jeneli

Jag antog ett par dar efter nyårsafton en utmaning, denna utmaning skulle bli mitt nyårslöfte; att va lite galen, ta chanser och risker. Göra kuliga saker och skita i konsekvenserna, så länge de inte innebar döden eller fara för annans liv. Nu sitter jag och funderar... vad har jag gjort under dessa 3½ månader som gått? Svaret: Nada!

Jag önskar verkligen att jag kunde förgylla bloggarna med rader om alla spännande upptåg jag haft för mig, men det verkar inte bättre än att jag misslyckats med mitt uppdrag. Iofs, året är långt ifrån slut än och jag har inte tänkt sitta i min unkna soffa och ruttna i väntan på att det, som i Harry Potter, flyger in ett brev genom brevinkastet med besked om att jag blivit antagen till en trolleriskola eller nåt annat spännande. För det första har jag inte ens nåt brevinkast, så jag hade snällt fått knalla ner till postlådan för att se om ugglorna lagt nåt i den. För det andra krävs det väl lite mer ansträngning än så för att få som man vill.

Jag avundas såna som jobbar och sliter ett år och lever på svältgränsen för att sedan ta sina sparslantar och dra till nåt avlägset land. Och hela reskassan går åt till flygbiljetten, så när de kommer fram till landet står de panka mitt på en gata och undrar varfan de ska ta vägen nånstans. För ett ögonblick kanske de undrar vad de gett sig in på och t o m längtar hem. Men de tar sig samman, slänger Fjällrävenryggan (i vilken de har packat tre par trosor, en tandborste, kamera, pass och solskyddsfaktor 20) över sin svettiga axel och söker upp ett billigt vandrarhem där de får sova i en sunkig säng och tvätta sig under ett stuprör. Fast tyvärr är det torrperiod, så inget vatten kommer. Ännu svettigare och skitigare än dagen innan betsämmer de sig för att gå iväg från den lilla staden, för att se hur människorna lever uppe i bergen. Vägen är lång och oländig, de ramlar flera gånger och blir ännu skitigare och svettigare.
En och annan skorpion eller kanske en skallerorm hotar under skosulorna, som blir allt slitnare. När solen står som högst på himlen, hittar de äntligen ett härligt vattenfall där de kan svalka av sig. Det svider lite i såren som rivits upp av taggiga buskar i terrängen, men de grimaserar bara lite och stänker på lite sprit som fanns kvar i fältflaskan från nyårshelgen. Det borde göra susen, tänker de, klär på sig och går vidare.
På kvällen kommer de fram till en liten by, några svarta små barn kommer springande och välkomnar dem med glada rop och klapp. De bli omhändertagna, får äta bröd som stekts på en plåtbit över öppen eld och dricka mjölk från en mager get som springer runt bland en skock hönor. Sedan är det fest i byn och de är hedersgäster. Det dansas kring öppen eld, äts konstiga frukter de aldrig hört talas om och alla är glada. De får sova i en hydda och väcks av tuppen innan gryningen. Alla i lägret sover och de betsämmer sig för att det är dags att bryta upp och lämna den lilla byn.

Jag avslutar historien där, tror jag. Men visst lät det spännande!