jeneli

Idag ska jag ta itu med att städa ur förrådet nere i källaren, vilket kommer att bli både lite jobbigt och rätt intressant. Jag tror jag får ha en liten auktion här på alla förrådsfynd sen, eftersom jag behöver mer plats i förrådet för andra onödiga prylar jag har i lägenheten.
Hela det här "prylkretsloppet" börjar i affären, förs till lägenheten, används (oftast, om man inte impulsköpt i fel storlek, eller köpt en leksak till Joel, de kan man vara säker på att inte används), blir liggande ett par år, sätts undan, bärs ner till förrådet, kastas för att få plats med "nya" oanvända saker.
Joel är prylgalen. Imorse i bilen sa han:
"Mamma, vad jag tycker om dej när du köper saker till mig!"
Han har inte fattat det där med villkorslös kärlek riktigt än. När jag motsätter mig hans habegär, kan han ropa att jag är den dummaste mamman i hela världen och att han aaaaldrig får någonting av mig. Då kan jag påpeka att jag faktiskt köpte de där Yu-Gi-Oh korten till honom förra veckan, har han glömt det?
"Jammeeeeh! Dom vá inga roooligaaa juu!"
"Nähä, men hur länge tycker du att de där leksakerna du tjatar om nu då är roliga?"
"Dom kommer jag alltid, alltid att leka med!"
Ibland ger man med sig, köper vad den lilla älsklingen önskade sig, han är glad i fem minuter innan han önskar sig någonting nytt.

Han borde få lära sig värdet av saker, att det inte bara är att köpa och köpa hela tiden. Har någon klok mamma ett förslag? Kanske man skulle ha någon slags veckopeng? Hur mycket veckopeng är lagom för en femåring?