jeneli

Jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan angående examensarbetet i flera veckor nu. Just nu lever jag på hoppet, ingen vet hur det är imorgon... ikväll... om en timme. Det är snabba vändningar och minsta lilla småsak får mig att bli uppgiven och bli redo att ge upp. De stackrarna jag lever med har det inte lätt. De tassar försiktigt runt och tittar misstänksamt på mig för att läsa av humöret och ryggar förskräckt tillbaka när jag hastigt svänger om huvudet, i tron på att blicken ska vara vild och galen och redo att döda.

Häromdagen var jag sur och irriterad när Henrik kom hem från jobbet. Han frågade försiktigt om jag tänkt på någon mat, vilket jag såklart inte gjort. Jag kan inte tänka på någonting annat än arbetet just nu, jag t o m drömmer om fysiska klassrumsmiljöer och interaktionistiska teorier. Jag slet upp frysen och slängde in en fryst klump malet kött och höll på börja lipa när jag kom på att spagettin var slut. Eftersom jag ändå måste åka till Doppingvägen och hämta min gitarr, beslöt jag mig för att dra dit på stört och samtidigt ta en förpackning spagetti därifrån. Jag klampade ut och satte mig i bilen och fräste iväg. Klockan var 16.30, rusningstid och förbannat trögt i trafiken. Nån tönt körde ut mitt framför mig vid Mariehams telefon och krypkörde framåt medan jag ilsket rattade till höger och vänster bakom för att hitta en lucka i den mötande trafiken och köra om. Tur! Tönten svängde vänster mot Södragatan och jag stampade gasen i botten och fick väja höger förbi några gul-röda skyltar mitt på vägen. Och mitt i allt var det stopp. Aha! En avspärrning... ojdå. Jag hade kunnat backa tillbaka och ta vänster, som den exemplariske tönten i den tidigare framförvarande bilen, men nä! Jag var arg och hade ingen lust att lyda några trafikregler, så jag svängde helt enkelt upp på trottoaren och körde förbi avspärrnignen. Lätt som en plätt.

Jag fick min gitarr och spagettin och när jag kom tillbaka hem var jag lite gladare. Jag är för bra på att förstora upp saker och göra dem till oövervinnerliga hinder. Jag blir hetsig och arg och gör dumma saker i onödan.
Men det är ändå kul att berätta om sånt här i efterhand.
Fniss.