jeneli

Tre mammor, tre barn, en resa. Inledningen till en spännande berättelse om vår trip till Skansen i onsdags. Med tre barn kan allt hända. Joel 4 år, Li 19 mån och Fanny 15 mån med respektive mammor var glada och upprymda i onsdags morse då vi med våra stora barnvagnar, joddlande ungar och packning för minst en vecka gick vi ombord på M/S Ålandsfärjan. Såklart var det lekrummet som var höjdpunkten på hela båtresan, men vi hann ändå få i oss lite sjöfrukost innan vi gick dit. Joel ville ha hjälp med tv spelet och det slutade med att jag satt kvar och lirade medan han gav upp och kastade sig i bollhavet. Småflickorna var inte sämre, med risk för att drunkna simmade de modigt  runt bland bollarna, medan deras oroliga mammor stod bredvid redo att hugga tag i den som hamnade med huvudet under.


När båtfärden närmade sig sitt slut, baxade vi fram vagnarna till landstigningen för att hinna först till bussen. Tjejerna var trötta och deras mammor hoppades på att få plats med barnvagnarna i bussen så flickorna skulle få sova. Det blev ett race med mammor och vagnar, det var fler som ville ha sin vagn i bussen. Ulle (Fannys mamma) var först framme, men konstaterade besviket att det var "fel" buss, ingen man fick plats med någon vagn alls i alltså. Färden gick bra ändå, alla barnen (någon mamma också kanske) slocknade på vägen och var sen pigga och glada när vi kom fram till Stockholm. Vi började med att luncha på Mackedonken, sen knatade vi iväg mot Skansen. Det blev varmt! Det var bara Ulle som förutspått väderleken litegrann och hade sandaler och uppvikta jeans, jag och Tessa traskade på i varma jympadojor och jag hade gjort vadsomhelst för att bli kvitt jeansen. Tessa frågade sig om man fick gå runt i bara trosorna, jag och Ulle som känner henne rätt väl blev lite rädda att hon menade allvar och tittade oroligt på varann. Som tur var behöll hon byxorna på!


Efter att Joel frågat "När är vi fraaammeeee?" hundra gånger och jag försäkrat att "nu är det bara en liten bit kvar" lika många gånger, betalade vi in och började med att gå till Lill-skansen. Sedan betade vi av alla djuren ett efter ett. Ett och annat blöjbyte på vägen var givet, och en hastig matrast när Tessa och Ulle började undra varför deras tjejer var så gnälliga. Vi fikade på en uteservering och Joel åkte slänggunga och red på en häst. Mitt i allt började vi få bråttom, det är ju så att tiden går fort när man har roligt och vi mödrar ville gärna hinna shoppa lite också. Vi började sakta men säkert knata tillbaka. Nu var det hett, alltså, vi var alla svettiga och trötta. Fanny hade somnat i vagnen, men Li busade som värst och testade mamma Tessas nerver rätt kraftigt. Joel skrek: "Kör mej i röven!" hela tiden och vi skrattade. Han har svårt att skilja på R och L, och ville egentligen att jag skulle köra honom i löven så han fick sparka på dem.


Någon vidare shopping blev det inte, det var ingen som hade ork och lust. Men en sväng till H&M har man alltid krafter till, först till barnavdelningen såklart. När man är mamma är det helt plötsligt mycket roligare att handla där, än att köpa någonting till sig själv. Joel köpte en snygg tröja som han valde själv. Han har bra känsla för mode, fast han är bara fyra år. Han betalade själv och sa till expediten att klippa bort lappen (rappen) för han ville ha tröjan på sig direkt. När vi shoppat klart gick vi till cityterminalen och pustade ut. Barnen fick springa av sig lite så de skulle klara av att sitta still en liten stund i bussen ialla fall. Färden gick lika bra som förut, småtjejerna somnade och Joel satt nöjd och lyssnade på cd-skivor. Fast emellanåt tog han av sig lurarna och frågade: "Är vi framme snart?"
Återigen satt vi i lekrummet på båten och såg på när ungarna vilt vältrade sig i bollhavet och attackerade leksakerna. Vi åt middag i cafeterian, kyckling och ris. Fanny försökte äta ris med sina små knubbiga händer, men det mesta hamnade på golvet. Joel käkade köttbullar och spillde lingonsylten på bordet innan han välte ett glas mjölk ovanpå. Men han var duktig och hjälpte servitrisen att duka av. Sen hittade han en hårsnodd på golvet, som han envisades med att hitta ägaren till, så han sprang fram till en flintskallig gubbe i bordet bredvid och frågade om han möjligtvis tappat en hårsnodd.


Resan gick mot sitt slut och vi var nöjda med dagen och det tog inte många minuter innan Joel somnade när vi kom hem. Okej, berättelsen kunde ha varit mer spännande som att något av barnen hoppat in till björnarna eller villat bort sig mitt i storstan, men vi var glada vår trip inte bjöd på sådan dramatik.