jeneli

Lök är dagens ord, för de har förekommit i olika skepnader under dagen. Först som en liten knotig sak som vi satte i jorden och omsorgsfullt täckte så den skulle må gott och gro till sig under vintern.
Sen återkom lökarna som två mörka fläckar under mina armar. Tur att man "får" vara lökig på vissa ställen. Som gymmet. Där är det nästan lite coolt att ha lökringar, det visar på att man har kämpaglöd, att man är målinriktad och tar träningen seriöst. När man står där och sneglar på personen bredvid, som på sin höjd har några svettdroppar i pannan, kan man tänka: "Ha, vilken klenis, hon svettas inte ens."
På Arkens dansgolv är det också helt okej att vara lökig. Inte jättefräscht, men folk förstår. De fattar att man är på G och har skitkul. Ser man någon som lite stelt står och gungar av och an på dansgolvet helt torr i pannan och på ryggen, händer det lätt att man tänker: "Höh, har du ingen rytm i kroppen va? Det här svänger ju! Ta en öl istället."

På jobbet däremot är det lite halvsunkigt att gå omkring med lökar. Därför vrider jag fullt på AC:n, eller öppnar glassluckan (fast den är stängd för säsongen) även om Malin och Marielle, som är totalt olökiga, brukar protestera. "Ta på en tröja" säger jag, "jag vill inte bli lökig".

På fredag ska jag bowla med Linda och hennes... sällskap. Få se om det lökar till sig, det ante mig, för jag tänker visa min kämpaglöd och ta hem spelet!