jeneli

Så var det "mammavecka" igen. Det är skönt med mammaveckorna, man har rutiner och visst är det härligt att ha "familjen" samlad. Joel brukar nöjt säga att "nu är hela familjen hemma" när vi sitter i soffan och kollar Bolibompa och Seidi ligger bredvid och snarkar och Nylock står på bänken i köket och knaprar på sina torrisar. Jag tycker om familjelivet, att få pyssla om min lilla unge och känna hur magen bubblar och hjärtat värker när jag ser honom komma rusande över dagisgården på eftermiddagen, så söt i sin töntiga mössa, den för stora jackan och utebyxor. Sen åker vi och handlar mat för 80 euro, går på biblioteket, lagar näringsrik middag, busar, ser på Björnbröder och serverar kvällsmat, borstar tänderna, läser saga och pussar godnatt, väcker, äter näringsrik frulle, skjutsar till dagis osv...

Igårkväll stod han i sitt rum och provade utstyrslar inför morgondagen. Det är inte bara att lägga fram kläder, de måste provas först så han vet att de är bekväma. "Nu provar jag den här tröjan mamma, och om den inte passar kommer jag inte att börja gnälla utan då ska jag säga: `snälla mamma, den här känns lite obekväm`." Haha, han anstränger sig verkligen, och då kan man ju inte låta bli att knipa han i armen och säga att han är världens sötaste.

Och den där hunden vi har... man kan inte annat än skratta åt henne och hennes upptåg. Vi har köpt en frisbee och en kastleksak till henne och skulle ut och leka häromkvällen. Jag släppte Seidi och viftade med frisbeen och kastade iväg den. Som ett fån stod hon och tittade hur den gröna mojängen flög all världens väg och ställde sig sedan och betade gräs. Suck. Jag hämtade frisbeen och gjorde ett nytt försök, kastade den mot henne. Den träffade henne i sidan och hon rörde inte en min, utan stod där och drog av grässtrå för grässtrå med sina spetsiga tänder.
Vi beslöt oss för att byta plats, och gå nånstans där det inte fanns så mycket gräs. Då blev det fart på tjockisen, frisbeen brydde hon sig fortfarande inte om, men kastleksaken var urkul. Hon har ju dock inte förstått det där med att apportera, utan springer efter leksaken, lägger sig ner och tuggar på den. Så man går fram och försöker få den av henne; "loss, Seidi! Loss!", men hon tror bara att man vill ha dragkamp och börjar morra och slita så man tappar taget, eller är livrädd att få fingrarna avknpisade.

Aja, så kul har vi på dagarna, men jag trivs med det - ungefär en vecka :)