jeneli

Det är tamejfan det jobbigaste som finns. Nyss så sa jag hejdå till Joel. Vi kramades länge där i hallen och jag fick kämpa mot tårarna. Han var så söt med sina tjocka ytterkläder, den nya mössan han handlat idag, sin kasse med skor, täckjacka och nummerlappen som han ska fästa på jackan när han springer marathon på söndag. Och så himla söt så man vill brista i gråt. Så tog han sin pappa vid handen och så gick de. Och det blev tomt, så tomt... och så kom tårarna.