jeneli

Efter tre dagars stenhård kamp om makten var jag nästan redo att ge upp, kasta in handduken och överlåta alla beslut om regler till min femårige son. Han är en hård förhandlare som inte ger sig utan strid. Hans mor kan i vissa lägen vara svag och han tar ju chansen när han får den.
Under dessa dagar har jag varit rädd för att möta grannarna i trappan. Jag såg framför mig hur de skulle ge mig långa menande blickar. "Den där stökiga familjen", jag vill inte tillhöra den! Jag vill hellre ha ett liv som min favortibloggare Ronny har. Två fina barn, fru, villa och gård. Trevliga grannar som han super till med emellanåt då han inte jobbar, sköter barnen, gnabbas med frugan eller vattnar gräsmattan. Jag vill inte vara den ensamstående mamman med den "jobbiga" ungen, hon som jobbar skift, har jävligt stökigt i lägenheten och syns på Arken varannan helg.

Nåja, kampen imorse gick inte av för hackor. Joel skrek och gapade över fel sorts pålägg, fel tröja och "jag får aldrig leka i dockvråm på dagiiiiiis"! Mitt i allt skulle Seidi rastas, men tro inte att jag "fick" det för min hysteriske son. Men vad ska jag göra då? Hon kan inte vara orastad hela dagen. Så jag gick, medan han sprang efter mig ut på trappan - naken. Snabbkiss och sen tillbaka till oredan och oljudet i lägenheten. Det var inte förrän vi kommit så långt som till bilen som det brast. Jag gapade, skrek och grät, bad och bönade att han skulle lägga av. Rödgråtna och ledsna anlände vi till dagis och Joel ville inte släppa mig när jag skulle gå, en kvart försenad på jobb.

Dagen var hektisk och jag kunde koppla bort tankarna på allt det jobbiga för några timmar. Sedan bestämde jag mig för att ta till nåt trick för att försöka få allt bra igen. Efter jobbet åkte jag hem efter Seidi, cyklade in till stan igen och hämtade Joel. Vi åkte och fikade och han fick välja vad han ville köpa. Sen åkte vi till leksaksbutiken och han fick köpa en grej för en liten slant. Mer en symbolisk sak som ett tecken på att jag visst älskar honom, trots att vi varit ovänner i tre dagar. Det blev en båt som gick på batterier. Vi gick till Självstyrelseparken och körde i fontänerna. Sen åkte vi till bibban, lånade en film, åkte hem och åt middag, badade, poppade popcorn och såg filmen. När det var läggdags laddade han för ännu en fight, men jag lyckades skoja bort det. När vi borstade tänderna sa han: "Jag vill inte gå och lägga mig, men jag struntar i det!"

Nu sover han. Klockan är inte ens 22. Vi har inte ens smågnabbats. (Hard rock) Halleluja!