jeneli

När Joel var liten och man frågade honom: "Vad är du?" svarade han "Ämis", vilket betydde envis. Detta har inte förändrats. Påstår han att månen är grön, så är den det, oavsett om man kan bevisa att så är inte fallet.
"Nu är det som jag har sagt!" brukar han säga och sen är det inte lönt att diskutera saken nåt mer. Därför brukar det vara lättast att hålla med, säga "jaja" och nonchalera honom.

Just så svarade jag igår när Joel påstod att han kunde simma då vi var påväg till Mariebad. 
"Jag kan simma på det djupaste - utan flytkuddar!" utbrast Joel när vi gick mot ingången kånkandes på våra simväskor. "Visst" svarade jag, för jag visste att det inte var lönt att säga emot. Han får väl tro att han kan det då.
Vi plaskade runt i den varma bassängen i över en timme och när det var dags att gå upp och duscha, skulle Joel visa sina simkunskaper. Han slet av sig simkuddarna och bad att jag skulle hålla i honom tills han fått in det rätta plasket. "Jaja, vi provar väl då" sa jag och uppmanade honom att sparka ordentligt med benen. När jag släppte taget, simmade ungen krampaktigt iväg några meter med bara näsan och ögonen ovanför ytan.
"Du simmar ju!" skrek jag lyckligt. "Du kan ju simma!"
Joel suckade djupt och himlade med ögonen:
"Men mamma, har du glömt att jag sa att jag kan simma?"

Nä, inte glömt... men jag trodde helt enkelt inte på det, "ämisa unge!"