jeneli

Det började ju så bra, jag fick upp Joel ur sängen utan tjafs, fixade frukost och han såg en stund på Harry Potter, medan han åt. "Jag vill inte bråka idag, mamma" sa han mellan tuggorna. Jo, nä... det är ju bra, men på nåt sätt så gjorde det mig så sorgsen. Han sa det bara sådär mitt i allt, i förbifarten bara. Eftersom de flesta morgnar slutar i bråk, så var han väl less på det. Men hur gick det sen...? Jo, jag hann hiva in ungen i hans rum innan det var färdigt. För nåt löjligt som fick mej att gå i taket. Och det värsta är att han vet exakt vilka knappar han ska trycka på, vad som är de känsligaste punkterna... han vill fan att jag ska bli arg!! Sen blir vi vänner igen, kramas och pussas och jag får brottas med det dåliga samvetet hela dagen och tänker att vi ska hitta på något kul när jag hämtat honom från dagis. Jag hämtar honom, och så tar det bara nån timme, så är vi där igen... ska det vara såhär?!

Andra stunder är han en liten ängel, så omtänksam och gullig och rar. När jag var lite sjuk för ett tag sedan, passade han upp med saft och stoppade om mig med en filt på soffan. Han är så gosig och pussig och säger saker som: "Du är så söt så jag vill bita dig i näsan!" Men i nästa sekund kan jag vara "den dummaste mamman som finns, inga mammor får vara såhär dumma mot sina barn!" Och då tänker jag, "herregud, han kanske har rätt, hur beter jag mej egentligen?" Men man måste ju för tusan sätta gränser åt ungen!

Exempel: Mamma Jenny ville göra sin son glad och hämtade honom från dagis promenerandes med rattkälken på släp. Mamma Jenny hade fixat varm o´boy i termos och macka för att de tillsammans skulle ha en trevlig picnic på isen. Sonen blir glad och uppspelt, men när de kommer till isen fryser han och snart kommer gnället: "Det är kaaallt!". Mamma Jenny hade dock tänkt till lite extra denna dag och packat med mycket extra kläder. Byltade på sonen med tjock tröja och öronlappsmössa. "Det är obekväääämt!" Mamma Jenny gör sitt bästa för att släta ut alla knölar på tröjan, fortfarande med ett leende på läpparna. Sen var o´boyen för varm, mamma Jenny satte snö i koppen ("kolla, häftigt va, såhär kan man göra så blir den kallare!") Nä, då smakade den konstigt. Till sist började mamma Jenny också frysa och få nog av sonens gnäll, så hon bestämde:
"Nä, nu går vi hem, det börjar bli kallt."
Näääääääääää, jag vill inteeee!
 "Okej, vi stannar en stund till"
Men det är så kaaaallt!
"Jamen, då går vi hem"
Nääääääääää!
Nu hade leendet suddats ut från mamma Jennys läppar (som började bli blå) och hon sade till sin upprörde son, "okej, då går jag och Seidi hem, så stannar du här" Till svar fick hon ett vrål. Mamma Jenny började gå med hunden i kopplet och snöret till rattkälken i andra handen. Sonen sprang efter och ropade "väntaaa!"
Mamma Jenny väntade och log mot sonen, "seså, sätt dej på rattkälken nu så går vi hem".
Trumpen min på son, som ställer sig med armarna i kors och rör sig inte ur fläcken. Mamma Jenny börjar gå. Vrål. Detta upprepades ett otal gånger. Till sist brast det för den tidigare så tålmodiga mamman.
"Nu sätter du dig på kälken och håller truten tills vi kommer hem!"
Seger! Sonen får tefatsstora ögon och blir faktiskt tyst, sätter sig på kälken. Men håller definitivt inte tyst hela vägen hem.
När modern och sonen kom hem hade de blivit vänner. De frös och var ledsna båda två. De lade sig på sängen under täcket och kramade varandra och pratade om vad som hänt. De tummade på att inte skrika till varandra fler gånger. Den tummningen har brutits många gånger sedan dess...