jeneli

Idag har mina öron blödit av barnatjat. Herregud, att han orkar! Och mitt tålamod ryker direkt.
Jag fixar inte det där med att sätta mig på huk, försiktigt ta barnet om axlarna, få ögonkontakt och förklara lugnt och stilla varför han inte får dataspel som är för 18+:are, eller mjukt påpeka att vi inte kan sitta längst bak i bussen och trängas med andra passagerare när vi har Seidi med oss.
Nej.
Jag förklarar en gång att man inte spelar 18års spel när man är fem och klampar irriterat uppför trappan på Metro records när han inte lyssnar, men en sur unge i släptåg.
Och jag tvingar honom av bussen en hållplats för tidigt (egentligen 5 hållplatser för sent, med tanke på hur han väsnades), så vi får gå extra långt och så han får möjlighet att kyla av sina upphettade kinder efter längst-bak-i-bussen-tjatet.

Väl hemma vill han gå ut och åka pulka.
"Åka pulka på vaddå?" frågade jag och kände hur irritationen växte och det började krypa och klia på hela kroppen och ett skrik satte sig i halsen och tryckte på och ville ut ut ut.
"Titta ut! Ser du någon snö i backarna? Det enda som finns är is is och is. Det går inte ens att gå ju utan att halka och slå ihjäl sig. Pulka? Nädu gosse, du får nog hitta på nåt annat. Jag har inte lust att gå ut."
Han hade slutat lyssna för länge sen och såg väl att min mun slutat röra sig, då han återigen frågade:
"Mamma, kan vi gå ut?"
Jag trodde jag skulle explodera, men lyckades behärska mig och svarade:
"Jag har ingen lust sa jag ju!"
"Ska vi skrinna då!"
Men förb.... tjat, tänkte jag. Fast tanken var inte dum. Skrinna är kul. Och efter all cheesecake jag satt i mig, behövde jag nog en extra motionsrunda idag.
Så vi packade ihop oss och drog till Islandias utebana och sköt puck en timme.

När vi gick hand i hand mot bilen, kände jag mig pigg och glad och sa till Joel att det var en bra idé det där med skridskoåkningen.
"Jag vet" sa han.