M&M:s släktkalas.
| När jag blev inbjuden till släktträff för ett par veckor sedan var jag rätt svalt inställd till den. "Jag kommer kanske" sa jag till Mor och funderade på vad jag skulle hitta på för ursäkt. "Jag kanske ska jobba." Nu skulle jag verkligen jobba i söndags, men bytte pass för att åka och träffa tjocka släkten för jag hade ändrat inställning och tänkt att det kanske t o m skulle bli trevligt. Dagen till ära iklädde jag mig mina fina kilklackskor, slängde mina få tillhörigheter i den vita handväskan och körde iväg ut mot Skutviken, där släkten avlad från Matti och Mina (min mors morföräldrar) skulle sammanstråla. Vädret var strålande! "Åhå, de har satt partytält på åkern" funderade jag medan jag rattade Carro över gropar och jordkokor till "parkeringen" som låg intill tälten. På vinglande klackar snavade jag fram till tälten där jag slog mig ner. Folk började strömma till och jag fick chansen att träffa och prata med kusiner som jag inte träffat på tusen år minst. De flesta av släkten var dock av en betydligt äldre årsmodell än mig själv och blev nog lättade när Mor manade alla till att slå sig ner vid borden. "Mmmm, nu kommer maten" tänkte jag hungrigt. Jag hade ju varit på jobb och skitit i lunchen bara för att spara mig. Mor hälsade alla välkomna och "överraskade" med att berätta att nu skulle vi gå en promenad genom Skutviken - strosa i spåren av våra förfäder. Jag hajjade till. Det var ju med möda många, inklusive mig själv, tagit sig fram över åkern till tälten! Och hur länge skulle maten dröja då? De flesta verkade dock tycka att en tur genom Skutviken, där Matti och Mina bodde för... ja, väldigt måga år sedan, var en trevlig idé. Så vi begav oss. Det visade sig att jag haft fel. Samtliga skuttade galant över stock och sten, galopperade över berg och kröp genom ris och moras för att ta sig igenom skogarna där Matti för så länge sedan suttit och nött byxbaken mot stenarna. De har nog varit med om värre, tänkte jag. Knappast fick de åka skolbil till skolan när de var små, inte blev de heller skjutsade till kompisar eller var ovana vid hårt arbete. När alla tagit sig tillbaka var det äntligen dags för mat och trevliga bordskonversationer och de som faktiskt träffat Matti och Mina berättade om några minnen från den tiden. Vi fick se svartvita fotografier av allvarligt folk i strama frisyrer, vi skrev våra namn i en gästbok och tog släktfoto bland pissmyrorna på åkern. En överlag gemytlig släktträff! |
Kommentarer:
Postat av: Mor
Hihi... vi hade faktiskt strött ut myrgift! men det var kul att du tyckte att träffen var ok. Själv har jag noll koll på hur stämningen var, det har man aldrig som arrangör!
Jag tror du var den enda som använde "Volmars bajamaja"!
Postat av: Tessa
Hahaha, vem om int du Jenny bajamajar på släktträffen
Trackback