
Kisspaus. Mysla undrar vad Joel håller på med.
Buster fick stanna i stallet istället.
Hoppsan, det gick lite för fort i backen! Tur att Joel är noga med hjälmen.
På lördagen hade vi fullspäckat program:
Joel klappar tackorna i fexet. Den ena var 22 år, halvblind och när vi bräkte åt den trodde den att vi var fårkompisar.
Joel rider på Mysla, fast tycker det går lite väl sakta i skritt.
Kisspaus. Mysla undrar vad Joel håller på med.
Buster fick stanna i stallet istället.
Hoppsan, det gick lite för fort i backen! Tur att Joel är noga med hjälmen.
Mommogympa.
Min boxarvän Erica har länge försökt lurat mig att prova på vattengympa. Nu har hon gjort illa foten och kommer att vara borta från träning rätt länge, så då passade jag istället på att gå på den där vattengympan som man inte behöver någon sparring-partner till.
Lite förutfattade meningar hade jag angående det där... jag menar, Farmor har gått på vattengympa och jag hade en föreställning om att de som skulle vara i bassängen var jag och ett gäng äldre, rundlagda damer med duschmössor. Men jag hade fel. Nåja, nästan fel. Min grupp bestod av ett gäng tjejer i olika åldrar, allt från 20+ till 40+ skulle jag tippa. Och de var inte särskilt rundlagda heller. Vi stod och huttrade i omklädningsrummet en stund medan gruppen före oss avslutade. Personerna i den guppen var dock av den större och äldre sorten, de som antagligen väljer vattengympa för att de knappt kan röra sig på land.
Nåväl, passet var rätt lagom att börja med. Vi trampade, boxades och hoppade under ytan. Vi cyklade på korvar och tvinnade runt med nån slags stång. Och visst kändes det i kroppen sen när man steg upp ur vattnet. Nu har jag bokat in mig på åtta vattengympor.
Lite förutfattade meningar hade jag angående det där... jag menar, Farmor har gått på vattengympa och jag hade en föreställning om att de som skulle vara i bassängen var jag och ett gäng äldre, rundlagda damer med duschmössor. Men jag hade fel. Nåja, nästan fel. Min grupp bestod av ett gäng tjejer i olika åldrar, allt från 20+ till 40+ skulle jag tippa. Och de var inte särskilt rundlagda heller. Vi stod och huttrade i omklädningsrummet en stund medan gruppen före oss avslutade. Personerna i den guppen var dock av den större och äldre sorten, de som antagligen väljer vattengympa för att de knappt kan röra sig på land.
Nåväl, passet var rätt lagom att börja med. Vi trampade, boxades och hoppade under ytan. Vi cyklade på korvar och tvinnade runt med nån slags stång. Och visst kändes det i kroppen sen när man steg upp ur vattnet. Nu har jag bokat in mig på åtta vattengympor.
E ni där?
Jag läser på mammas blogg och kan inte annat än hålla med henne om att det är skitslött att inte få kommentarer på bloggen. Fast i och för sig är jag själv dålig på att kommentera på andras bloggar. Synden straffar sig själv.
Jag har förresten bloggat i tre år, kanske dags att lägga av och skriva nåt vettigt istället.
Fast en tre årig "dagbok" vill man inte bara ta bort i ett knapptryck, det är sjukt hur mycket som hänt på dessa år! Otaliga fyllehistorier, otaliga klagovisor och otaliga flirtar och ehm... "vänner" har jag haft. Tänk att jag delat med mig av allt detta, herregud vad ska folk tro om mig. Om nån nu läser...
Och nej, jag skriver inte bara för mig själv. Om jag inte ville att någon skulle läsa och ge respons skulle jag väl skriva en vanlig hemlig dagbok med röda hjärtan och lås på. Ska jag förresten skaffa, tror jag!
P.S Detta är inte något slags desperat försök att få lite bekräftelse av den typen man sökte efter i högga: "Äääee, ingen tycker om mig, jag är så ful och fet!!" och så bara väntade man på att alla skulle komma rusande och krama om en och säga att "Alla äääälskar ju deeej, du är jätterolig och du är inte alls feeeet. Kolla på miiiig. Jag är mycket feeetareee!"
P.S 2 Trageton är en lustigkurre, typisk norrmann. Jag funderar på att muntra upp stämningen i auditoriet med en norgevits imorgon. Nån som har någon på lager? (Kolla, jag är smart och lägger ut en liten fråga för att se om någon nappar = en kommentar... kanske.)
P.S 3 Nu har jag gnällt färdigt.
Jag har förresten bloggat i tre år, kanske dags att lägga av och skriva nåt vettigt istället.
Fast en tre årig "dagbok" vill man inte bara ta bort i ett knapptryck, det är sjukt hur mycket som hänt på dessa år! Otaliga fyllehistorier, otaliga klagovisor och otaliga flirtar och ehm... "vänner" har jag haft. Tänk att jag delat med mig av allt detta, herregud vad ska folk tro om mig. Om nån nu läser...
Och nej, jag skriver inte bara för mig själv. Om jag inte ville att någon skulle läsa och ge respons skulle jag väl skriva en vanlig hemlig dagbok med röda hjärtan och lås på. Ska jag förresten skaffa, tror jag!
P.S Detta är inte något slags desperat försök att få lite bekräftelse av den typen man sökte efter i högga: "Äääee, ingen tycker om mig, jag är så ful och fet!!" och så bara väntade man på att alla skulle komma rusande och krama om en och säga att "Alla äääälskar ju deeej, du är jätterolig och du är inte alls feeeet. Kolla på miiiig. Jag är mycket feeetareee!"
P.S 2 Trageton är en lustigkurre, typisk norrmann. Jag funderar på att muntra upp stämningen i auditoriet med en norgevits imorgon. Nån som har någon på lager? (Kolla, jag är smart och lägger ut en liten fråga för att se om någon nappar = en kommentar... kanske.)
P.S 3 Nu har jag gnällt färdigt.