jeneli

Det tar en vecka ungefär, sen sinar reservförrådet av närhet och ömhet som jag tankat under Martins vistelse. Ibland brukar det räcka med att jag tankar i tanken, om ni förstår vad jag menar. Jag tänker på honom, han som jag håller allra kärast*, och så känns det som jag blir mjuk som gelé och till sist smälter.
Denna känslotörst har märkts på mig, b la på jobbet. Då Marielle ger mig en vänskaplig klapp, eller smekning, på axeln börjar hela min kropp vibrera och jag ryser av välbehag och vill bara ha meeeer! Så nu brukar hon, som den goda vän och kollega hon ju är, emellanåt stryka mig över ryggen eller lägga en varm hand på min arm, bara så jag ska få de där vällustkänslorna som gör att jag står mig, ungefär en vecka till.



*förutom Joel.