jeneli

Många barn och föräldrar (pappor) trängdes på Islandia igår när det var ishockeyträning för småknattar, den yngsta född -03 och de äldsta i 7-8:års åldern.
Det var första gången för Joel och han var uppspelt och ivrig när jag knöt hockeyrören på plats och knäppte på pottan på huvudet. Det enda han var orolig för var att tappa bort klubban, som inte var namnmärkt. De andra barnen var vana vid träningarna, utrustade till tänderna och skrann som proffs. Joel såg lite stel ut i jämförelse, men han kämpade tappert på och stödde sig på klubban för att inte ramla allt för ofta.
När träningen var slut var Joel glad:
"Såg du mamma!? Jag var nästan snabbast!"
Jag hade under träningen funderat ut vad jag skulle säga och "trösta" honom med, nåt i stil med: "Du får ju tänka på att de har tränat mycket längre tid än du... du ska se att du snart blir lika snabb som dem... det är ju första gången, nästa gång går det säkert ännu bättre" osv. Men si det behövdes inte, Joel var nöjd över sin prestation och skröt över hur bra han var på att vara målvakt, hur snyggt han kunde sträcka upp klubban i luften och glida på skridskorna och hur snabb han var.

Nu tjatar han om att han ska ha full utrustning som de andra barnen, men jag tror han får skrinna med skateboardskydden ett tag. Han är ju rätt ombytlig i humöret, efter nästa träning kan han vara urförbannad och tänker sluta med hockeyn....