jeneli

Jag är ensamstående mamma med en pojke på 4 år. Det känns som om man alltid har nånting att göra när man är mamma. Det är väckning, frukost och dagis. Sen jobb, hem, laga middag, reda upp, tvätta. Ut och sparka fotboll eller cykla en sväng. Kvällsmat, Bolibompa och natti natti.

Detta flyter ju ändå på rätt bra, förutom vissa trotskamper om vilka skor man ska ha, om tandborstning och "det är inte du som bestämmer!!!!" Men ibland strular det till sig och då har man ett helvete rent utsagt att få dagarna att gå ihop.

Idag, t ex. Jag skulle jobba till klockan 20 och hade ingen som kunde hämta sonen från dagis. Ja och är det ingen annan som kan, så måste jag göra det själv. Jag pratade snällt med min arbetskompis, tackade för att högsäsongen är över vilket innebär att det är lugnt om dagarna, satte mej i min gamla Datsun och fräste iväg till dagis efter barnet. Passade samtidigt på att rasta hunden och åkte sen tillbaks till jobbet. Förklarade för ungen: "Vad rooooligt! Du ska få vara med mamma på jobbet, visst ska det bli kul?" men tänkte samtidigt, hur f'n ska det här gå.... Jag utrustade honom med ett förkläde ("preciiiis sånt som mamma har, kul va?") och satte honom i arbete. Gladeligen fick han riva upp lådor med hamburgerbröd och stuva in dem i korgar, snoppa korv (vilket förstås var jättekul, snopp, hahaaa) och sopa upp skräp vid serveringen. När det blev långtråkigt, fick han äta vad han ville, glass, pommes frites och delicatobollar, bara för att han skulle vara nöjd ("men vi måste komma ihåg att borsta tänderna ordentligt ikväll" påminde jag). Och vips hade tre timmar gått och det var dags att åka hem. Jag kunde inte fatta att det gick så lätt utan minsta gnäll. Även om det kör ihop sig ibland, så löser det sig ändå i längden.

Tur ändå att sommaren snart är över och jag får återgå till pluggandet!