jeneli

Eftersom Joel avskyr att åka bil fick jag hitta på nåt kul att göra på vägen hem från Sund.
"Ta lite bilder på mig då" sa jag. "Säg vilken pose jag ska göra bara!"

"Okej" sa Joel. "Se galen ut!"


"Nu ska du se cool ut!"



"Nu är du en tjuv som håller i en pistol!"



"... en gammal tant som kör bil!"



"... en tuffing som lyssnar på hårdrock!"



"Du gömmer dig för polisen!"



Den här sista bilden är lite lustig, här kan man tro att Joel säger: "Se dum ut", men han knäppte en bild när jag inte visste om det.

Ingen fungerande dator hemma. Bilen är fortfarande obesiktad och idag skall Seidi till veterinären med inflammerade analsäckar och långa klor. Det hopar sig, liksom.
Till på köpet är det en fullspäckad vecka med föreläsning till 21 i måndags, möte på skolan till sent på eftermiddagen i går + Joels fotbollsträning på kvällen. Föräldramöte/middag på eftis idag och sen direkt till Rangsby skola för jurydeltagande i Småstjärnorna. Imorrn är det 70-talsfest och jag har fortfarande inga 70-talskläder.

SEN har vi lov i tre dagar.

Joel har haft svårt att komma till ro och somna på kvällarna. Först efter 22 har han kommit till ro - efter det att mamman blitt arg och snäsig och han blivit ledsen. Jag bestämde mig för att ta itu med saken och få en kväll utan gråt och sura miner.

Steg 1 - tidigare sänggående. Läggningsproceduren skall inledas 20.30 SHARP! Förhoppningsvis somnar han då innan 21.
Steg 2 - byt ut kvällsmålet. Tidigare har Joel druckit te på kvällarna. Te med typ tre teskedar socker i. Och alla vet vi vad socker gör med småglin... Te i sig är väl inte så bra heller, tror jag.
Steg 3 - Mamman gosar en stund längre med gossen i sängen.

Alla stegen gick smidigt och enkelt. Joel accepterade den nya tiden, mjölken och framförallt att få ha mamma i sängen! Det slutade med att vi båda somnade och när jag vaknade skyndade jag mig för att kolla klockan. 21.02 och gossen nassar sött. Jippiii!
Nu får vi bara hålla tummarna att den fula ovanan att ha mamma i sängen tills man somnar blir svår att bryta...

Här planterar Joel "olivträd".

I lördags var det uteserveringspremiär. Jag och Joel satt i solen på ett litet fik vid Hötorget och åt foccacca (å hur skrivs det?). Det var så varmt och skönt, det strosade vårglada människor förbi i lätta kläder och en bit därifrån hördes torghandlarnas rop:
"Jårdgobar! En för tjugi, två för treti!"
Vi köpte en (förpackning) för tjugi och strosade runt en stund innan det var dags att gå och bänka sig för bion, "Marley och jag".
Det var en underbar och härlig film och jag grät så det skvalade på slutet.

Eftersom vi hade några timmar att slå ihjäl innan det var dags att återvända till Kapellskär, så passade vi på att shoppa lite. Joel har lätt för det där med shopping. Han river helt enkelt åt sig några plagg som ser ut att passa. Han vet vad han vill ha och han lyckas på nåt vis matcha det han köper även om det går fort.
Han köpte sig en snygg, rutig hatt, ett par slitna baggy jeans (kalsongerna skall synas...), ett par shorts och ett par rutiga tygskor. Han svidade om på plats och såg så cool ut att jag inte kunde slita blicken ifrån honom. Han liknade Jason Mraz (här borde jag ha en bild... men... ni vet....).

För mig är det mer omständligt. Jag ska gå in och ut ur sjutusen butiker, prova sjutusen plagg, muttra och svära sjutusen gånger över feta lår eller "konstiga storlekar" och hänga tillbaka sjutusen plagg med besviken min.
"Kan du bara inte ta nåt?" frågade Joel och slängde uppgivet ut med händerna.
Jag tog en kofta på rea för 149 kroners.

Hemma då....

.... chokladen som jag köpt åt kollegerna på färjan åt Seidi upp. Okej, hon var schysst och lämnade kvar hälften av de omslagna pralinerna i asken. Hon var också schysst och lämnade inget papper på golvet. Kanske man skulle börja med det - att äta upp pappret också. Det blir mindre skräp på det viset.
Jävla gam.

Alandica kultur och kongress. Jävla fjantigt namn. Fast bättre än att döpa ett badhus till Mariebad.

Hursomhelst ärade jag, liksom EMD, Alandica med ett besök ikväll. EMD hör väl inte till mina idoler direkt, men däremot Joels. Han ääälskar dem och tycker att alla i gruppen är lika snygga! Det var ett myller av barn /släsch/ ungdomar i entren och efter en stunds köande under överinseende av en välbemannad vaktstyrka med hörsnäckor och stärkta kragar fick vi tåga in i stora salen och sätta oss högst upp på läktaren. Det dröjde inte länge, enligt mig, och alltför länge, enligt Joel, innan Erik, Mattias och Danny entrade scenen. Sorlet i salen förbyttes mot jubel och sen var det igång!
Nu är jag ingen lysande rescencent (jag kan nog inte ens stava själva ordet rätt) men jag tror att jag vågar skriva att det var avslappnad med en hel del skojjigt mellansnack:
- "Ja, både Danny och Erik har ju släppt singelalbum, men jag har ju inte släppt nåt än" sa Mattias.
- "Jo, tidigare i hotellrummet gjorde du det" fnissade Erik... eller kanske Danny.
Så lämplig humor för en trettonårig publik och en och annan förvuxen fjortis = jag!
Hursomhelst - från att ha klappat lite blygt i takt till musiken fann jag mig plötsligt ståendes på läktaren i kulturhuset med fjantigt namn. Jag sjöng och vevade med armarna och fnissade förtjust "Nu kommer min låt" när de sjöng "Jennie let me love you".
Sådär kul kan det bli en torsdagskväll! Tänk att vi kommit så långt på Åland att man helt spontant kan bestämma sig för att gå på konsert!

Kanske inte Alandica är så tokigt ialla fall...