Midsommar, hus och sånt.
Imorrn drar vi ut till Kumlinge igen en vecka. Sen spenderar vi Juli månad i stan. Härligt det med!!
Köp i stöp?
Berglunds skrot.
Nu vet man att Österleden bör undvikas i största möjliga mån under en veckas tid. Har man ungen med sig i bilen och passerar vet man hur det slutar. Endera dagen står man där och ser sig själv betala hutlösa priser för att ungen ska få åka någon av de livsfarliga attraktionerna.
Detta år är inget undantag. Jag visste att jag skulle bli tvungen att åka dit. Traska in med parvel vid handen och nästan svimma då ljudvolymen slår emot en som en vägg. Blicka ut över attraktionsutbudet som ser likadant ut år efter år. Det ger en Villa villekllakänsla på något sätt. Men istället för målningar av Pippi är det någon som på ett mycket dåligt sätt försökt porträttera Angelina Jolie som Lara Croft och Uma Thurman med svärdet i Kill Bill.
Sen står jag där och irriterar mig på de sjukt otrevliga karlarna som sköter de gnisslande och hackande åkattraktionerna. De bevärdigar en ens inte med en blick när man står där med sin förväntansfulla unge vid handen som darrigt räcker fram den rosa, svindyra papperslappen som berättigar till en tur. Att de inte säger tack eller varsågod vid lappbytet kan jag förstå, de talar knappast svenska. Men ett leende. En nick. Är det för mycket begärt?
Sedan spänns ungen fast i karusellen, bilen, bergochdalbanan med i bästa fall en rostig järnbom och i värsta fall ett murket snöre. Någon trasig vagn som står ställd bredvid attraktionen vittnar om att man får vara glad om just den vagnen din lille avkomma sitter i håller ihop. Idag t ex kroknade tornen i hoppslottet. Biljettkillen var ursinnig "Ungarna hoppar alla på samma ställe, det går inte!" Inte förrän en mamma drog ut sin pojke, som istället sjunkit ner i det som borde studsa och nära på kvävts insåg han att det kanske berodde på själva slottet. Att det var för lite luft. En annan gång gick en av de där järngrejerna som det slår gnistor om i radiobilarna av. Det var ju bara tur att den inte ramlade i skallen på någon oskyldig chaufför.
Nej, gott folk. Vill ni gå på tivoli, spara pengarna och kör en heldag på Grönan. Ett åkpass som du kan använda en hel dag kostar väl lika mycket som tio biljetter på Berglunds tiv... förlåt Berglunds skrot.
Prylar.
Folk häpnas över min lilla TV, den blir t o m utskrattad emellanåt. "Är det där din TV?!" Gertrud lovade dyrt och heligt att se till att skaffa mig en ny TV till min 30årsdag om jag inte hade gjort det själv tills dess.
Finemang. Har jag klarat mig med denna såhär länge, lär jag klara mig ett år till ;) Vill bara påpeka att jag faktiskt blivit erbjuden gratis TVapparater, gamla, tjocka 26 tummare typ. Men en sån kommer inte in här. De är så gräsligt fula! Nej, ska jag byta TV ska jag byta till en platt!
Joel 9 år.
Men tvärtemot många andra som ojar sig över vart tiden tar vägen, att barnen blir stora så fort, osv. så ser jag fram emot varje år då Joel blir ett år äldre. Det är så kul att se honom växa upp, se att han lär sig massa saker, hur hans personlighet utvecklas och hur han mer och mer blir en speciell människa. Jag brukar roa mig med att fundera på hur han är om 5, 10 år, hur han är som vuxen.
Min kompis F sa en gång såhär om Joel:
"Joel är en skön kille. Du behöver inte vara orolig, det kommer att gå bra för honom!"
Det känns fint att höra :)
"-ungen", som jag brukar kalla honom för. Före bindestrecket fyller jag i vad som är aktuellt för dagen. Igår var han t ex och red med Gummor Linda, då blev han Rid-ungen. Idag är han Födelsedags-ungen :)
Räkna pengar.
På tisdag ska jag på lånesamtal till banken. Jag har varit duktig och läst på lite om räntor, priser etc för att verka lite världsvan. Jag har även kollat mina kontoutdrag för att jag ska kunna redogöra för mina månadskostnader. Jag tog de där rubrikerna som Charlie och Mattias har i Lyxfällan:
- boende
- mat
- kläder
- transport
- övrigt
- lån
- sparande (helt onödig att ha med för min del...)
Det var nästan lika dramatiskt som på TV när jag satt och kollade utdraget och räknade.
Arkipelag 10,00
Arkipelag 4,80
Arkipelag 4,80
Arkipelag 4,80
Runes taxi 14,50
Vad i helvete? Hur mycket går det på en kväll egentligen?? Köpte du faktiskt sådär många öl?? Du måste sluta gå ut och kasta bort dina pengar!
Trots dessa häva Arkipelagnotor upptäckte jag att jag varje månad borde ha ca 300 euro kvar på kontot. Vart fan har de där 300 eurosarna försvunnit? Jag har nämnligen inte sett till dem! Nåja, jag kan ju ha räknat lite fel någonstans och får väl vara glad att det inte fattas 300 varje månad.
Dagligen utsätts vi för svåra, men livsviktiga val. Ska jag låna pengar eller inte? Blir det något hus eller inte? Bör jag vara mer sparsam med mina pengar eller kasta bort dem på Arkipelag? Ska jag dricka alkoholfritt eller 4,6%?
Stugan.
Klockan 8 rev jag upp Joel ur sängen.
"På med kläderna, vi åker om en kvart!"
Joel var trött och frusen när vi satte oss i bilen med packning, färgpytsar och hund. I rasande fart tutade vi ner till Hummelvik och möttes av en folk- och biltom hamn. Inte en färja så långt ögona nådde.
Jag fick syn på två gubbar i reflexjackor och frågade dem:
"Går det ingen färja här idag?"
"Joooo.... no gör de de no. Klockan 12."
Sen visade han mig tidtabellen och jag insåg att jag tagit fel på dag. Vi åkte tillbaka mot Sund, tog en glass på Prästö Camping och hittade en strand där Seidi fiskade och Joel fångade spindlar i spigghåven i två timmar.
Tillbaks till Hummelvik. Först av alla i kön. Får syn på skylten med priser en bit bort. Kisar och försöker avläsa.
"Vad står det på den där skylten?" frågade jag Joel.
"29 euro" svarade Joel.
Jag satte vred om nyckeln, u-svängde och körde upp på parkeringen.
"Vi går ombord!" bestämde jag. Vilka jävla ockerpriser! Som tur träffade jag Lina, Nathalie och Nick som skulle åka bil, så vi fick lasta in grejerna i deras bil.
Vi blev hämtade av Farmor vid hamnen och sen till stugan och måla! Jag målade till halv tolv på tisdagsnatten och fortsatte direkt på onsdagsmorgonen.
Jag tog förebilder, men glömde efterbilderna. Så jag sparar dem till sen.
På torsdag drar vi dit igen för midsommarfirande. Sen vete tusan hur länge vi stannar.
Visning.
Vi skulle få varsit sovrum. Vi skulle kunna ha en liten snickeboa i friggeboden. I garaget skulle das auto stå varmt och tryggt på vintern.
Så himla perfekt!
Det tyckte dessvärre en hoper andra människor också. Det var fullt hus på visningen och jag kan tänka mig att priset inte stannar vid de 125.000 som var satt.
Nåja. Vad är väl en bal på slottet...
Har snart en nioåring.
Nånting händer med Joel just nu. Den så lugna och fina killen har stundvis lite jobbigt med att vara. Jag misstänker att han genomgår en av de där "faserna" som inträffar vid olika åldrar. Kollade lite på nätet och hittade den här beskrivningen av nioåringen som jag tycker stämmer in rätt bra.
9-års krisen
Denna kris brukar infinna sig då barnet är mellan 7-12 års ålder. Detta är förstadiet till puberteten. Utvecklingskrisen handlar om krav och kompisar. Nioåringen upplevs ofta som strullig, orolig och slarvig med ett otydligt språk. Nioåringen är en sökare och grubblare och upplevs ofta som lite dyster. Barnet söker sig själv, sina kompisar, livets mening och en uthärdlig tillvaro. Missmodet och oron dämpar barnets alerta iver och entusiasmen grumlas av verkliga och inbillade besvikelser. Under den här perioden är det livsviktigt att ha kompisar och passa in.
Barnet behöver återigen mycket närhet och ömhet under denna utvecklingsperiod. Det är viktigt att ge barnet tid och lyssna på vad det har att säga. Nioåringen är inte svår att ha att göra med om man bara kan få honom eller henne att förstå att man verkligen vill bara vara en vän. Att göra roliga saker med barnet kan vara upplyftande för alla i denna något svåra och dystra utvecklingsperiod.
_________________
Det jag markerat med fet text är typiskt för Joel just nu. Efter ett utbrott häromdagen då jag frågade honom vad som skulle göra honom glad igen, var svaret: "En kram". Hans favorituttryck är: "Du LYSSNAR ju aldrig!"
På fredag fyller han nio år.
Stora pojken, men samtidigt så liten.
Någge gott!
Litet recept:
Koka haricot verts.
När det är färdigt, smiska i:
en liten bit finhackad purjo
en näva salladsmix från Go Green
lite olja
och
Knorrs dressingmix på påse, alt. grön pesto.
Veva runt och förtär.
(Jag åt detta med en bit solrosbröd med smör och makrillfilé)
Zombie.
En Zombie Walk är en arrangerad offentlig sammankomst med människor som klär ut sig till zombier och promenerar tillsammans genom en stad. Zombieparaderna har kommit att bli allt vanligare i stora städer, särskilt i Nordamerika. Den första dokumenterade ickekommersiella zombieparaden hölls i Toronto i Kanada år 2003.
Källa: Wikipedia
Bild från aftonbladet.se
Stockholmshelg.
Jag och den blivande bruden Linda åkte på fredagskvällen och träffade Maria utanför tunnelbanan i ett regnigt Mälarhöjden. Vilket fint ställe! Marias och Emils lägenhet låg så mysigt innanför en vitmålad trägrind. Vi gick runt hörnet på huset och möttes av en hisnande utsikt ner mot vattnet. Ytterdörren låg inbäddad i klätterväxter och det kändes nästan som om man ville huka sig lite när vi klev in. Och oooh, så mysigt det var innanför dörren. Det var riktig stugkänsla med vitmålad panel och små fiffiga lösningar.
Jag var toanödig.
"Skinndörren, där är toan" sa Maria.
Ja, ni hör ju. En dörr i skinn, liksom. Haha.
På lördagen tog vi tricken in till stan i jakten på den perfekta brudtärneklänningen. Det var inte det lättaste att hitta! Vi gick i sjuhundra butiker, billiga, dyra, mittimellan. Efter ett par timmar slog vi oss ner på Burger King för att pausa och få lite mat i oss. Mitt i allt gör Maria stora ögon och pekar på någonting bakom mig.
"Ko-ko-kolla. Där står en zombie och tar ketchup".
Jag svängde mig om. Mycket riktigt. Blek och blodig stod zombien där och arbetade med ketchuppumpen.
Vi tittade lite förvirrat på varandra tills en skarp smäll på rutan väckte oss ur vår zombiehypnos.
Fler zombies kom staplande och brölande utanför. De kastade sig mot rutorna till hamburgerhaket och lämnade blodiga handavtryck efter sig.
Jag skulle uppskatta att det var ett par tre hundra döingar som passerade oss. Det var lustigt. Maria hade hört talas om det här zombietåget tidigare. Men exakt varför stan blivit invaderade av zombier vet jag inte.
Efter ännu ett par timmars letande kom vi till slut hem till Marias lya med varsin klänning. Enkel och billig, men helt fin. Och efter lite middag åkte vi till Medborgarplatsen för att kolla på bio - Sex and the city 2. Den var underhållande! Absolut värd att se.
Sen åkte vi "hem" igen och satt uppe och pratade tills Linda sa att mina ögon såg konstiga ut.
Hemfärd i söndags och nog är det ju så - borta bra, men hemma bäst.
Ojojojdå.
En månad har gått sen sist, och på den månaden har det väl inte hänt särskilt mycket i den oförskönade verkligheten. Men jag ska erkänna att jag saknat det lite. Jag har längtat efter att få dela med mig av mer eller mindre viktiga händelser. Som t ex för nån vecka sen då jag påbörjade en riktig jävla gnällblogg.
Det hela handlade om hur bra alla andra har det och hur jävligt jag har det. Hur lyckliga folk är och hur avundsjuk jag är. För just precis så kändes det för stunden. "Vad folk gnäller i onödan" var själva konentan på klaget. Men sen insåg jag att jag nog var väl drastisk. Och motsägelsefull. Vad har jag att gnälla över?
För vem är det som just gått på 10 veckors sommarlov (det är så länge ledigt att jag inte ens är säker på hur länge det är. Är det tio veckor eller "bara" nio?)?
Och det roliga börjar redan på lördag. Då ska jag nämnligen åka till Stockholm och hänga med två sköna brudar. Vi ska se nya SATC-filmen, prata skit och kolla på brudtärneklänningar.
Usch, jag känner att det var en dålig inledning på Jenelis oförskönade sommarlovshändelser. Men detta är bara början!
Nu är det dags!
Igår hade vi skolavslutning och precis nu ska jag iväg på scemaläggning till skolan.
Vi hörs snart, kära vänner och ovänner.
Puss och kram