Här bor Jag!
"Jaja... just ja, det var såhär det såg ut." Ungefär lite så tänkte jag när jag klev in genom dörren idag, med en veckas packning med mig; min beach-bag full med kläder, en kasse med skor, hårfön, locktång och necessär, en påse hundmat och ... en hund. Jag var noga med att städa undan efter mig innan jag åkte hemifrån Calle, eftersom jag inte vill att han tror att jag är en såndär tjej som mitt i allt har flyttat in utan att han vet om hur det gick till. En såndär tjej börjar med att lämna sin tandborste i badrummet. Snart hittar han behåar i sin byrålåda och "tjoff" bara, så har hon övertagit hemmet, satt upp blommiga gardiner i sovrummet och vägrar låta honom dricka öl och kolla på Tips Söndag.
Jag har då kommit till steg 1 - Lämnat tandborsten.
Jag försökte göra det lite i smyg genom att "råka" glömma den på handfatet och frågade sedan:
"Glömde jag min tandborste här sist? Nåja, kanske den kan bli kvar här? Jag kommer väl nångång igen, he he he." Men när jag märkte att Calle sjävmant utan hot ställt min tandborste bredvid hans i muggen, då pustade jag ut. Han skulle inte få stora skräcken.
Däremot har Seidi börjat flytta in för länge sen. Hon har släpat med sig sin madrass och sitt favoritben. Hon har en skål i köket och hon ser till att sin nya husse alltid fyller på den. Jag försöker säga till henne att lugna ner sig lite, men hon ser främst till sina egna behov. Hon har t o m övertalat Calle om att få ligga i bäddsoffan och försöker nu smöra in sig så att hon även får fläka ut sig i lädersoffan. Men där är det stopp. Jag tycker han är snäll ändå som överhuvudtaget släpper in hunden i lägenheten. Här är ju trots allt allergisk och får knapra Zyrtec för att kunna andas utan att det piper i bröstet!
En gång hade Seidi lagt sig tillrätta i sängen när hon var ensam hemma och när jag gick förbi sovrummet stod Calle och rullade lakanet med en såndär tejpförsedd hårborttagare. Trots sina allergiframkallande mjäll och stickiga hår tror jag att Seidi börjar få honom att gilla henne. När han tror att jag inte hör, pratar han gulligt med henne och de gillar att ha dragkamp med knuten, hennes favvoleksak.
Ni förstår att jag nog har lite svårt för det där med att "flytta in obemärkt". Det vore en annan sak om jag inte hade en mjällig hund och ett högljutt barn. De är svåra att smuggla in utan att han frågar:
"Vänta nu. Det där barnet, var kom det ifrån?"
"Ja, förlåt. Det är mitt, jag lovar att ta det med mig när jag åker."
Visst är det härligt att få leka sambos en vecka, men det är rätt skönt att komma hem till sitt också, även om min säng inte alls är lika skön som hans! Nu ska jag vara sambo med Joel en vecka, fast jag hoppas ändå på att särbon kommer över och ger mig lite vuxenkramar.
Jag har då kommit till steg 1 - Lämnat tandborsten.
Jag försökte göra det lite i smyg genom att "råka" glömma den på handfatet och frågade sedan:
"Glömde jag min tandborste här sist? Nåja, kanske den kan bli kvar här? Jag kommer väl nångång igen, he he he." Men när jag märkte att Calle sjävmant utan hot ställt min tandborste bredvid hans i muggen, då pustade jag ut. Han skulle inte få stora skräcken.
Däremot har Seidi börjat flytta in för länge sen. Hon har släpat med sig sin madrass och sitt favoritben. Hon har en skål i köket och hon ser till att sin nya husse alltid fyller på den. Jag försöker säga till henne att lugna ner sig lite, men hon ser främst till sina egna behov. Hon har t o m övertalat Calle om att få ligga i bäddsoffan och försöker nu smöra in sig så att hon även får fläka ut sig i lädersoffan. Men där är det stopp. Jag tycker han är snäll ändå som överhuvudtaget släpper in hunden i lägenheten. Här är ju trots allt allergisk och får knapra Zyrtec för att kunna andas utan att det piper i bröstet!
En gång hade Seidi lagt sig tillrätta i sängen när hon var ensam hemma och när jag gick förbi sovrummet stod Calle och rullade lakanet med en såndär tejpförsedd hårborttagare. Trots sina allergiframkallande mjäll och stickiga hår tror jag att Seidi börjar få honom att gilla henne. När han tror att jag inte hör, pratar han gulligt med henne och de gillar att ha dragkamp med knuten, hennes favvoleksak.
Ni förstår att jag nog har lite svårt för det där med att "flytta in obemärkt". Det vore en annan sak om jag inte hade en mjällig hund och ett högljutt barn. De är svåra att smuggla in utan att han frågar:
"Vänta nu. Det där barnet, var kom det ifrån?"
"Ja, förlåt. Det är mitt, jag lovar att ta det med mig när jag åker."
Visst är det härligt att få leka sambos en vecka, men det är rätt skönt att komma hem till sitt också, även om min säng inte alls är lika skön som hans! Nu ska jag vara sambo med Joel en vecka, fast jag hoppas ändå på att särbon kommer över och ger mig lite vuxenkramar.
Kommentarer:
Trackback