Byrackan.
Så kommer den dagen jag fasat för i två år. Grannarna ska flytta! Nog är de trevliga och så, men det är inte för att jag kommer att sakna dem som jag får panik.
Äh, jag tar det från början:
2002 flyttar vi till en trea på Askuddsvägen bor bor där i allsköns ro tills jag tröttnar på karln jag bor med och han lämnar lyan. Kvar är jag, Joel och hunden. Hunden, som under löptider blir galen och ska ut och para sig, så när jag är på jobbet sysselsätter hon sig med att göra kaffeved av ytterdörren.
2004 bestämmer vi oss för att bo lite mindre och billigare nu när vi bara är två i familjen och jag byter lägenhet med grannarna tvärs över gården. De tar min trea med flisig ytterdörr och jag tar deras tvåa med hel ytterdörr.
"Ja... jag får väl fixa den där dörren sen... nångång." sa jag då.
"Äh, ingen fara" sa de.
Tiden gick och jag har liksom "glömt" den där dörren. Ibland, då när orosmolnet tornar upp sig, brukar jag tänka på den för att jag liksom ska känna mig extra eländig. Men lika fort som tanken slår mig, slår jag bort den. Tills nu idag, då jag möter grannarna ute på parkeringen med blompelare, klädkassar och flyttlådor.
"Ska ni flytta?!?!"
Ja, och så berättar de hur fin lägenhet (utan trasig ytterdörr) de ordnat. Men jag är inte intresserad av deras nya lägenhet, jag vill veta hur mycket skit jag kommer att få för dörren.
Som tur var är man ju lite smart och har varit i kontakt med försäkringsbolaget, redan för två-tre år sedan, i det skedet då hunden var galen och kåt. Och vanligtvis ersätter de inte skador som djur förorsakat, eftersom hundar egentligen ska vara inburade när de vistas ensamma i lägenheten. Men just den dagen då försäkringsgubben var på besök för att bedöma skadornas omfattning och huruvida jag skulle få dem ersatta, bestämde sig Seidi för att visa upp sig från sin allra bästa sida. Hon skällde inte ens när han kom, hon låg på soffan och tittade med "hundögon" på honom när han pillade på hennes krafsmärken i dörren. Det var som om hon skämdes och insåg vad hon hade gjort. Försäkringsgubben konstaterade att inget annat var skadat i lägenheten och jag försäkrade att hunden vanligtvis var som en filbunke och att hennes krafsande var en engångsföreteelse. Och mitt iallt hade jag nytta av min Hemöms Junior försäkring.
Nu har jag varit i kontakt med fastighetsskötaren, som lovat kolla skadorna och hjälpa mig fixa till det där. Tänk att man aldrig får saker gjorda av egen fri vilja, i god tid, så man slipper oroa sig och ha ångest över allt som hänger över en! Nä, det ska gå så långt så det är paniken och rädslan som gör att man tar tag i saker. Nåja, nu ska väl dörrjäveln bli lagad så jag slipper oroa mig över den i framtiden.
Äh, jag tar det från början:
2002 flyttar vi till en trea på Askuddsvägen bor bor där i allsköns ro tills jag tröttnar på karln jag bor med och han lämnar lyan. Kvar är jag, Joel och hunden. Hunden, som under löptider blir galen och ska ut och para sig, så när jag är på jobbet sysselsätter hon sig med att göra kaffeved av ytterdörren.
2004 bestämmer vi oss för att bo lite mindre och billigare nu när vi bara är två i familjen och jag byter lägenhet med grannarna tvärs över gården. De tar min trea med flisig ytterdörr och jag tar deras tvåa med hel ytterdörr.
"Ja... jag får väl fixa den där dörren sen... nångång." sa jag då.
"Äh, ingen fara" sa de.
Tiden gick och jag har liksom "glömt" den där dörren. Ibland, då när orosmolnet tornar upp sig, brukar jag tänka på den för att jag liksom ska känna mig extra eländig. Men lika fort som tanken slår mig, slår jag bort den. Tills nu idag, då jag möter grannarna ute på parkeringen med blompelare, klädkassar och flyttlådor.
"Ska ni flytta?!?!"
Ja, och så berättar de hur fin lägenhet (utan trasig ytterdörr) de ordnat. Men jag är inte intresserad av deras nya lägenhet, jag vill veta hur mycket skit jag kommer att få för dörren.
Som tur var är man ju lite smart och har varit i kontakt med försäkringsbolaget, redan för två-tre år sedan, i det skedet då hunden var galen och kåt. Och vanligtvis ersätter de inte skador som djur förorsakat, eftersom hundar egentligen ska vara inburade när de vistas ensamma i lägenheten. Men just den dagen då försäkringsgubben var på besök för att bedöma skadornas omfattning och huruvida jag skulle få dem ersatta, bestämde sig Seidi för att visa upp sig från sin allra bästa sida. Hon skällde inte ens när han kom, hon låg på soffan och tittade med "hundögon" på honom när han pillade på hennes krafsmärken i dörren. Det var som om hon skämdes och insåg vad hon hade gjort. Försäkringsgubben konstaterade att inget annat var skadat i lägenheten och jag försäkrade att hunden vanligtvis var som en filbunke och att hennes krafsande var en engångsföreteelse. Och mitt iallt hade jag nytta av min Hemöms Junior försäkring.
Nu har jag varit i kontakt med fastighetsskötaren, som lovat kolla skadorna och hjälpa mig fixa till det där. Tänk att man aldrig får saker gjorda av egen fri vilja, i god tid, så man slipper oroa sig och ha ångest över allt som hänger över en! Nä, det ska gå så långt så det är paniken och rädslan som gör att man tar tag i saker. Nåja, nu ska väl dörrjäveln bli lagad så jag slipper oroa mig över den i framtiden.
Kommentarer:
Trackback