jeneli

Fredag idag och massa kul händer ikväll. I eftermiddag blir det spinning med Fredrika, för första gången, och senare ska vi discobowla - jag, Linda, hennes Stefan och Tommen. Sen antar jag, jag vågar nästan lova, att det blir en tur till Stadshotellet.
Stefan, ja... Nyfiken som man är hade jag lite svårt att vänta till kväller för att få skåda underverket som jag hört så mycket bra om. Så när jag satt på Robert´s med den sinande påtåren i koppen, ensam och övergiven i stort behov av sällskap, funderade jag på hur jag kunde tränga mig på Linda och Stefan utan att alls verka påträngande. Då slog det mig att jag lånat ut min cykel till Linda och att jag nog just då verkligen saknade och behövde den. Så jag sms:ade Linda lite försiktigt, frågade hur det var och vad de gjorde och att jag tänkte komma över för att hämta min cykel... om det gick bra alltså. Linda svarade att jag fick komma, och skulle ha fått komma även om jag inte hade haft någon cykel där. Hon hade alltså genomskådat mig.
Jag knatade dit och satt en stund och snackade med turturduvorna innan jag kände att det kanske var dags att dra mig hemåt, låta dem vara ifred en stund innan jag återigen ska göra entré senare ikväll.
"Jaha, var har du cykeln då?" frågade jag Linda.
"Haha, jag trodde du glömma den!" svarade hon. Förstod inte alls vad hon menade, jag hade ju kommit dit för att hämta den!

Tog Seidi vid kopplet och trampade hemåt. När jag kommer till Esso hörde jag surrandet av en cyckel sakta komma närmare och närmare bakom mig. Jag tittar lite över axeln och ser en cykelkorg i ögonvrån. Trampar oroligt vidare och undrar vad cyklisten håller på med, kastar en blick över axeln igen och bakom cykelkorgen sitter en liten vithårig tant, som sakta trampar fram på sin rangliga Helkama.
"Det är bara jag som kommer!" säger hon, ungefär som att vi kände varandra.
"Jaså, hej hej!" säger jag.
"Hunden springer så fiiiint brevid!" utbrister hon och ler kärleksfullt mot Seidi, som flåsande med halsbandet över ena örat kämpar för att orka med min cykling, a´ 1km/h.
"Jo, men man kan inte cykla så fort" ler jag och Seidi blänger surt på mig.
"Nääi, det är ju bättre det än att hålla på och... (här börjar tanten gestikulera och vifta med armarna så jag tror hon ska ramla av Helkaman). Jag nickar och tanten svänger in på en gata; "hejdåååå!".

Ja, ännu en intressant episod av mitt så händelserika liv. Nu blir det lunch.