jeneli

Här kommer det - Årets julgnäll.

Jag tror bestämt jag smittats av farsans julpessimism. Fast det vet vi ju alla, att pessimism smittar av sig.
Men jag har svårt att tycka att julen ska betyda gemenskap, fridfullhet och tindrande ögon.

För det första - vi är en jävligt splittrad familj!
Mina föräldrar lever inte tillsammans och jag lever inte tillsammans med mitt barns far. Detta betyder att julen blir ett slags vartannat år-firande. Ena året utan barn och det andra med. Och det förstnämnda är inte så kul. Oavsett om jag har Joel hos mig eller inte så har jag dilemmat: "Var ska vi vara?" Här har det dock utvecklats ett slags vartannat år-firande också - ena julen hos mamma och andra hos pappa. I år blir det hos pappa. Och eftersom mina syskon lider av samma var ska vi vara-dilemma, så vet jag ännu inte om det blir bara jag och pappa, eller om någon annan tänker dyka upp. (Just nu håller pappa och jag på och funderar på vad vi ska ha på vårt lilla julbord. Ingen av oss fixar att laga till någon julmat, så det blir väl till att köpa Bra köks lådor, Felix risgrynsgröt, Abba sill och färdigkokt skinka. Nå, det funkar väl det med.)

För det andra - julklappsköpet.
Vem ska man köpa åt, vilka förväntar sig en klapp och vilka tänker inte ge? Får jag en klapp vill jag också ge. Ibland bestämmer man sig för att inte köpa till varandra, men så vill man ändå ge "någonting litet" som till slut blir någonting stort och dyrt för att man inte har någon fantasi som räcker till att luska ut vad den där lilla, fyndiga klappen skulle vara för nåt. En enkel regel som jag försöker hålla mig till är att bara köpa till barnen. Vuxna kan idag själva skaffa sig det de behöver. Men ah, ni vet... "jag vill ändå ge någonting litet..."

För det tredje - förväntningarna.
Joel är ett barn och barn äääälskar julen. Jag minns ju själv hur det var! Men jag kan inte dela hans entusiasm och iver. Jag önskar verkligen att jag kunde få de där julkänslorna och få lust att pynta fint, skaffa gran och många tända ljus som man ska ha redan i slutet på november. Jag glömmer t o m att sätta i julgåva i hans julkalender! Jag bryr mig inte om ifall Julkalendern på teve är bra i år eller inte och jag har ingen julskiva som snurrar 24/7 i cd-spelaren. Jag kan inte leva upp till de där förväntningarna, jag hoppas att han är glad över att få en "riktig" julafton med tomte och klappar.

Sist och slutligen brukar julen ändå bli okej. Och det är väl ett tecken på sann pessimism, att först ha negativa tankar om det som till slut ändå blir bra.

Tomten, jag önskar mig lite optimism i julklapp.