Besvikelse.
Nuförtiden kretsar allt kring hockey för Joel. Han har fått börja på riktig träning och det är det roligaste han vet (fast han bara har varit en gång). Igår ringde han stolt till sin pappa och meddelade att jag skulle skjutsa hem honom senare på kvällen, för att han skulle på hockeyträning. "Det är det roligaste på hela veckan!" sa han glatt och lade på luren.
Jag hade förberett middag under dagen, så det skulle gå fort. Vi åt och packade ihop oss och drog till Islandia, men när vi kom dit var det domare och lagklädda ungar på isen. Vi satte oss att vänta på att de skulle spela klart och jag försäkrade för Joel att träningen nog började efter det att matchen var slut.
Vi väntade.
Och väntade.
Vi gick till utebanan och skrinnade en stund, men det var så nedrans kallt så vi gick in igen.
Och väntade.
Joel fick syn på en kille från träningen han kände igen. Killen vinkade glatt och vi vinkade trött tillbaka. Efter över en timme kom en ledare fram och frågade om Joel ville ut på isen.
"Ja, vi väntar på att träningen ska börja" sa jag.
"Jahaa! Men det här är träningen, vi övar på att spela match. Men han kan ju skrinna på andra sidan rinken."
Varför hade ingen sagt det till oss då? Där var alla ungar klädda i matchtröjor och indelade i lag, medan Joel satt bredvid på läktaren redo med hjälmen på huvudet och klubban i handen, ivrig på att få ge sig ut på isen och träna, det som är det bästa han vet. Varför skulle han vilja skrinna "på andra sidan" och inte få vara med i matchen som de andra?
Genast blev ögonen glansiga och underläppen började darra.
"Jag vill fara he-em" snyftade han och greppade sin klubba som han är så himla noga med.
Vi hann bara komma ut ur ishallen innan han började gråta hjärtskärande och jag fick en stor klump i halsen och hade själv nära till tårarna. Besvikelsen var total och det gjorde ont i hjärtat att se honom sådär ledsen. Han hade väntat en hel vecka på det här och så blev det ingenting. Och känslan av att vara utanför är ju nästan den värsta, jag kände den nästan själv ikväll!
Nåja, han kommer nog igen nästa vecka. Nu ska jag själv fara på pump!
Jamen! Fy sjutton va hemskt! Stackars Joel!!
Förresten, jag börjar ju bli lite rörligare nu, på måndag ska jag till Orton på kontroll.. kankse vi ska ha "mommodag" sedan? Det är ju faktiskt ganska fin is här i viken...
Ja, han sa ju sist vi var hos er att han ville gå ut på promenad med Mommo!
Men lilla gubben, hoppas han får upp lusten igen och att det går bättre för er nästa gång! Jävla töntig tränare då som inte såg att ni väntade.. IRRI!!