jeneli

I onsdags hade vi en liten avskedsmiddag för Simon, som återigen lämnar Åland och flyr till fjärran land. Denna gång till USA - till kärleken... och alla biffar. Jag föreslog att vi skulle ha en tävling om vem som var fetast när han kom tillbaka, men Linda protesterade å mina vägnar. Hon ville inte höra mer viktnojor, som hon påstår att jag grämer mig över hela tiden. Själv kommer hon ju svälla nu utav bara farten - runt magen alltså.
Linda bjöd på supergoda tacos och vi åt så vi bara låg jästa med hängande mungipor och halvslutna ögon, ett stort steg på vägen mot ett fetare liv. Simon var ändå rätt uppspelt och drog fram skinnet för att visa sina dollars. Han bredde ut bunten i händerna som en solfjäder och viftade med dem. "Tvåtusen, räcker för fest första helgen, hö hö hö!" Kaxig jäkel, den där. Han bör minsann hålla i pengarna om han ska till det där farliga landet!

Vid 20-tiden åkte vi hem jag och Joel och fann en soffliggande Romeo, het som en kamin och glansig i ögonen. Han luktade t o m sjuk. Jag serverade treo, sa "nåssidååå", pussade och klappade lite på huvudet.

Igår var han hemma från jobbet och på kvällen började han piggna i. Då tog vi ett parti plump och var glada när det äntligen var över, för Joel lipade ungefär 20 gånger, en gång per avslutat "set", då han aldrig tog hem så många stick som han tippat. Sen lirade vi yatzy. När det gäller att slå med tärningar han ungen bra flyt ändå. Han vann stort!

Nu äre dagisdags. Jag ska försöka det bästa jag kan för att bli klar med forskningsplan idag. Tidigt ute som vanligt.