Sista träffen, sista terminen.
Väskan packades i ett huj, medan kampen om att få ordning på håret tog desto längre tid. Fy fan, jag vill inte se mig i spegeln längre! Det är råttfärgat, utväxt och stripigt. Luggen hänger i ögonen och vinklar liksom till sig på sidorna, likt Abba-Agnetas frisyr. Kam, tupering, spray, spännen och snoddar kunde inte lösa den värsta bad-hair-dayen på länge. Men nu sitter jag här med spännen, tofs och skuld på axlarna för att jag låter miljön betala för mitt fula hår.
Jag hoppas att Maggan har packat ner kniv och sax, så att hon eventuellt kan göra mig lite fin till jul.
Det som gäller i veckan är redovisning av grupparbete, samt ett seminarium. Men lite kul ska vi ha också och fira vår sista träff på vår sista termin med en god middag på restaurang på tisdagkväll.
På torsdag återvänder jag hem och kommer antagligen ha väldigt blandade känslor i kroppen (och förhoppnigsvis snyggare frisyr). Jag kommer nog vara lättad och nöjd med att jag tagit mig igenom 3½ års studier, men samtidigt kommer det kännas tomt på något sätt. Är det klart nu? liksom. Det kommer inte att bli några fler Härnösandsresor, inga fler vinkvällar på Hospis med Maggan och alla de andra. Inga eldsvådor på Folkhögskolan eller bulor i skallen efter att ha testat Dirty dancing lyftet med Helena. Inga fler garv åt alla högljudda, gröna fisar som förpestar luften i rummet på Hospis av den anledningen att man automatiskt får gaser och dålig mage så fort man befinner sig norr om Sundsvall. Aldrig mer kommer vi ta oss flåsande och svettiga upp för biblioteksbacken eller längta efter kaffe på Studentfiken, bara för att komma på och förbanna oss över att det har stängt på fredagar. Inga fler ångestladdade tentor eller feta inlämningsuppgifter som gör vem som helst redo att kasta in handduken. Inga fler sega föreläsningar i Sigma bredvid sovande klasskamrater. Inga fler stunder av lättnad så man insett att man fixat allt det där som man slitit sitt hår över tidigare.
Nu är det dags att åka upp för att ta farväl till allt detta.
Fy fan vad sorgligt!
Det är lite konstigt att säga hejdå åt alla som man pluggat med, men samtidigt väldigt skönt att få ett avslut tillsammans med alla. Dem du tycker om lär du ju träffa igen i framtiden iallafall.
*snyft* Jenny, jag längtar redan efter dig...
Jag blev jättedålig bara jag hade landat här hemma. Har legat hela dan idag, snuvig, ont överallt. Men jag kände nu att jag behövde resa på mej en stund...Å så läser jag din blogg...Ledsen över "ingen-ny-frisyr-den-här-gången"!! Men du var jäkligt snygg när vi firade?!
Ta hand om din snygge, underbare man och son, hälsa från mej. Gift dig, bli gravid, för massor av barn, var så lycklig som du bara kan (och det är inte lite...). Jag tror och hoppas vi ses i framtiden!
Love ya´!!!
Håller med dig Jenny, det är lite sorgligt och overkligt att många kommer jag aldrig att träffa igen. Du beskrev det så bra!
Tycker det varit roligt att träffa dig och är helt övertygad om att det kommer gå jättebra för dig i framtiden!
stooora kramar från Moncan i Östersund.