"inte en blund"
Många brukar säga att de "inte sovit en blund" överdriver ofta. I själva verket har de nog sovit en 2-3 timmar åtminstone. Ungefär lika länge som jag sov i natt med andra ord.
Efter att barnen äntligen somnat igår, jag hade kollat Melodifestivalen klart och lagt mig, började Joel snurra i sängen. Efter att han inte sovit ordentligt utan varit vaken och gråtit över diverse krämpor på 4 nätter kände jag att denna natt kommer jag inte att sova en blund. Nu kliade det på honom. Han mystiska utslag hade inte givit med sig och Joel trodde han hade fått loppor. Efter 4 nätters avbruten sömn var det svårt att vara förstående, tröstande och deltagande mor, men vad gör man? Det är ju inte barnets fel, så med grus i ögona bet jag mig i min sandpappriga tunga och räknade långsamt till 100 samtidigt som jag sa saker som "sååja, det går nog över snart... nååå, jag förstår att det kliar jäättemycket!" Och jo, till sist somnade han. Vid det laget hade jag burit ut Elias säng till vardagsrummet, allt för att pojkarna inte skulle väcka varandra. Jag lade mig på soffan och hann blunda innan nästa grabb tog ton.
Han vrålade som en besatt och jag provade som tidigare med att vyssja och lulla, laga välling och allt. Nä, ingenting dög. Vid det här laget kände jag mig rätt uppgiven och lade helt sonika Vingmuttern i sängen och kastade täcket över huvudet på honom. Knäpptyst.
SEN kom mina 2-3 timmars sömn som en skänk från ovan.
Nu är minstingen uppe och vi har tagit hand om ett stort bajs-lass.
Joel sover fortfarande...
... lyckost han.
Efter att barnen äntligen somnat igår, jag hade kollat Melodifestivalen klart och lagt mig, började Joel snurra i sängen. Efter att han inte sovit ordentligt utan varit vaken och gråtit över diverse krämpor på 4 nätter kände jag att denna natt kommer jag inte att sova en blund. Nu kliade det på honom. Han mystiska utslag hade inte givit med sig och Joel trodde han hade fått loppor. Efter 4 nätters avbruten sömn var det svårt att vara förstående, tröstande och deltagande mor, men vad gör man? Det är ju inte barnets fel, så med grus i ögona bet jag mig i min sandpappriga tunga och räknade långsamt till 100 samtidigt som jag sa saker som "sååja, det går nog över snart... nååå, jag förstår att det kliar jäättemycket!" Och jo, till sist somnade han. Vid det laget hade jag burit ut Elias säng till vardagsrummet, allt för att pojkarna inte skulle väcka varandra. Jag lade mig på soffan och hann blunda innan nästa grabb tog ton.
Han vrålade som en besatt och jag provade som tidigare med att vyssja och lulla, laga välling och allt. Nä, ingenting dög. Vid det här laget kände jag mig rätt uppgiven och lade helt sonika Vingmuttern i sängen och kastade täcket över huvudet på honom. Knäpptyst.
SEN kom mina 2-3 timmars sömn som en skänk från ovan.
Nu är minstingen uppe och vi har tagit hand om ett stort bajs-lass.
Joel sover fortfarande...
... lyckost han.
Kommentarer:
Postat av: linda
du har ju glömt jobb-fronten =)
Trackback