jeneli

Joels skolas julfest innehöll allt man kan förvänta sig av en julfest:

- Klapprande lackskor i storlek 23 mot hårt gymnastiksalsgolv
- Ett sorl av röster och skrap med stolar
- Julsånger på overhead på väggen
- Ilskna, gastande småsyskon som överröstar skolbarnens röster uppifrån scen. Tänk att föräldrar faktiskt tror att de kan få småglinen att sitta stilla i över en timme! Antingen bär de sedan ut ungarna eller låter dem ligga och åla i mittgången
- Fotoblixtrande mammor och pappor som flockas nära scen i jakt på en bra bild på lille sonen/dottern som står och gäspar i kören. I vägen för alla de som inte har en kamera är de också. Han som satt bredvid mig trängde sig fräckt förbi min stol och satte handen på mitt knä för att få stöd i sin iver att fånga ett bra kodak moment. Sen pratade han HELA TIDEN med sin fru, som var tyst hela tiden.

Förutom de där obligatoriska tillbehören fick vi också se ett traditionellt julspel med Josef och Maria, herdar, får och vise män. Det var fin sång och dikter. Det var teater och tippe-tippe-tipp-tapp. Och på slutet ringdans (då satt jag i en soffa i bibliotketet med en pepparkaka och en mugg kaffe).

På torsdag har jag julfest. Vi har i vår inbjudan vänligt bett föräldrarna att hålla medföljande småsyskon i skack. Julfesten är till för eleverna, det är deras stora dag och det är synd om deras program sabbas av klapprande skor och höggljudda röster.