jeneli

Konstis i all ära, men visst är det roligare att åka på riktig is!
I flera dagar har jag och Joel sett långfärdsåkare susa runt på Slemmern och vi bestämde oss för att göra ett teståk vi med.
Nu är det ju inte alltid så lätt att bara besluta sig för att dra på sig skridskomunderingen och sticka iväg. Först måste man bråka om huruvida man ska gå ner till sjön eller ta bilen och om det faktiskt går att ha mössa under hjälmen, vilket man behöver när det är skitmånga minusgrader.
Sen kommer man på hundrasjutton andra saker att bråka om och när man bråkat klart är det becksvart ute och man hade hellre satt sig i soffan med en kopp te och läst slutet på Stieg Larssons spännande kriminalroman än att bege sig ut i kylan.

Men ska det åkas skridskor så ska det!

Efter att vi promenerat ner till Nabben, knöt vi på skrillorna och tände Joels pannlampa, som jag monterade på hans hjälm. I skenet från lampan och stjärnorna tävlade vi sedan om vem som var snabbast och åkte snålskjuts med Seidi.

När klockan var 21 var Joel "varm i ögona" och jag läste bok och nattade. Som vanligt kom han tassande en stund efter vi sagt gonatt, denna gången "höll han på bli sjuk".
"Jahapp" sa jag och slog igen boken, gick till köket, drog fram medicinlådan och viftade med en panadolsupp framför hans varma ögon.
"Jaa" utbrast ungen och drog fram en stol. "Du sitter här och så hänger jag över dig, så går det bra!" sa han och drog ner kalsongerna och lade sig tillrätta med rumpan i vädret.
Smått konfunderad över sonens glädje över att få en suppositor i rumpan, gjorde jag det jag skulle och skickade honom till sängs med kampferdroppar på bröstet för att underlätta nästäppan.