Baken domnar.
Ena stunden känns det roligt och motiverande och andra stunden helt hopplöst. Jag talar om examensarbetet och den knappa tiden som finns till förfogande. Hade dock ett samtal med min handledare idag och nu känns det lite bättre. Jag har åtminstone ett ämne som intresserar mig och det underlättar ju!
Annars rullar allt på som vanligt här. Det är mest "lugna hemmakvällar och mysiga promenader" för oss. Det trodde man väl aldrig, att man skulle bli en sån! Men när man möter Mannen med stort M behövs det inte så mycket mer... för tillfället. Fick dock höra att det skulle bli personalfest för Rangsbykollegiet om ett par veckor och det tänker jag minsann inte missa! Det sociala livet är inte utmärkande just nu kan jag säga. Minsta lilla avvikelse jag gör från hemmets vrå ger mig dåligt samvete:
Jag borde ju sitta 24h/dygn med nama antingen i dataskärmen eller i nån bok om teoretiska perspektiv på kunskap.
Man lär behöva lite fysisk aktivitet när dagarna i princip spenderas stillasittande så på fredag ska jag skutta runt i Avancias lilla, svettiga gruppträningsrum och prova på aerobic (det enda gruppasset som var ledigt). Och Imorrn ska jag rusa omkring i Rangsbykorridorerna och jaga sjuåringar.
Ett välkommet avbrott i den annars rätt monotona tillvaron. Vad vore jag utan mina torsdagar i skolan??
Och vad vore jag utan den ljuva kärleken? Tur att jag har världens bästa Romeo, som säger att jag är duktig, som uppmuntrar och "sparkar mig i arslet" emellanåt.
Håller med dig Jenny. Ibland känns det som man är på G, för att nästa stund känna frustreringen komma över en. Och...ont i röven har man gott om! Jag har också sett till att träna (när det nu blir nåt) och det känns bättre då.
Visst underlättar det med en "Romeo" som förstår...Jag har ju också "världens bästa"!! Hälsa så gott från mej. Kram!!
Romeor e bra att ha! Det låter som ni har det riktigt bra (så glad!) håll ut nu, inga många månader kvar. Fast jag ska dra ut dig på fika snart
=)
när jag gjort mina behandlingar, fniss. Kramis