jeneli

Hon sitter på golvet bredvid soffan och stirrar på Joel när han äter sin frukost.
Hon följer hans minsta röresle med blicken; när han sträcker fram handen efter smörgåsen, när han lyfter den och för den till munnen. När han biter i den vet hon inte utom sig av frestelse och trampar några gånger med framtassarna som för att påminna honom om att hon står där och är väääldigt sugen!
"Seidi, sluta tigga!" ropar jag. Då försöker hon ge mig tass och sitta vackert så jag ska se hur duktig hund jag har och om jag inte tycker att hon är värd åtminstone en liiiiten bit av smörgåsen.

Vi packar ihop oss och medan vi borstar tänderna sitter Seidi kvar på exakt samma plats och stirrar på den övergivna smörgåsen på vardagsrumsbordet. Hon utstöter några gnäll och stön för att vi ska komma ihåg att mackan fortfarande ligger kvar och att hon fortfarande sitter där och väntar och kan ingen snäll själ förbarma sig över henne?
Motsträvigt följer hon med till bilen - utan smörgås.
Vi lämnar Joel, går promenaden, åker hem. Det första hon gör när vi kommer in är att springa till bordet och stirra på mackan.
"Men nog var det väl självaste...." tänkte jag och slängde smörgåsen i hennes matskål.
SLAFS! så var den borta och nu ligger hon och myser på soffan.