jeneli

Härnösandsdagar. De gick fort och nu är musikpedagogikkursen avslutad. Jag tog en tidig buss från Hsand för att hinna hem med sista färjan. Anländer till Sthlm, träffar Joniie och smusslar till honom några piller; Rosenrot, eller "rchåååsenrååååt" som han tror att det heter. Trött efter den långa bussresan, stapplar jag ner till tunnelbanan för att åka till KTH och återigen sitta på en buss. Kliver ombord på ett smetfullt tåg och håller på svettas ihjäl alldeles inklämd och ihoptyckt och varför går inte tågjäveln? Står still så i ett bra tag innan en lugn röst ropar i högtalarna att tåget är försenat, p g a att ett annat tåg står still längre fram. "Kuk" tänkte jag då. Ja, det var fult, men det var så jag tänkte. Om 20 min går bussen. Efter ett tag rullar tåget iväg, för att återigen stanna vid nästa station och bli stillastående. Och jag inser att jag kommer att missa bussen.

Kliver av och åker tillbaka, håller tummarna för att VIkinglinekontoret är öppet på Cityterminalen och drar en lättnandes suck när jag knallar in och beställer en biljett med Ålandsfärjan. "Ålandsfärjan? Den är på dock!" säger damen i kassan. "PÅ DOCK?!" utropar jag och sätter händerna framför ansiktet och känner hur tårarna bränner i ögonvrån och det stockar sig i halsen. "Vad ska jag göra nu då? Jag har precis missat bussen till Grisslehamn!" Damen i kassan föreslår att jag ska ta Åbobåten som stannar i Långnäs: "Då är du hemma kl 3 inatt." Eh.... nejtack. Uppgiven, arg, trött, svettig och ledsen kliver jag ut i den kyliga stockholmsluften, som lite halvtrevligt blandas med en stank av urin, och ringer Joniie: "Får jag sova hos dig?" Sen ringer jag Mr Lång och svär och är upprörd en stund och han är förstående: "Ja... jag förstår... nä, det är inge kul... jo, jag vet hur det känns, jag har varit med om det förut.... okej, okej, nä... jag vet inte hur det känns."

Sätter mig på tunnelbanan till Sundbyberg och Joniie bjuder på pizza och så ser vi Batman Begins och så är jag liiite gladare. Kliver upp i god tid på lördagen för att hinna med morgonfärjan, men tajmar totalt fel med tunnelbanetiderna och inser att jag förmodligen kommer missa Grisslehamnsbussen EN GÅNG TILL. Det får icke ske. När jag sent omsider anländer till Tcentralen rusar jag så fort jag kan med ryggsäck och en vinglig väska på hjul, som jag sedan får bära för att kunna rusa tillräckligt fort. Greppar tag i en taxichaffis och flåsar: "Kan du ta dig till KTH på tio minuter? Jag har bara hundra kronor, räcker det?" Chaffisen hivar in min väska i trunken och kör mot rött en gång för att vara mig till viljes. Stannar med tjutande däck vid önskad slutdestination och jag ger honom mina sista slantar. 2 kr i dricks ficka han för vansinnesfärden. Hoppar ombord på Grisslehamnsbussen och med darriga händer räcker jag fram min bussbiljett som egentligen gäller från Uppsala och inte stockholm: "Snä--lla, snä-älla, får jag åka på den här?" Jag måste ha sett bra eländig ut, för busschaffisen nickade glatt och jag kunde kliva ombord. AAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHH!

Äntligen hemma, typ fyra timmar senare. Och om två veckor ska jag till Härnösand igen. Fy fan vad bussresor, lokaltrafik och jäkt, spring och tjaming står mig upp i halsen!