Klyftan och dom
Just nu pågår friidrotts VM och jag sitter klistrad framför tv:n så ofta jag får tillfälle, naturligtvis. Klüft och gänget har ju haft träningsläger på Åland inför VM och bott på ett hotell alldeles intill grillen. En dag såg jag Kajsa stå och lura utanför grilluckan när jag gick förbi. Jag stannade till, gnuggade ögonen och tittade igen. Jovisst var det hon! Jag gick och gömde mej.
Vi ålänningar är ett konstigt släkte, blandning mellan finne och svensk, pratar svenska men tillhör finland, ser på svenska tv kanaler och äter svensk mat. Hejjar på Finland i hockey, men när det gäller friidrott är det de svenska stjärnorna vi hejjar på (kanske för att Finland inte har någon speciellt guldhopp i friidrotts VM...) Så när det kommer kändisar till stan vet vi inte hur vi ska bete oss. Ska man gå fram och hälsa ("Asså, guu vad du är bra, får jag din autograf") eller ska man låtsas som om det regnar och visslandes gå förbi? Tur att de haft öppna träningar på arenan, så man kunnat gå dit och glo för att inte känna sig så påträngande och få sig en autograf om man vill det. Lokaltidningarnas intresse har varit stort också förstås, och de haft stora löpsedlar om att "Systrarna Kallur syntes på stan".... "Klüft visade (k)lyft på höjdhoppsträning" osv Man måste till och med skriva i tidningen att en ålänning synts i Expressen. Men förutom en efterhängsen frilansfotograf har ändå stjärnorna fått vara ifred på Åland. Jag menar, inte tvärnitade jag med cyklen när jag passerade systrarna Kallur och nåra till på stan. Inte för att jag inte ville, utan för att jag är drabbad av den åländska blygheten.