jeneli

Har haft en riktigt skön helg tillsammans med världens bästa. Det enda smolket var ett elakt skavsår, lika stort som en femkrona, som satte sig på min högra häl och plågade mig hela helgen. Nya skor kan vara häftigt, men hälarna klagar och vill inte kännas vid hårda, "oingådda" skokanter. Som tur var det rätt varmt ute, så vi kunde knalla runt barfota i stan. Det var också så varmt så man kunde ligga ute på Martins lilla terrass och lapa sol, grilla och höra hur han nöjt kuttrade om sin kära lilla humle som växt 5 cm på bara en dag.

På fredagen träffade jag Jonathan över några bärs. Özcan, från Club Goa , råkade jobba på stället och efter några bira bad jag honom skriva sitt namn på en lapp. (Försöker undvika att säga att jag bad om hans autograf). Kan ju vara kul att ha, tänkte jag. Özcan blev glad över att få göra mig glad och skrev hälsning med puss och kram på ett kvitto. Jonathan skämdes.
Senare mötte jag upp Martin och drack sura drinkar innan vi gick hem vid ettiden. Det var först på morgonen som jag kände att det lilla skavsåret, som jag omsorgsfullt plåstrat om på baren medan Jonathan himlade med ögonen och sa: "Det ska alltid vara någonting med dig, man får ha tålamod", blivit till ett uppfläkt sår med slamsor av löst skinn.

Tur att man förnöjt ligger på samma fläck i soffan en hel söndag, så man kan vila sin skinnflådda häl och gosas med en man som förstått att vägen till kvinnans hjärta (nåja, åtminstone mitt) går genom magen, en som får en att skratta, som skrämmer halvt ihjäl en och som gör en allmänt knäsvag av att bara vara som han är.