jeneli

Alla människor har fuldagar. Jag har haft en fulvecka. Det måste vara nåt i den västernorrländska luften som gör en svullen, gasig och grovporig. Att man sedan spenderar större delen av tiden i en föreläsningssal, sittandes rätt upp och ner, lyssnandes på en röst som mal och mal i timtal och försöker läsa av de hundra tabellerna och diagrammen som syns på en suddig bild på en skärm, gör inte saken bättre. Att miljö handlade om så mycket matematik förstod jag inte!
Jag och Maggan har ialla fall gjort vårt bästa för att få våra jästa magar att få fart. Vi har varit duktiga och gått både morgon- och kvällspromenad alla dagar. Men då vart man ju slut i bena. Benhinnorna, eller om det var nån muskel på framsidan av vaderna, spände och skrek för varje steg. T o m i höftena fick jag ont och med fasa funderade jag på om jag ärvt mors knarrande och sneda höfter. Jag bestämde mig för att införskaffa ett par ordentliga och sköna gåskor och efter att ha fladdrat runt i platta flip flops hela sommaren, kändes det riktigt skönt att dra på sig ett par rejäla (och dyra) Reebook med luftkuddar under tå och häl. Hoppas Reebookarna kan skjuta höftledsrenovering till sen framtid.

I fredags skippade jag seminariet vi hade och satt mig på bussen mot Stockholm. Men på bussen var en blind tjej med en liten bebis. Alla blev charmade av den coola mamman och hennes lilla solstråle och gjorde allt för att vara till hjälp. Modigt att bege sig iväg sådär utan syn.
"Äh, det går bara bra." sa tjejen. "Folk är så hjälpsamma bara man frågar. En positiv sak med att vara blind är att man kommer i kontakt med så många trevliga och hjälpsamma människor!" 
Hennes lille son, snart ett år, tyckte att sex timmar i en buss var aptråkigt och som tur var var alla villiga att turas om och roa honom.

När jag kom ombord på M/S Eckerö senare på kvällen var de första jag fick syn på Pappa och Helene. Toppen, tänkte jag och tog mig för magen och ojade mig... "jag är såååå hungriiiig!"
Vips stod man vid smörgåsbordet och slet åt sig av sill, potatis och skinka. Ner slank också oxfilé, fläskfilé och lamm. Äppelkaka till efterrätt och mitt i allt kom högtalarrösten "Mina damer och herrar, vi anländer till Eckerö om cirka tio minuter!" Aldrig har en båtresa gått så fort!

Hemma låg en sömndrucken Romeo på soffan och välkomnade mig med stora kramen. Joel låg och sov och jag måste gå in och pussa på honom lite. Imorse var han uppe tidigt och jag hörde hur han grävde runt i alla kassar jag hade med mig.  Mitt i allt står han vid sängen med ett stort leende och present i handen.
"Hej mamma! Kan du öppna förpackningen?"
"Hej, men hur vet du att det är till dig? Jag kanske köpte den där till Seidi..."
Då flinade han så hans nya, taggiga nedre framtänder syntes och vi steg upp och hade gos på soffan. Jo ni, en tand har han tappat och en är fortfarande lös. Men redan har de nya tänderna kommit upp, den ena växer bakom den lösa mjölktanden. Jag får väl knipa den när han minst anar det.

Idag ska jag bara mysa med mina grabbar, tror jag. Men först ska jag ta en tur med mina nya Reebook!