Joel till NHL?
Så äntligen har vi fått lite snö, och jag och Joel som älskar vinteraktiviteter jublar. Igår fick han äntligen dra fram sina Järvinen ur garderoben. Vi skidade till pulkbacken, men efter två vurpor och gnäll-kamp för att ta sig upp igen gav han upp och åkte rutschkana på rumpan istället.
Skridskoåkningen går toppen också. I fredags bladade vi återigen runt på Islandias blanka is. Jag får en riktig kick av det där ljudet av skarpa skär mot hård is. Det låter så tufft! Och får man till ett riktigt fint hockeystopp, så isen sprutar, då är lyckan total. Jag övar just nu på hockeystopp (kan bara till höger), sväng i farten följt av bakåtåkning, och snurrningar (vill inte kalla det piruetter, då tror ni jag åker i kjol och har benet bakom nacken när jag snurrar). Joel har också fått bra teknik, och kommit ifrån det stadiet där han åkte med vänsterbenet stilla medan han knuffade på med högerbenet.
När vi sedan sitter och vilar och äter mandarin, studerar vi de fjortonåriga killarna som med mjukisbrallor och hjälm med fladdrande hakband sprätter runt på isen i 100 knyck, svänger i farten, åker baklänges och korsar benen, svänger tillbaka i sick-sack för att till sist göra ett skarpt hockeystopp så isen sprutar.
Nu tjatar Joel om att han ska börja i hockeyskola. Och det får han ju gärna. Nog skulle man vara stolt om man var mor till en fjortonårig grabb med en sån där fantastisk åkteknik som killarna vi ser på Islandia. Och under matcherna skulle jag sitta med hockeytröja och keps med klappande händer på huvudet, hejja och skrika, bua åt domaren och skämma ut mig.
Skämt åsido. Jag vill gärna att min son skaffar sig hobbies och intressen och aktiverar sig på andra sätt än att sitta inne framför datorn och dricka coca cola, ha ett socialt liv som sträcker sig till c.s polarna, som han oftast har kontakt med via nätet, förutom när de ses och dricker öl. Jag vill inte att han blir en klen och blek man med mörka ringar under ögonen. Han får hellre bli en aktiv, stadig karl med rosiga kinder.
Nåja, oavsett vad han förter sig så får man väl acceptera det. Men jag skjutsar honom hellre till en hockeymatch än till ett LAN-Party.
Skridskoåkningen går toppen också. I fredags bladade vi återigen runt på Islandias blanka is. Jag får en riktig kick av det där ljudet av skarpa skär mot hård is. Det låter så tufft! Och får man till ett riktigt fint hockeystopp, så isen sprutar, då är lyckan total. Jag övar just nu på hockeystopp (kan bara till höger), sväng i farten följt av bakåtåkning, och snurrningar (vill inte kalla det piruetter, då tror ni jag åker i kjol och har benet bakom nacken när jag snurrar). Joel har också fått bra teknik, och kommit ifrån det stadiet där han åkte med vänsterbenet stilla medan han knuffade på med högerbenet.
När vi sedan sitter och vilar och äter mandarin, studerar vi de fjortonåriga killarna som med mjukisbrallor och hjälm med fladdrande hakband sprätter runt på isen i 100 knyck, svänger i farten, åker baklänges och korsar benen, svänger tillbaka i sick-sack för att till sist göra ett skarpt hockeystopp så isen sprutar.
Nu tjatar Joel om att han ska börja i hockeyskola. Och det får han ju gärna. Nog skulle man vara stolt om man var mor till en fjortonårig grabb med en sån där fantastisk åkteknik som killarna vi ser på Islandia. Och under matcherna skulle jag sitta med hockeytröja och keps med klappande händer på huvudet, hejja och skrika, bua åt domaren och skämma ut mig.
Skämt åsido. Jag vill gärna att min son skaffar sig hobbies och intressen och aktiverar sig på andra sätt än att sitta inne framför datorn och dricka coca cola, ha ett socialt liv som sträcker sig till c.s polarna, som han oftast har kontakt med via nätet, förutom när de ses och dricker öl. Jag vill inte att han blir en klen och blek man med mörka ringar under ögonen. Han får hellre bli en aktiv, stadig karl med rosiga kinder.
Nåja, oavsett vad han förter sig så får man väl acceptera det. Men jag skjutsar honom hellre till en hockeymatch än till ett LAN-Party.
Kommentarer:
Trackback